Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fysiokratiskt system ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
Fysiologi
164
helst den trängt så långt, att den med någon
utsikt till framgång kunnat dryfta orsaken
till de elementära processerna i djurkroppen,
ha dessa visat sig vara alltför invecklade,
för att med tillhjälp af vår tids fysik och
kemi kunna förklaras. Dock har fysiologien
med allt större bestämdhet kunnat ådagalägga,
att principen om energiens oförstörbarhet är
lika fullt giltig inom den lefvande naturen som
inom den döda. Härigenom har från fysiologiens
åskådning en gång för alla bortdrifvits tanken
på en till sitt väsen från alla energiformer
principiellt afvikande, specifik lifskraft,
hvilket det ena ögonblicket kunde vara
oerhördt stark, men det andra nästan spårlöst
försvinna. Sålunda har fysiologien ställt sig i
ledet af de exakta naturvetenskaperna, likasom
ock dess forskningsmetoder i grund och botten
öfverensstämma med dessas. Om vi alltså nödgas
betrakta den lefvande substansen såsom en maskin,
drifven af för oss okända motorer, så är å andra
sidan den af denna utöfvade verksamheten till
sin art h. o. h. fysikalisk och kemisk, hvadan
densamma, genom omsorgsfullt tillgodogörande
af de exakta naturvetenskapernas resultat,
redan i vår tid på ett i många stycken rätt
tillfredsställande sätt kunnat tydas.
Fysiologiens historia. Redan från läkekonstens
allra äldsta tider samlades, såsom ju
naturligt var, en mängd erfarenhetsrön rörande
kroppens byggnad och förrättningar. Till
ett helt bearbetades dessa af Aristoteles
(384-322 f. Kr.), hvars arbete öfver
djuren är den äldsta till vår tid bevarade
sammanhängande framställningen af anatomien och
fysiologien. Omkr. 500 år senare lämnade Gal e
n os (130-201 c. Kr.), som själf var en utmärkt
naturforskare, en ingående framställning af
anatomien och fysiologien, hvilken var bestämd
att under mera än tusen år utgöra den en gång
för alla giltiga källan för all kunskap i dessa
vetenskaper. Någon fysiologisk forskning kom
således under medeltiden aldrig i fråga. Sedan
emellertid nederländaren A n-dreas Vesalius
(1514-65) med full klarhet ådagalagt, att den
store mästaren åtminstone på anatomiens område
ingalunda var ofelbar, vågade man småningom att
med vetenskaplig kritik granska hans fysiologiska
läror. Genombrottet skedde. då William Harvey
(1578-1657) i en 1628 tryckt skrift visade,
hurusom Galenos’ föreställningar om blodets
rörelse i kroppen alltigenom voro falska,
och lärde känna det sätt, på hvilket denna
verkligen försiggår. Härmed inleddes en ny
tid inom den fysiologiska forskningen, och den
blinda anktoritetstron var åtminstone i princip
för alltid förvisad ur densamma. Nu vidtog ett
mycket fruktbringande vetenskapligt arbete,
genom hvilket vetenskapen tillväxte till såväl
innehåll som djup, såsom bäst synes af det
stora verk, hvari A. von Haller (1708-77),
en ny Galenos, samlade och kritiskt sofrade
sin tids hela fysiologiska vetande. Inbröt så
den stora omhvälfning, som A. L. L a-v o i s
i e r (1743-94) genomförde inom kemien. Efter
att ha ådagalagt förbränningens verkliga natur,
sträckte Lavoisier sin forskning till djuren och
visade, att äfven värmebildningen i djurkroppen
utgör en förbränningsprocess, till. sitt
