Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 175-176 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyt ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hända insekter. Emellertid förgripa de sig
äfven på smärre ryggradsdjur, såsom ödlor och
grodor. Att bytet också, såsom dessa spindlars
namn antyder, stundom kan utgöras af små
fåglar, har visserligen ej sällan bestridts,
men bekräftas numera af så många trovärdiga
och samstämmande iakttagare, att det icke
mera kan betviflas. Då spindlarna i fråga ej
förfärdiga något egentligt fångstnät, är det
sannolikt, att de bemäktigat sig de fåglar,
med hvilkas förtärande de setts sysselsatta,
under något nattligt ströftåg, då de öfverraskat
den sofvande fågeln eller de ännu ej flygfärdiga
ungarna i boet. Då dessa spindlar uppgifvas
ha för vana att anbringa sitt bett i offrets
nacke, torde det insprutade giftet hastigt
verka förlamande. Fågelspindlarna kunna
dock ej anses höra till de giftigare inom
sin grupp. Visserligen förorsakar deras bett
hos en människa en hård svulst och en häftig,
i varbildning öfvergående inflammation på det
bitna stället, men någon fullt tillförlitlig
uppgift om dödlig påföljd af bettet finnes
ej. Att fågelspindlarna ej tyckas vara
synnerligen fruktade, framgår också däraf,
att de i vissa trakter uppgifvas af indianerna
hållas som ett slags husdjur inuti husen för
att befria dem från de i tropiska länder så
besvärliga myrorna och kackerlackorna. Själfva
öfverväldigas fågelspindlarna, äfven de största,
af Syd-Amerikas jättestora vägsteklar af
släktet Pepsis (se Vägsteklar), som kasta sig
öfver och förlama dem med ett styng i bröstet.
G. A-z.

Fågelsta, gods i Julita socken, Södermanlands
län, vid den å, Aspån, som leder Aspens och
Fåbodasjöns vatten till Öljaren. Det utgör
med underlydande 16 1/4 mtl, tax. till 700,000
kr., däraf 83,200 kr. för annan fastighet
(ångkvarn, vattenkvarn och såg, tegelbruk,
mejeri, kalkugn).


Fågelsta herrgård.

Arealen utgör 3,258 har, däraf 800 har åker. F. hade
samme egare som Julita och gafs - då en bondgård
- jämte detta 1625 efter änkedrottning Kristinas
död till den österrikiske artilleriöfversten
M. Wurmbrandt såsom belöning för uppfinningen
af de s. k. läderkanonerna, för hvilkas
tillverkning han 1627 uppförde ett styckebruk
vid Aspån nära F., vanligen kalladt Julita
bruk. Bruket utarrenderades 1632 till Jakob
Pontusson De la Gardie, som 1637 transporterade
arrenderätten till österrikiske burggrefven Paul
Khevenhüller. 1640 resolverade rådet, att endast
vid Julita bruk och De Geers bruk styckgjutning
skulle få ske. 1644 funnos vid bruket 1 masugn,
1 hammare, 1 borrvind och 1 knipphammare. Efter
Wurmbrandts död gafs 1645 det stora Julitagodset
(d. v. s. Julita, F., Äs och Forsby) för
lån såsom frälse till nämnde Khevenhüller,
öfvergick från sonen Bart. (d. 1662) till
dennes svåger M, Palbitzky. Bruket nedlades
1663. F. blef 1681 sätesgård för Palbitzkys
dotter Charl. Regina Sjöblad (d. 1738) och såldes
på 1750-talet af hennes arfvingar till riksrådet
frih. F. Wrede (d. 1768), på 1830-talet af
sedermera generalfälttygmästaren frih. F. Wrede
till grefve G. von Düben. Efter dennes son,
grefve C. G. von Düben (d. 1876), innehades
godset af landshöfdingen frih. J. K. Åkerhielm
(d. 1879) och därefter af dennes måg, f. d.
ryttmästaren K. A. Tamm (d. 1905). Nu eges det af
dennes änka frih. Emma Tamm och dotter Elisabet
Tamm. Jfr 0. Granberg, "Allart van Everdingen
och hans ’norska’ landskap, det gamla Julita
och Wurmbrandts kanoner" (1902).

Fågelsta-Vadstena-Ödeshögs järnväg (sign,
F. V. Ö. J.), en 42,7 km. lång, smalspårig
(0.891 m.), Fågelsta-Vadstena-ödeshögs
järnvägsaktiebolag tillhörig järnväg, som,
utgående från Fågelsta station å statsbanelinjen
Hallsberg-Motala-Mjölby, där den jämväl anknyter
till Mellersta Östergötlands järnväg, sträcker
sig, öfver Vadstena förbi det natursköna Omberg
och den för sitt rika fågellif bekanta sjön
Tåkern, till Ödeshögs kyrkoby i Lysings härad,
Östergötland. Från stationen Hästholmen går
ett sidospår till Hästholmens hamn, hvarifrån
ångbåtsförbindelse med Hjo (dagligen året om)
och andra hamnar vid Vättern eger rum. Den 10
km. långa bandelen Fågelsta-Vadstena är byggd
af Vadstena stad och öppnades för trafik 28
okt. 1874, återstoden 14 nov. 1888. Bokförda
byggnadskostnaden 31 dec. 1905 var för
linjen Fågelsta-Vadstena 431,525 kr. och för
linjen Vadstena-Ödeshög 556,930 kr. eller
för hela banan 988,455 kr. Aktiekapitalet
utgör 390,100 kr., hvaraf i preferensaktier
200,000 kr. Styrelsen har sitt säte i Vadstena.
A. d’A.

Fågeltofta, socken i Kristianstads län. Albo
härad. 3,168 har. 922 inv. (1906). Annex till
Löfvestad, Lunds stift, Färs kontrakt.

Fågeltunga. 1. Mek. tekn., ett slags fil (se
d. o.). - 2. Sjöart., ett tunt kopparbleck
med vidfäst stång, hvilket förr begagnades
till kulans uttagande ur slätborrade kanoner.
O. E. G. N.*

Fågelvik. 1. Socknar i Värmlands län. Se Västra
Fågelvik och Östra Fågelvik.

2. Gods i Tryserums socken, Norra Tjusts härad
och Kalmar län, med manbyggnaden (uppförd
1796) belägen på en holme i Östersjön. 10 5/32
mtl. Taxeringsvärde 395,000 kr. (1906). En
fjärdedels mil v. om gården, vid en igenvallad
vik, finnas lämningar af en fast byggnad med
löpgrafvar. Detta är allt hvad som återstår af
det gamla historiskt bekanta F., som förstördes
under Dackefejden (1542-43), hvarefter gården
flyttades till ofvan angifna plats. F:s första
kända egare var fru Margareta Sunesdotter (Båt),
en syster till den bekante Erengisle jarl och
änka efter lagmannen i Tiohärad, riddaren Ulf
Abjörnsson (Sparre). Godset ärfdes 1429 af
hennes sondotterson, Karl Knutsson (Bonde),
hvilken skref sig till F., innan han blef konung
öfver Sverige och Norge. Han synes ha gifvit
F. till sin dotter Kristina genast efter hennes
bröllop (1446) med riddaren Erik Eriksson,
stamfader för svenska ätten Gyllenstierna,
i hvars ego F. var till början af 1700-talet,
då det genom grefve Nils Gyllenstiernas döt-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>