Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fysik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
Fysik
152
mekanikens gmndläggare, GalileoGalilei (1564
-1642), som också förbättrade den af Lippershey
(1608) först konstruerade kikaren och redan
1592 utförde en, visserligen ofullkomlig,
termometer. Denna förbättrades sedan af Galileis
lärjungar och särskildt af G. D. Fahrenheit
(1714). Galileis lärjunge Ev. Torricelli
(1608-47) uppfann barometern (1643), och kort
därefter konstruerade v. Guericke den första
luftpumpen (1650), hvarefter Kobert Boyle (1661)
fann lagen för gasernas sammantrycklighet.
Vid samma tid skref Francis Bacon (1561 -1626) en
encyklopedi öfver naturvetenskaperna och framhöll
särskildt experimentets afgörande betydelse för
forskningen. Han har också framställt märkliga
åsikter inom läran om ljudet och värmet. Samtidig
med honom var den store Cartesius (1596-1650),
som fullständigt gjorde slut på den iråa
Aristoteles härstammande skolasticismen,
hvilken under medeltiden alldeles hämmat
naturvetenskapens utveckling. Hans mekaniska och
optiska arbeten äro af stort värde. I de senare
utgår han irån den af W i 11 e b ror d Snellius
(1620) upptäckta lagen om ljusets brytning. Han
bekämpade emellertid med orätt Galileis åsikter
och uppställde den berömda hvirfvelteorien, som
länge härskade inom fysiken, tills den nedbröts
genom Newtons arbeten.
Vid denna tid (midten af 1600-talet) funnos
således de hufvuddelar af fysiken, som ännu i
dag tillsammans utgöra denna vetenskap, nämligen
läran om jämvikt och rörelse (mekaniken), hvilken
genom Galilei vunnit en riss fulländning, läran
om ljudet och Tågrörelsen samt optiken, hvilka
bearbetats med framgång ända sedan antiken,
vidare läran om värmet, om elektriciteten och
om magnetismen, hvilka ännu lågo i sin linda.
Utomordentligt stora framsteg gjordes då genom
Christian H u y gen s’ (1629-95) och ännu mer
genom den odödlige Isaac Newtons (1643 -1727)
arbeten. Båda skrefvo verk af grundläggande
betydelse inom astronomiens, mekanikens och
optikens områden. Den förre införde pendeln såsom
ur-regulator och utförde på "ett beundransvärdt
sätt de* teori, enligt hvilken ljuset består af
svängningar (undulationsteorien). Newton åter
fann den utomordentligt viktiga lagen för den
universella gravitationen, skref en storartad bok
om mekanik och en annan om optik, hvari han äfven
behandlade den a?f honom upptäckta spektrala
sönderdelningen af ljuset och böjningsfenomenen
(först upptäckta af Francesco Maria Grimaldi
1665). Mot Huygens uppställde han den åsikten,
att ljuset beror på små utkastade partiklar
(emissionsteorien). Han kullstörtade den från den
store martyren Giordano Bruno (bränd i Rom 1600)
härrörande och af Cartesius på ett storartadt
sätt utvecklade läran om hvirflarna i himlarymden
och gaf de för alla tider bestående lagarna
för himlakropparnas rörelser i tomrummet. Vid
samma tid började de första ångmaskinerna att
användas i de engelska grufvorna. Den första
ångmaskinen konstruerades af markisen E d w. S
o m e r s e t of Worcester (1601-67) för att
pumpa upp vatten. Den förbättrades af Thomas
Newcomen (1663-1729) och hans medarbetare John
Cawley. Äfven Denis Papin (1647- 1712) har inlagt
stor förtjänst på detta område. Den
moderna ångmaskinens uppfinnare anses
likväl James Watt (1736-1819) med rätta vara
(1774). Därigenom vann värmeläran ett betydligt
ökadt intresse. Skotten Joseph Black (1728-99)
upptäckte det s. k. bundna värmet (1764), och
svensken J. K. W i l c k e (1732-96) studerade
det specifika värmet (1772). Antoine Laurent
Lavoisier (1743-94), grundläggaren af den moderna
kemien, undersökte också värmeutvecklingen vid
kemiska och fysiologiska förlopp.
Under 1700-talet utvecklades mekaniken till
stor fulländning af Jean (1667-1748) och Daniel
Bernoull i (1700-82), Leonard Euler (1707-83),
Jean le Rond d’Alembert (1717-83), Giuseppe Luigi
Lagrange (1736-1813) ochPierreSimon deLaplace
(1749-1827), hvilka båda sistnämnda särskildt
fullkomnade den celesta mekaniken. Denna gren
af fysiken har sedermera behandlats såsom en
särskild vetenskap. Nyare inlägg i densamma
ha gjorts af Fr. A. C. Gren (1760-98), Louis
Poinsot (1777-1859), SiméonDenisPoisson (1781
-1840), Karl Friedrich Gauss (1777- 1855)
och W. R. Hamilton (1805-65), Heinrich Hertz
(1857-94) samt särskildt inom hydrodynamiken
af bröderna E. H. och W. E. W e be r (1825),
Hermann Helmholtz (1821-94), Karl Anton Bjerknes
(1825- 1903) och V i l h e l m B j e r k n e s
(f. 1862). Till mekaniken kan äfven läran om
ljudet räknas, inom hvilken Newton och Laplace
behandlade ljudets fortplantningshastighet,
och Brook Taylor (1685-1731) och E. F. F. C
hl a d ni (1756-1827) strängars och skifvors
svängningar. Nyare arbeten af F e l i x S a
v a r t (1791-1841) och A. K ö n i g (1876)
falla på detta område.
På optikens område gjordes stora
framsteg. Dansken Erasmus Bartholin upptäckte
1669 dubbelbrytningen hos kalkspat, och 1676
mätte hans landsman O l e R ö m e r för första
gången ljusets hastighet. Engelsmannen James
Bradley upptäckte 1727 ljusets aberration. Pierre
Bou-g u e r (1729) och Johann Heinrich Lambe r t
(1759) lade grunden för fotometrien. Newtons
emissionsteori behöll öfverhanden, oaktadt
den store Euler uppträdde däremot, ända
till dess Thomas Y o u n g (1802) påvisade
undulationsteoriens öfver-lägsenhet. Genom
Ëtienne Louis Malus’ upptäckt af ljusets
polarisation (1808) leddes han till antagandet,
att ljuset beror på en transversell vågrörelse
i etern (1817). Samtidigt därmed fördes denna
teori till seger genom Augustin Jean F r es n
el s (1788-1827) snillrika undersökningar. Inom
läran om elektricitet och magnetism föll G e-orge
Grahams iakttagelse (1722) af magnetnålens
dagliga ändring i riktning, äfvensom A
n-ders Celsius’ och Olof Petrus Hjorters
upptäckt af norrskenets störande inflytande på
magnetnålen (1741). C. F. D u f a y fann 1733,
att elektriciteten kan vara af två slag, positiv
och negativ. Ewald Georg von K l e i s t och C
u n æ u s uppfunno laddflaskan (1745 och 1746),
och Benjamin Franklin visade (1752), att blixten
är en elektrisk gnista, och konstruerade på grund
af denna iakttagelse åskledaren. Charles Augustin
C o u l o m b studerade (1785) lagarna för
elektricitetens afståndsverkan. Henry Cavendish
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
