Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sådana undersökningar ha också blifvit utförda
i nästan alla civiliserade länder och äfven
bland en del ociviliserade folk. Resultatet har
visat, att färgblindheten är utbredd nästan lika
öfverallt. Den förekommer allmännare (3 till 4
proc.) bland män, mycket sparsammare (omkr. 2
på tusendet) bland kvinnor. Man kan öfver hufvud
antaga, att omkr. 2 proc. af ett lands invånare
äro färgblinda, hvilket innebär att, då Sveriges
folkmängd uppgår till öfver 5,3 mill., något
öfver 100,000 färgblinda personer f. n. finnas
därstädes. Om färgblindheten skall fortfarande
hålla sig vid samma procent, eller om den med
tiden skall till- eller aftaga, därom vet man
naturligtvis intet med säkerhet. Men åtskilliga
frågor af allmännare intresse, som därmed
stå i sammanhang, ha varit föremål för närmare
begrundning. En af dessa frågor gäller, huruvida
den medfödda färgblindheten kan botas. Endast
järnvägsläkaren doktor Favre i Lyon har
ansett denna fråga böra jakande besvaras. Han
menar, att färgblindheten kan undanröjas genom
trägen och metodisk öfning med färger. För
detta ändamål har han i Frankrike infört
sådana öfningar i skolor af alla slag, bland
järnvägspersonalen, i hären och marinen. Tyvärr
har försöket icke bevisligen lyckats i ett
enda fall, utan är det tvärtom bevisadt,
att i alla de fall, i hvilka man påstått,
att färgblindhet blifvit botad genom öfning,
detta misstag berott på felaktig undersökning
af färgsinnet och däraf följande förväxling af
den undersöktes sätt att se färgerna med hans
sätt att benämna dem. Emellertid lider det intet
tvifvel, att öfning har en utvecklande verkan
på färgsinnet liksom på andra organ. Det är ur
denna synpunkt man sökt förklara färgblindhetens
jämförelsevis sparsamma förekomst hos kvinnorna,
hvilka ju från generation till generation mer
än männen sysslat med färger. - Färgblindhetens
ärftlighet är en sedan lång tid bekant sak. Den
medfödda färgblindheten uppträder sällan i
enstaka undantagsfall, utan ärfves inom vissa
släkter efter bestämda lagar. Den vanligaste af
dessa lagar (Horners lag) kan uttryckas så,
att arfvet går från morfader till dotterson. En
färgblind mans barn äro, enligt denna lag,
normalseende. Färgblindheten öfverhoppar således
en generation (någon gång flera) för att i en
senare åter uppträda. När den då visar sig,
är det icke hos de manlige, utan endast hos de
kvinnliga afkomlingarnas barn och bland dessa
icke hos de kvinnliga, utan endast hos de manlige
individerna. Sällan äro dock alla sönerna af
samma föräldrar färgblinda. - Mindre vanligt är,
att färgblindheten inom en släkt regelbundet
ärfves från fär till son eller från mor till
dotter. En lag är ock, att endast samma art af
färgblindhet ärfves inom samma släkt. Om nu inom
en släkt, i hvilken färgblindheten ärfves enligt
Horners lag, en färgblind fader får endast
söner, så är färgblindheten, enligt regeln,
därmed utdöd inom denna gren af släkten. Får han
däremot endast döttrar och dessa åter endast
söner, så äro förhållandena mycket gynnsamma
för färgblindhetens utbredning. Stundom kan
färgblindheten ärfvas genom två och till och med
flera kvinnliga led med normalt färgsinne. -
Frågan om färgsinnets historiska utveckling
har varit föremål för mycket intresse. Med skäl
betraktar man färgblindheten som ett färgsinne
af lägre och ofullkomligare art än det normala färgsinnet
och föreställer sig, att det senare under naturens
pågående utveckling småningom framgått ur
det förra. Hur riktig denna tanke än må vara,
är det likväl en fråga, om denna utveckling
försiggått under den historiska tiden. Denna
fråga har kommit på tal först med anledning
af vissa språkvetenskapliga iakttagelser öfver
färgnamnens förekomst och användning i den äldre
litteraturen. Den tyske språkforskaren Geiger
har visat, att i de äldsta skrifter färgnamn
högst sparsamt förekomma och knappast i någon
annan betydelse än för att uttrycka olika grader
ai ljusstyrka (svart och hvitt). Först senare
framträda i litteraturen uttryck för verkliga
färger och då i en viss ordning i afseende på
tiden, ung. motsvarande den ordning, i hvilken
färgerna följa på hvarandra i solspektrum (rödt,
gult, grönt och sist blått och violett). Samma
lag har den engelske statsmannen Gladstone
sökt uppvisa särskildt med stöd af Homeros’
sånger. Den tyske oftalmologen H. Magnus,
i Breslau har uppställt den hypotesen, att
denna utveckling af färgnamnen i litteraturen
stod i samband med och var ett uttryck för
en motsvarande utveckling af färgsinnet samt
angaf de ungefärliga perioder, vid hvilka detta
från blott ett ljussinne först utvecklat sig
till ett lägre färgsinne (motsvarande hvad
vi nu kalla färgblindhet), innan detsamma
nådde den utvecklingsgrad, som nu kännetecknar
det normala färgsinnet. Engelsmannen W. Pole,
själf färgblind, fann de af Gladstone uppvisade
homeriska färgbenämningarna fullständigt passa
för hans eget färgsinne och sökte däraf draga den
slutsatsen, att dessa sångers författare och hans
samtida voro färgblinda i vår mening. Mot allt
detta kan nu med fog anmärkas, att färgnamnen
lika litet i detta fall som eljest få anses
såsom ett tillförlitligt uttryck för färgsinnets
beskaffenhet. Icke heller får man antaga, att
färgsinnets utveckling står i något bestämdt
afhängighetsförhållande till ett folks stigande
kultur. Därom bör man bäst vinna upplysning genom
undersökning af färgsinnet hos ännu lefvande,
på en låg kulturgrad stående folk. Sådana
undersökningar, som flerstädes blifvit utförda
(bl. a. äfven under Vega-expeditionens uppehåll
bland tjuktjerna), ha gifvit vid handen, att
färgblindheten bland sådana folk icke förekommer
i nämnvärdt större procent än bland civiliserade
nationer. Och likväl står dessa folks språkbruk i
afseende på färgnamnen ung. på samma punkt som de
homeriska sångernas. Något giltigt skäl för det
antagandet, att den här antydda utvecklingen af
färgsinnet infallit under den historiska tiden
kvarstår numera icke.
Färgblindhetens historia begynner 15 jan. 1777,
då det bref från J. Huddart till J. Priestley
är dateradt, i hvilket den första kända
beskrifningen på en färgblind, skomakaren
Harris från Maryport i Cumberland, förekommer. En
annan engelsman, fysikern och kemisten J. Dalton,
som själf var färgblind, skänkte 1794 åt
litteraturen den första, på verklig vetenskaplig
undersökning stödda, noggrannare beskrifningen
öfver detta medfödda naturfel. Det är ock
efter honom, som färgblindheten blifvit kallad
daltonism, en benämning, som, i synnerhet i
Frankrike, ännu användes. Under 19:e årh. gjorde
kännedomen om färgblindheten endast ringa
framsteg ända till slutet af 1830-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