väsen fullständigt öfverensstämmande med
syrsättningen af döda brännbara ämnen. Härigenom
fick fysiologien en fast utgångspunkt för
uppfattningen af lifsföre-teelserna, och Då
samma gång voro äfven de åskåd-
ningar dömda, som, nedärfda genom seklerna och
under tidernas lopp mer eller mindre förändrade,
genom allmänna uttryck eller begrepp trott sig
kunna tyda lifvets grundföreteelser. Dock hade
fysiologien ännu att genomlefva några decennier
f innan nyss nämnda mäktiga uppslag fullt gjorde
sig gällande. Ännu på 1830-talet sag Joh. Muller
(1801-58), sin tids mest berömde fysiolog,
förklaringen till lifsföreteelserna i antagandet
af en speciük lifskraft, som nyckfullt undandrog
sig naturens allmänna lagar. Men samtidigt hade
E. H. W e b e r (1795-1878) genom sina arbeten j
väsentlig grad förberedt sinnena för den ofvan
utvecklade uppfattning, som genomgår hela den-
moderna fysiologien. Och det behof des blott,
att det befriande ordet uttalades, för att
tron på "lifs-kraftcn" i dess gamla betydelse
skulle fullständigt öfvergifvas. De män, hvilka
vetenskapen främst har att tacka för detta stora
framsteg, äro E. Du Bois-Eeymond (1818-96),
H. L. F. H e l m-holtz (1821-94), K. F. W. Ludwig
(1816 -95) och E. W. Brücke (1819-92) i Tyskland,
ClaudeBernard (1813-78) i Frankrike samt F. C. D
o n d e r s (1818-89) i Holland. Huru befruktande
denna nya åskådning och den därmed sammanhängande
nära förbindelsen mellan fysiologien och de
exakta naturvetenskaperna varit, framgår bäst
af de stora vinningar fysiologien sedan dess
gjort. Det kan naturligtvis icke komma i fråga
att här lämna en redogörelse för utvecklingen
af den nyare fysiologien; dock må bland dennas
representanter några af de mest betydande nämnas,
ehuru den nödvändiga begränsning, som af yttre
skäl kräfves, vållat, att åtskilliga mycket
framstående forskare här måst utelämnas. Tyskar:
Th. W. Engelmann (f. 1843), A. Fick (1829-1901),
Fr. Goltz (1834-1902), R. Heidenhain (1834-97),
V. Hen se n (f. 1835), E. Her in g (f. 1834),
L. H er m a no (f. 1838), E. Hitzig (1838-1907),
W. Kühne (1837-1900), E. F. W. Pflüger
(f. 1829), K. von Vierodt (1818-83), K. von Voit
(f. 1831), W. Wundt (f. 1832); fransmän: P. Bert
(1833-86), Ch. E. Brown-Séquard (1817 -94),
J. B. A. Chauveau (f. 1827), P. M. J. Flourens
(1794-1867), F. Magendie (1783-1855), E. J. Mar
e y (1830-1904), H. V. Regn au 11 (1810-78);
engelsmän: Ch. Bell (1774-1842), W. B o w m a n
(1816-92), J. S. Burdon-Sanderson (1828-1905),
W. B. Carpenter (1813-85), sir M. Foster
(1836-1907); italienare: L. Lusiani (f. 1842),
A. M oss o (f. 1846); ryssar: J. P. Pavlov
(f. 1849), I. M. Setchenow (1829-1905); bö-mare:
J. E. Purkinje (1787-1869); amerikaner:
W. 0. Atwater (1853-1907), H. P. Bowditch
(f. 1840); danskar: Ch. H. L. P. E. B o hr
(f. 1855), P. L. Panum (1820-85). Först
sedan den organiska kemien vunnit en
tillräckligt hög grad af utveckling, kunde
den fysiologiska kemien blifva föremål för en
vetenskaplig bearbetning. Bland denna vetenskaps
grund-läggare bör främst nämnas J. J. Berzelius
(1779-1848), som redan 1806-08 utgaf en lärobok
i djurkemien. Äfven senare har den fysiologiska
kemien för sina framsteg i väsentligaste grad
haft att tacka de fackkemister, som till dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
