Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhandlingsprincip ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
433
Förhör-Förkastning
434
öfvergått i suppuration. Sådana förhårdningar
träffas ganska allmänt såväl i kroppens yttre
delar som i dess inre organ. De försvinna
oftast mer eller mindre fullständigt, fastän
ej sällan först efter en ganska lång tid. Det
är ingalunda alltid lätt att skilja emellan en
förhårdning, induration, som till följd af sin
natur bör vara öfvergående, transitorisk, och
en verklig tumör. Förloppet gifver emellertid
utslaget. Rsr.*
Förhör, jur., anställes af polismyndighet med
misstänkt person, innan rannsakning vid domstol
företages (polisförhör). Konkursförhör kallas det
sammanträde inför rätten eller dennes ordförande,
vid hvilket konkursgäldenären beedigar uppgiften
å boets tillgångar och skulder och där gode
män utses. I rättegången vid öfverrätterna och
hos öfver-exekutor, där förfarandet i regel
är rent skriftligt, medgifves likväl s. k. m
u n 11 i g t f ö r h ö r, då parterna få
muntligenandraga,hvadde icke redan skriftligen
anfört. Äfven Högsta domstolen eger besluta om
hållande af förhör i där anhängigt mål. I- Afz.
Föring. Se Handelsflottans pensionsanstalt.
Förisæng. Se Föresäng.
Förkalkning. 1. Bot. Se Cell, sp. 1393, och K a
l k a l g e r. - 2. Patol. anat., detsamma som
kalkdegeneration. Se Degeneration 6.
Förkant, sjöv., den mot fören vettande sidan
af ett föremål ombord, t. ex. stormastens
förkant. Man säger äfven "på förkant(en) af"
i st. f. på främre 1. förliga sidan af.
Förkappning, art., betäckning till skydd för
ett tidrör (se B r a n d r ö r).
Förkastell, sjöv. Se Förskepp.
Förkastelse, teol. Se Predestination.
Förkastning, Sprickförkastning, geol., rubbning
vid en vanligen lodrät eller brant lutande
spricka eller brottlinje i jordskorpan på
så sätt, att berglagren på sprickans ena
sida sjunkit (kastats ned) i förhållande
till motsvarande lager på andra sidan om
densamma. Äfven själfva den linje eller yta,
längs hvilken rubbningen försiggått, kallas
förkastning (förkastningslinje, förkastni n g s
p l a n). Bergartslager eller bergmassor rubbade
genom förkastningar sägas vara förkastade. -
Förkastningarna äro af mycket olika storlek,
såväl hvad sprickans längdutsträckning beträffar
som i fråga om måttet af den längs densamma
försiggångna rubbningen. Höjdskillnaden,
språnghöjden, mellan det sänkta partiet och det
kvarstående är stundom blott en eller flera
dm., men kan i andra fall belöpa sig till
hundratals m. När så väldiga massor sjunka,
uppstår längs förkastningssprickan en oerhörd
friktion, i följd hvaraf inom lagrade bergarter
det sjunkna partiets lager stundom befinnas
böjda eller släpade uppåt, det kvarstående
partiets böjda nedåt (se fig.). Vid andra
tillfällen ha bergarterna närmast sprickan
blifvit h. o. h. sönderbrutna och bilda en
af kantiga stenskärfvor bestående, sedermera
hopläkt bergartsmassa, s. k. förkastnings-1.
rifningsbreccia. Förkastningar äro iakttagna i
synnerhet inom stenkolsförande områden, äfvensom
i vissa malmgrufvor. Man kan nämligen vid det
underjordiska arbetet, då ett bestämdt kollager
eller malmstreck följes, lättare än eljest
konstatera deras närvaro, i det att kolflötsen
eller malmen vid en förkastning tvärt tager
slut, så att fortsättningen måste sökas högre
upp eller djupare ned. På själfva
jordytan äro förkastningarna i allmänhet icke
märkbara genom några höjdskillnader, för så
vidt icke berggrunden på förkastningssprickans
upphöjda sida består af urbergets gnejs,
granit eller andra jämförelsevis hårda och
motståndskraftiga bergarter. De vid rubbningarna
inom mindre hårda berglager ur-
Förkastning genom horisontella lager af sandsten,
skiffrar och stenkol, j jordbetäckning.
sprungligen uppkomna höjdskillnaderna
ha nämligen genom denudation sedermera
blifvit till hufvudsaklig del utjämnade och de
kvarvarande därefter ofta alldeles dolda af öfver
berggrunden utbredda lösa jordslag. Synnerligen
slående framträda nämnda förhållanden i Skåne,
hvarest ett icke ringa antal förkastningar,
hufvudsakligen i nordvästlig-sydöstlig riktning,
genomskär berggrunden och har orsakat provinsens
nuv. geologiska byggnad samt fördelningen af
de där förekommande olikåldriga geologiska
systemen. Så ha t. ex. stora områden af det
jämförelsevis unga kritsystemets berglager
genom förkastningar blifvit nedsänkta i
nivå med vida äldre bildningar. Den för ögat
merendels omärkliga förkastning, som sträcker
sig från Höganäs i nordvästra Skåne till
Ystad is. ö., beräknas i sin norra del (vid
Höganäs) ha omkr. 180 m. språnghöjd, hvilken
minskas i trakten af Hälsingborg, men sedan,
från trakten af Landskrona, sannolikt är mycket
större. De skarpt markerade skånska bergryggarna
Eomeleklint, Söderåsen, Kullen och Hallandsås
äro kvarvarande uppstående partier af den gamla
urbergsgrunden, hvilka på ömse sidor begränsas
af genom förkastningar djupt nedsänkta områden
af olikartade sedimentära lagersystem.
Äfven inom öfriga delar af Sverige äro
förkastningar flerstädes påvisade. Närkes
och Östergötlands af skiffrar och kalkstenar
bestående silurområden ha bevarats från
förstöring på grund däraf, att de genom
förkastningar blifvit nedsänkta till nivå med
den hårda, motståndskraftigare urbergsgrunden,
och på så sätt erhållit ett jämförelsevis
skyddadt läge. Utanför dessa områden äro
de ursprungligen vidt utbredda silurlagren
h. o. h. bortdenuderade. - Solstads kop-pargrufva
i Småland, Dalkarlsbergs och Dannemora
järngrufvor i Närke och Uppland äro kända för
sina förkastningar, dock af ringa storlek. Större
sådana inom urbergstrakter gifva sig tydligt till
känna i topografien; så utgöra t. ex. de branta
bergsluttningar, som i n. begränsa Bråviken,
samt de mot Mälaren* och Saltsjön stupande
branterna å Södermalm i Stockholm de kvarstående
bergpartierna vid förkastningar, som sänkt de i
respektive s. och n. angränsandeområdena. Vättern
utfyller ett af två förkastningar begränsadt
sänkningsområde. Äfven Kristianiafjo?-den
och Eöda hafvet anses ha bildats i följd af
förkastningar. En art förkastningar står i
samband med berglagrens veckning; de kallas v
e ek förkastningar och äro egentligen starkt hop-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
