Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förlagslån ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
445
Förliknings- och skiljenämnder
446
en ogärna anlitad nödfallsutväg, ordföranden
utslagsröst. Beslutet "anses bindande"
för båda parterna. Nämnden sammanträder i
regel en gång i kvartalet, men oftare, ifall
omständigheterna så kräfva. Frågor rörande
arbetslönen kunna tagas under öfvervägande,
endast om anmälan en månad i förväg skett till
sekreteraren. Hvarken strejk eller stängning får
förekomma, så länge tvistefrågan är föremål för
nämndens pröfning. Hela tyngdpunkten ligger i
förlikningen, och något lagligt tvångsmedel för
att bringa nämndens beslut till genomförande
förutsattes icke. – I sistnämnda afseende
intages en olika ståndpunkt af det från
1865 inom byggnadsindustrien i Wolverhampton
tillämpade s. k. "Wolverhampton-systemet",
hvars upphofsman är domaren sir K u p e r t
K e 111 e (f. 1817, d. 1894), som 1864 togs
till råds af arbetsgifvare och arbetare i
Wolverhampton efter en 17 veckors strejk inom
byggnadsfacket. Vid lika röstetal inkallas
en utanför stående skiljeman, och anordningar
äro införda, som gifva skiljeutslaget bindande
kraft. I detta syfte upptager nämnden till af
görande tvistigheter blott från de parter, som
förut i sitt arbetsaftal träffat kontraktsenlig
öfverenskommelse att underkasta sig skiljenämnds
beslut. Härigenom kan detta, såvida det
icke är lagstridigt, exekveras af de vanliga
grefskapsdomstolarna. - Den form för nämnden, som
numera vanligen förekommer i England, är, såsom
namnet board of conciliation and arbitration
antyder, en sammansmältning af Mundellas och
Kettles system. Ett försök att gifva lagens
auktoritet åt denna kombinerade förliknings-
och skiljenämndsinstitution på frivillighetens
grund var den s. k. Arbitration act af 1872,
författad af Kettle och af Mundella framburen
i parlamentet. Genom denna lag stadgades, att
skiljedom, som vore grundad på en under vissa
förutsättningar tillkommen öfverenskommelse
om- tvists slitande genom skiljedomare,
skulle genom tvångsexckution kunna bringas
till verkställighet. En viktig lag af senare
datum är Conciliation act af 1896, som afser
att befordra de privata nämndernas tillväxt och
trefnad, utan att lägga band på deras frihet. -
Af synnerligen stort intresse är lagstiftningen
i vissa af de australiska staterna, särskildt
i Sy d-Australien och Nya Zeeland. Dessa stater
kunna sägas ha genom sina lagar på förevarande
gebit slagit in på nya banor. Den ledande
principen, som fått sitt mest utpräglade uttryck
i Nya Zeelands lagstiftning, är obligatoriskt
skiljedomsförfarande. - I flera af N ord-
Amerikas förenta stater har man, i synnerhet
efter de väldiga industriella striderna i början
af 1880-talet, skapat lagstadgade former för
förliknings- och skiljenämnder. Nämnderna äro
dels lokala för vissa industrier inom mindre
områden, dels statsnämnder, hvilkas verksamhet
sträcker sig öfver en hel stat och till hvilka
man i vissa fall kan vädja från den lokala
nämnden. - En egendomlig form för dessa nämnder
är införd i Frankrike genom lagen af 1892,
hvilken antogs af kamrarna under intrycket af
de stora strejkerna i Carmaux. På därom från
endera parten till fredsdomaren framställd
begäran eger denne att föreslå motparten att
ingå på tillsättandet af en förlikningsnämnd
(comité de conciliation), bestående af högst
10 delegerade, män eller kvinnor, utsedda
till halfva antalet af arbetarna, till halfva
antalet af arbetsgifvarna. Antages förslaget,
sammanträder
nämnden under fredsdomarens ledning. Uppnås
icke någon öfverenskommelse, hänskjutes saken
till skiljedomstol (conseil d’arbitrage), i det
hvardera parten utser en eller flera skiljemän
eller ock en gemensam skiljedomare. Enas
icke skiljemännen, kunna de å sin sida utse
skiljedomare sig emellan. Komma de ej heller of
verens härom, skall sådan skiljedomare utnämnas
af presidenten i närmaste civildomstol.
På vissa håll har man utsträckt yrkes-
1. fabriksdomstolarnas förlikningsprocedur
äfven till intressetvisterna. Så
i Tyskland, där gewerbegerichte (nu
gällande Gewerbegerichtsgesetz är af 29
sept. 1901} verka äfven som förliknings-
och skiljenämnder (einigungsämter) rörande
framtida arbetsaftal, såframt de tvistande å
ömse sidor framställa begäran därom och utse
ombud för förhandlingarna. Då gewerbegericht
fungerar såsom einigungsamt, är domstolen
sammansatt af ordf. och förtroendemän, utsedda
af de tvistande, till lika antal af hvardera
parten. Misslyckas förlikningen, eger nämnden
att afgifva skiljeutslag. Fälles skiljedom,
ega parterna inom viss tid att förklara, om de
foga sig i densamma eller icke. Ufceblifvandet
af sådan förklaring anses betyda detsamma som
ett afböjande svar.
I Sverige ha, med början på 1880-talet, i en
del fall arbetstvister bilagts genom medling,
vare sig förlikning eller skiljedom. Permanenta
förliknings- och skiljeinstitutioner ha i
några yrkesgrenar upprättats, men, med ett
par undantag, icke förmått tillvinna sig
någon större betydelse (jfr Förliknings-och
skiljenämndskommitténs betänkande 1901, s. 36
ff.). Hvad angår de försök, som i vårt land
gjorts att i lagstiftningsväg lösa ifrågavarande
uppgifter, så är följande att anteckna. Vid
1887 års och flera följande riksdagar väcktes
förslag örn utredning i och för lagstiftning
i hithörande frågor. En riks-dagsskrifvelse
1899 föranledde omsider tillsättandet af en
kommitté. Denna kommitté, deri s. k. förliknings-
och skiljenämndskommittén, afgaf betänkande
och förslag år 1901. (Dess handlingar förvaras
i Riksarkivet.) I det af kommittén framlagda
författningsförslaget gjordes ej skillnad
emellan intressetvister och rättstvister,
om ock förslaget särskildt afser den
förra gruppen. Förslaget var byggdt.på den
uppfattningen, att staten ej kan på förevarande
område annat åtgöra än att upprätta ett
"det allmännas organ, sorn för uppgörelses
åstadkommande vid lämplig tidpunkt söker föra
de tvistande till förhandling tillsammans och
därvid genom framställande af förslag om befogade
jämkningar och tillmötesgående eller om tvistens
hänskjutande till tredje mans afgörande samt
genom erbjudande af sitt biträde härvid på allt
sätt söker framkalla en dylik uppgörelse och som
vid sidan af denna sin verksamhet söker förmå
arbetsgifvare och arbetare att själfva på förhand
upprätta permanenta inrättningar, genom hvilka
på förhandlingens väg arbetstvister förekommas
eller biläggas och arbetsförhållandets lugn och
ostördhet bevaras" (se kommitténs betänkande,
s. 62 ff.). I fråga om organisationen af
förmedlingsinstitutionen var kommittén delad
i två meningsfraktioner. I det förslag, som
framlades såsom kommitténs, hade man tänkt sig,
att medlingsfunktionen skulle anförtros åt en
enda person, benämnd förlikningsman, som skulle
tillsättas af K. M :ts befallningshafvande för
distrikt, bestämdt af K. M :t. En minoritet
inom kommittén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
