Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Födoämnen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en varietet af den vanliga Staphylococcus pyogene
aureus), och infektionen sker vanligen genom
nafvelsträngssåret efter förlossningen, men kan enligt
somliga (Sohnle) äfven försiggå redan i lifmodern,
där smittämnet ock kunnat påvisas. Därigenom
förklaras också den rätt ofta iakttagna omständigheten,
att vissa ston år efter år föda föl, som äro angripna
af föllamhet, och att sjukdomen på vissa ställen,
trots den omsorgsfullaste vård af nafvelsträngen
efter förlossningen, icke kunnat undvikas. Utgången
är i svårare fall vanligen död genom allmän
blodförgiftning, men oftast antager sjukdomen ett
kroniskt förlopp med varbildning i en mängd olika
organ, såsom lefver, lungor och njurar, abscessbildning
i muskulaturen, ansvällning af lymfkörtlar och
inflammation i ledgångarna. Tillfrisknandet går
alltid mycket långsamt, och djuren försvagas och
tillbakasättas genom sjukdomen så betydligt i
utvecklingen, att det sällan lönar sig att fortsätta
uppfödningen. Behandlingen bör företrädesvis gå
ut på noggrann renhållning af stallet, särskildt
fölningsboxen, omsorgsfullaste antiseptiska vård af
nafvelsträngen samt behandling af moderdjuret
genom sköljningar, för att möjligen förstöra i
lifmodern befintligt smittämne. Äfven bör försiktighet
iakttagas vid betäckningen, för att ej smittämnet
genom hingsten må spridas till andra ston.
Samma sjukdom förekommer äfven hos nötkreatur
och får under benämningen kalf- och
lammlamhet.
E. T. N.
Föllinge, socken i Jämtlands län, Lits tingslag.
Arealen för hela pastoratet 3,513 kvkm. 2,117
inv. (1907). F. bildar med Laxsjö, Hotagen och
Hotagens (Föllinge) lappförsamling ett konsist.
pastorat i Härnösands stift, Jämtlands norra
kontrakt.
Fön. Se Föhn.
Fönster, anat., två nära hvarandra belägna hål
i innerörats benkapselvägg. Det ena hålet leder
från trumhålan till innerörats förgård (vestibulum),
är aflångt och kallas det ovala fönstret
(fenestra ovalis); det är tillstängdt genom den s. k.
stigbygelns i detsamma infogade platta fotskifva.
Det andra hålet leder från trumhålan till snäckan
och kallas det runda fönstret (fenestra
rotunda); det är tillslutet med en bindväfshinna.
G. R.*
Fönster (lat. fenestra, af samma rot som grek.
fainein, lysa upp), bygnk., öppning i en byggnads
yttervägg (eller tak) för insläppande af dagsljus och
frisk luft. Historien om fönstret och dess konstruktion
är en god del af arkitekturens historia.
Byggnadskonstens uppgift är att dana rum; en af de
viktigaste anordningarna för att göra rummet
användbart för människan är fönstret. Behofvet af ljus
och luft är olika för olika lokaler, varierar med
klimat och lefnadsförhållanden. Möjligheten att
tillfredsställa detta behof af ljus och luft inomhus har
under tidernas lopp högeligen förändrats. Vi kunna
knappt tänka oss, hur lifvet gestaltade sig på de
tider, då man icke hade glas i tunna skifvor till
sitt förfogande. Ja, vi skulle f. n. icke kunna
undvara de endast 30 à 40 år gamla stora butikglasrutorna.
Hur ingripande i gestaltningen af vårt
dagliga lif och våra vanor denna möjlighet, att kunna
stänga dagerhålet i väggen med ett i själfva verket
så underbart byggnadsmaterial, som glas är, tänker
man sällan på; hur betydelsefullt för utvecklingen
af den moderna industrien, hur bestämmande för
byggnadernas såväl yttre som inre former. Fönsterglaset
har öfver hufvud möjliggjort, att den nyare
tidens kultur kunnat växa och utveckla sig i
nordligare luftstreck än antikens och forntidens, än Roms,
Greklands, Egyptens, Assyriens. Det är icke heller
alldeles fritt från, att vår kultur i jämförelse med
dessa senares har något af drifhusplanta i sig.
I varmare luftstreck spelar fönsterglaset
icke tillnärmelsevis samma roll som i de
kallare. Redan i södra Europa skyndar man om
morgonen att stänga träluckorna för fönstren,
för att utestänga solens brännande strålar och
bibehålla så mycket som möjligt af nattens svalka
i rummen. Med markiser, jalusier och luckor måste
man hela året om kunna dämpa belysningen. Hos
oss måste allt ordnas för att få in så mycket
sol som möjligt samt för att i rummen kunna
bibehålla en temperatur, som under större
delen af året är betydligt (15° à 30°) högre
än den yttre luftens. Glaset är tyvärr en rätt
god värme-, eller om man så vill, köld-ledare;
nu finns det ett annat genomskinligt material,
som är en mycket dålig värmeledare, nämligen
luft. Genom att anordna en i möjligaste mån
stillastående luftvägg mellan två glasfönster,
d. v. s. genom våra dubbla fönster, har man
lyckats åstadkomma en för vårt klimat passande
genomskinlig och värmebehållande vägg. För
rengöring af glasen och för ventilering måste
emellertid denna vägg vara rörlig, men samtidigt
måste den, sluten, vara i möjligaste mån tät,
"dragfri". Häraf uppstå nya svårigheter, som
uppfinnare och konstruktörer alltjämt anstränga
sig att öfvervinna genom mer eller mindre
sinnrika konstruktioner. Fönstret är därför i
de nordliga länderna en af de ömtåligaste och
viktigaste byggnadsdetaljerna, på hvars riktiga
och solida utförande, på hvars form och placering
mycket af rummets och hemmets trefnad bero.
Ehuru konsten att förfärdiga glas bevisligen
var känd i Egypten redan så tidigt som 3,500
år f. Kr. och sannolikt långt dessförinnan i
de asiatiska kulturländerna, finner man ingen
säker antydan om användning af glas i form af
fönsterskifvor förrän hos romarna. Behofvet
är uppfinningarnas moder. Vid utgräfningen
af de offentliga baden i Pompeji funnos
där fönsterglasskifvor 55x75 cm., 4,5
mm. tjocka, insatta i bronsramar af T-formig
genomskärning. Till någon allmännare användning
kom icke fönsterglaset hos romarna. De begagnade
sig, liksom grekerna, vid förnämligare byggnader
af tunna skifvor af hvit marmor eller alabaster,
äfven af i något mönster genombrutna stenskifvor
eller af täta galler af trä, järn, brons. I
privatbostaden fick man väl nöja sig med
träluckor med mindre dageröppningar uti. Den
antika bostaden var ju i allmänhet anlagd
omkring en eller flera gårdar, mot hvilka
alla fönster vette. Yttermurarna voro alltså
oftast ogenombrutna. I kejsartidens Rom, en
stad med 1½ mill. invånare, fanns emellertid
ett öfvervägande antal hyreskaserner med 6 à 7
våningars höjd. De torde nog haft fönster
i ytterväggarna af ung. samma form som våra
fönster. Ty det är att märka, att den formen
förefinnes redan färdigbildad i Grekland (se
t. ex. Erechtheion) och har därifrån öfver Rom
genom renässansen spridts öfver hela Europa.
Under de första kristna århundradena tyckas
glasfönster allt oftare förekomma i kyrkorna, de s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
