Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhandlingsprincip ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
437
Förkohiing-Förkylning
438
högste befälhafvare, då brist -på
proviant är att befara. Kontant ersättning
lämnas för hvad som sålunda innehållits.
O. E. G. N.*
Förkolning, kem., förstöring af organiska ämnen
genom inverkan af värme, så att kol i mer eller
mindre rent tillstånd därvid uppstår. För att
förkol-ning skall ega rum, erfordras, att ämnet,
som upphettas, fullständigt eller åtminstone till
viss grad skyddas för luftens tillträde (torr
d e s t i 11 a-tion; se Destillation), emedan
i annat fall förbränning inträder. De organiska
ämnena innehålla utom kol äfven syre, väte och
kväfve, hvilka grundämnen under förkolningens
förlopp afsöndras dels i förening med hvarandra,
dels i förening med kol. Syret aflägsnas dels i
förening med väte såsom vatten, .dels i förening
med kol såsom koloxid och kolsyra. En del af
vätet bortgår i förening med kol såsom kolväten
af olika sammansättning och beskaffenhet. Kväfvet
af skilj es i förening med väte såsom ammoniak,
men i flera fall äfven i förening med kol och
Täte såsom cyanammonium. Utom dessa produkter vid
förkolningen bildas en mängd mer eller mindre
flyktiga, kolhaltiga ämnen, som innehålla dels
syre .och väte, t. ex. ättiksyra, träsprit,
aceton, fenolarter (kreosot), dels kväfve,
såsom anilin, pyridin, pikolin m. fl. Det vid
förkolningen uppkomna kolet är alltefter råämnets
beskaffenhet af olika egenskaper. Växtämnen lämna
ett poröst och lätt antändligt kol. Stenkol ger
ett mera fast och ej så lätt antändligfc kol
(koks). Djurämnen lämna i allmänhet ett glänsande
(kväfvehaltigt) kol, som utmärkes af sin förmåga
att ur lösningar upptaga organiska färgämnen. De
öfriga produkterna vid förkolningen äro af stor
?ikt för industrien (lysgas, lysoljor, tjärfärger
m. m.). Alltefter råämnets beskaffenhet och
den högre eller lägre temperaturen äro dessa
produkter af olika beskaffenhet. De på kväfve
fattiga växtämnena gifva ättiksyra, träsprit,
aceton, metylamin och en tjära, som utgöres
dels af terpentinkolväten och hartsartade
ämnen, dels af fenoler och det fasta kolvätet
reten. Enligt en ingående undersökning af P. K
l a s o n försiggår kolningen af cellulosa i
hufvudsak enligt följande formel: 8 C6 Hlft 05 =
Cso HIS 04 + 23 H2 O + 4 C02 -f 2 CO + C12 H16
08. Hastigheten, hvarmed denna reaktion fortgår,
börjar vid omkr. 270° blifva stor. Vid denna
temperatur har cellulosans torra destillation
ett exotermiskt förlopp. Brunkol och mycket
bituminösa stenkol lämna en på paraffin,
kolväten af sumpgas-serien och etylen-serien
rik tjära af nära nog samma beskaffenhet som
den naturliga bergoljan. Stenkolstjäran utmärkes
genom sin rikedom på kolvätena naftalin, bensol,
toluol, xylol, antracen m. m. samt genom sin
halt af anilin och andra baser. Den tjära, som
uppstår vid förkolning af animaliska ämnen,
t. ex. ben, utgöres till största delen af
kväfvehaltiga, vidrigt luktande organiska
baser, pyridin, pikolin, pyrrol m. fl.
P. T. C.*
Förkopplingsmotstånd, elektrot. Se Elektriska
maskiner, sp. 278, och Elektriska mätinstrument,
sp. 292.
Förkoppring, tekn. Se Galvanoteknik.
Förkorkning, bot. Se Cell, sp. 1392.
Förkortning, mus. Se D i m i n u t i o n.
Förkroppning, bygnk., det förhållandet, att en
list på en byggnad (kordonglist, taklist o,
d.) eller på en panel, möbel o. s. v. föres
omkring ett
framskjutande parti (en pilaster, lisen o.
d.) och
icke afbrytes utaf denna. Å närstående
fig. är
den öfre delen af
listen under häng-
plattan "förkrop-
pad" omkring f ram-
språnget å frisen,
medan den nedre
delen af listen
(med tandsnittet)
stöter stumt emot
framsprånget, afbrytes af detsamma.
I. G. C.
Förkrosselse, Hjärtats (lat. contritio cordis),
teol., en dogmhistoriskt betydelsefull beteckning
för ångern, de "förskräckelser uti samvetet", som
uppstå, "när synden genom Guds lag blifvit rätt
känd (Augsb. bek., art. 12). Dess betydelse
ligger för den evangeliska kyrkan däri,
att den bildar det nödvändiga villkoret för
och genomgångsledet till bättringens "andra
hufvudstycke": tron, som själf kan uppstå blott
genom evangelium om syndernas förlåtelse och som
ensam rättfärdiggör. Först där tron kommer till,
kan ock ångern blifva sann och fruktbringande,
emedan först så en verklig kärlek till Gud blir
möjlig för människan. Härmed vänder sig den
evangeliska kyrkan mot den katolska åskådningen:
dels i allmänhet mot dess uppfattning af ångern
såsom en människans förtjänst; dels speciellt mot
dess uppställande – vid sidan af den fullkomliga,
af kärlek till det goda framspringande ångern
(contritio) – af en lägre, väsentligen af
fruktan för straffet motiverad art af ånger
(attritio) och dess lära, att äfven den
senare, blott den är förenad med undfåendet
af botsakramentet eller åtminstone med längtan
därefter, är tillräcklig att åt människan utverka
Guds nåd. Se Bot. E. Bg.
Förkylning, med., betecknar i allmänhetens mun en
af de vanligaste anledningarna till uppkomsten af
en sjukdom. Såsom detta ord vanligen uppfattas,
innebär detsamma, att huden å någon kroppsdel
på grund af beröring med luften eller till
följd af vät-skeafdunstning från densamma
vid ett visst tillfälle utsatts för en mer
eller mindre hastig och intensiv växling och
nedsättning af temperaturen, under det att
därvid värmeregulationen i just den exponerade
kroppsdelen af ogynnsamma omständigheter hindrats
i sin vanliga, fysiologiska funktion. Många
personer anse sig ega vissa för dylika
inflytanden särskildt känsliga hudpartier, Tid
hvilkas afkylning ("förkylning") ett hos dem
speciellt ömtåligt organ (en s. k. locus minoris
resistentiæ) reagerar med ett inflammatoriskt
sjukdomstillstånd, såsom snufva, hals-fluss,
hosta, diarré etc. Det för förkylningen utsatta
hudpartiet behöfver ingalunda ligga i omedelbar
närhet till det organ, som insjuknar. Sålunda
är det ju särdeles vanligt, att en afkylning af
fötterna och en snufva ställas i orsakssammanhang
med hvarandra. Såsom förklaring till detta
förhållande nödgas man antaga hypotesen om
inflytandet af en s. k. latent mikrobism,
hvarmed förstås en på någon af kroppens
slemhinnor aflagrad, så att säga slumrande depå
af sjukdomsalstrande bakterier. Såsom en följd af
slemhinnans afkylning eller, då afkyl-ningen egt
rum å annan kroppsdel, genom någon från denna
utlöst, nervös reflexinverkan på slemhinnans
blodkärlssystem skulle denna latenta mikrobism
underlättas i sitt angrepp på det sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
