Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fästning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänseende flera olika uppgifter att fylla. Vid tiden
för de små arméerna och det föga utvecklade
vägnätet måste krigföringen oupphörligen
stödja sig på fästningarna, som skulle skydda
uppmarschen, gränsfästningar, möjliggöra
passöfvergångar äfven i fiendens åsyn, förse
armén med dess behof, förrådsfästningar,
undandraga dyrbarare statsegendom och
viktigare militärtekniska anstalter fientligt
besittningstagande samt skydda en slagen armés
återtåg genom spärrning af viktigare vägar
och pass, spärrfästningar, eller i nödfall
genom armens upptagande inom sina murar,
operationsfästningar. Vägnätets utveckling
minskade emellertid betydelsen af marschvägar,
i det järnvägarna trädde i förgrunden. Dessa
senare sätta nu hela landets hjälpkällor i
förbindelse med fältarmén, hvarigenom värdet
af en fästning såsom förrådsort och depåplats
inskränkes till de fall, då järnvägsförbindelse
möjligen felas eller är otillräcklig eller
otillförlitlig. En fästnings värde såsom
skydd för ett lands hufvudort, för viktigare
militärtekniska anstalter och krigsmedelsförråd
samt för en aflägse liggande landsdel förblir
dock beståndande; och med järnvägarnas växande
betydelse såsom strategiska förbindelselinjer
blir en nutida fästnings hufvuduppgift att så
mycket som möjligt tillförsäkra egen armé, men
undanhålla fienden bruket af desamma. Lämpligaste
punkter härför äro passen och bland dem särskildt
flodöfvergångarna, som vanligen sammanfalla
med större städer och handelsknutpunkter;
och genom deras mer eller mindre vidlyftiga
befästande uppkomma spärrfästningar och
brohufvud, hvilka senare inom områden, där
större arméer antagas komma att agera, måste
anordnas såsom stora fortfästningar, under det
att smärre stadsfästningar ha värde endast å
underordnade krigsskådeplatser och såsom skydd
för nya truppförbands organiserande. Någon
gång anläggas hela fästningsgrupper (t. ex. i
Ryssland Warschau–Ivangorod–Brest–Litovski och
den bekanta "fästningsfyrkanten" i Italien,
Verona–Legnago–Mantua–Peschiera) för att tjäna
armén såsom operationsbas; men de bilda äfven
riksförsvarets hufvudstödjepunkter och anläggas
därför också såsom fortfästningar. Af dessa
senares förmåga, hvilken de ju såsom brohufvud
måste besitta, att kunna erbjuda en hel armé ett
verksamt stöd och tillfälligt skydd samt sålunda
att äfven kunna vara operationsfästningar,
dragés ofta den slutsatsen, att fortlinjen skall
bilda framtidens förberedda slagfält eller med
andra ord, att densamma skall fordra en hel
armé för genomförandet af ett framgångsrikt
fästningsförsvar. De vilseledande benämningarna
arméfästningar, lägerfästningar och befästa
l. förskansade läger användas också ofta på
fortfästningarna, och af dessas relativt stora
besättningar ansåg man sig äfven ha rätt att
fordra utförandet af större offensivföretag. Till
och med det tidigare franska riksförsvaret
var baseradt därpå, att den schackbrädeliknande
fästningsanläggningen skulle genom offensivstötar
förhindra hvarje fientlig frammarsch. En
fästnings besättning bör emellertid ej ha någon
som helst uppgift att lösa utanför fästningens
försvarsområde i annat fall, än då en sådan
sammanfaller med och ej kan menligt inverka på
hufvudmålet: ett ihållande försvar af själfva
fästningen. Bekämpandet af den fientliga
fältarmén är nämligen icke
fästningsbesättningens, utan den egna fältarméns
sak och bör om möjligt utföras af denna
oberoende af fästningen. Icke förty går dock
Frankrikes efter 1870 anordnade fästningssystem
vid östgränsen ut på en direkt samverkan
mellan fältarmé och fästning. Af de flesta
andra stater anses detta emellertid vara föga
öfverensstämmande med bådaderas hufvuduppgifter;
och den fältarmé, som genom omständigheternas
makt föranlåtits att draga sig till en fästning,
får på inga villkor göra dennas öde till sitt,
utan måste begagna hvarje tillfälle, äfven
genom tillgripande af offensiven, att skilja
sig från fästningens förledande grannskap. Man
kan t. o. m. säga, att fästningar och arméer
i allmänhet tjäna hvarandra desto bättre, ju
längre de äro skilda från hvarandra.
Hvad nu sagts, gäller dock endast stater med
stora arméer och med stor ytvidd. I smärre
stater, med ringa område, som gränsar omedelbart
intill större och mäktigare, få fästningarna
en annan uppgift. För en sådan stats armé är
det nämligen a priori otänkbart att genom en
afgörande seger tillbakavisa den vida starkare
motståndaren; och de lokala förhållandena
torde också inskränka dess operationer till
ett återtåg mot den befästa centralpunkten. Dit
samla sig efter hand alla försvarskrafterna för
att i möjligast fördelaktiga ställning söka
hålla ut, till dess politiken kan åstadkomma
en ändring uti krigsläget. En sådan stats
slutvärn blir därför en verklig arméfästning,
där försvarsanordningarna böra vidtagas med
hänsyn till de dit replierande fälttruppernas
uppträdande (jfr Amsterdam, Antwerpen, Bukarest
och Köpenhamn).
Af Sveriges båda landfästningar är fortfästningen
Boden företrädesvis gräns- och spärrfästning
(brohufvud), under det att den genom de
detacherade befästningarna å Vaberget förstärkta
enceintefästningen Karlsborg hufvudsakligen
måste anses såsom förrådslästning; särskildt
Boden kan dessutom komma att göra tjänst såsom
operationsfästning.
Kustfästningar ha till uppgift att skydda
flottans operationsbaser, etablissemang och
förråd samt att understödja flottan och hären
i tryggandet af egna kuster mot fientliga
företag. De anläggas därför till försvar af
hamnar och redder, för spärrning af viktigare
inlopp, kanaler och flodmynningar samt, och
då vanligen i förening med landbefästningar,
såsom skydd för viktigare kustorter, i första
hand krigshamnar.
Af Sveriges kustfästningar har Karlskrona till
uppgift att försvara krigshamnen och redden,
under det att hufvuduppgiften för såväl Vaxholm
och Oscar-Fredriksborg som för Älfsborg är
inloppsspärrning.
I taktisk-tekniskt hänseende bör en fästning,
för att kunna fylla sina politisk-strategiska
uppgifter, vara så anordnad, att en möjligast
liten besättning kan dels fullständigt skydda
densamma mot alla öfverrumplingsförsök och andra
med en fältarmés medel utförbara företag, dels
mot den härigenom till framförande af kraftigare
anfallsmedel tvungne angriparen åstadkomma ett
framgångsrikt försvar under längsta möjliga
tid, helst så länge fälttåget varar. Då de
lefvande stridskrafterna teoretiskt stå i omvändt
förhållande till desamma understödjande strids-
och skyddsmedlen, blir en minimibesättning
tillräcklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
