Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frälsehemmansägare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kostighet. 1662 förvandlades kollegiet till
ett prästseminarium för skotska katoliker,
i hvilken egenskap det egde bestånd ända
till 1789 års revolution, då alla dylika
inrättningar upphäfdes. - 7) Lombardkollegiet
(Coll. lombardicum), beläget midt emot
Linköpingskollegiet vid Rue des carmes och
afsedt för studerande italienare, grundades
på 1330-talet. Vid midten af 1500-talet stod
det öfvergifvet och förföll alltmer, tills
det 1681 inköptes af två irländska präster,
hvilka förvandlade det till ett seminarium
för utbildande af irländska präster och
missionärer. - 8) Konstantinopelkollegiet
(Coll. constantinopolitanum) stiftades, enligt en
tradition, i början af 13:e årh. för att bidraga
till sammansmältandet af den västerländska och
österländska kyrkan. Säkert är, att kollegiet
1362 öfvergick till en enskild person, Jean de
la Marche, hvars brorson ombildade det till
en fransk läroanstalt, hvilken, under namn
af College de la Marche-Winville, blef en af
universitetets mest blomstrande och egde bestånd
in i 18:e årh. - Man har uppgifvit äfven ett
nionde kollegium, det engelska (Coll. anglicum),
som skulle grundats i 12:o årh. under Tomas’ af
Canterbury vistelse i Paris, men dess tillvaro
är högst tvifvelaktig. enär äldre författare
ej nämna något därom. - Jfr A. Budinszky,
"Die universität Paris und die fremden an
derselben im mittelalter" (1876), och H. Schück,
"Svenska Pariserstudier under medeltiden" l-2
(i "Kyrkohist, årsskrift" för 1900 och 1902).
R. G.
Främlingslegion (fr. Legion étrangëre). När efter
julirevolutionen (1830) oroliga personer af olika
nationer samlades i Frankrike, beslöt regeringen
att göra dem oskadliga och att draga nytta
af dem genom att af dem bilda en särskild kår
(främlingslegion) att användas i Algeriet. Den
1831 uppsatta främlingslegionen bestod af
tyskar, spanjorer, italienare och polacker (mest
desertörer), hvilka förbundo sig till 3-5 års
tjänst. Bataljonscheferna och 2/3 af de öfrige
oflicerarna skulle vara fransmän. Styrkan
växte snart till 5,600 man, indelade i 6
bataljoner. Sedan den första främlingslegionen
blifvit sänd till Spanien 1835 att strida mot don
Carlos, uppsattes 1837 en ny på 2 regementen. Det
ena af dessa regementen upplöstes 1862. Denna
främlingslegion har tagit en verksam del i alla
striderna i Algeriet och dess grannländer samt
i Krimkriget och italienska fälttåget 1859
äfvensom senare i kriget i Tonkin. Ett nytt
andra främlingsregemente uppsattes 1884. och båda
regementenas styrka har undan för undan ökats,
så att de numera h vartdera utgöras af sex
bataljoner. C. O. N.
Främmande kroppar, med., alla fasta stycken
(delar) af organisk eller oorganisk natur,
som inträngt i organismen; sådana sjukliga
bildningar, som uppstå inom kroppen själf och som
redan från början ha fast konsistens (konkrement,
afdöda delar af en lem o. s. v.) eller genom
upptagande af salter eller genom hopskrumpning
utveckla sig till en begränsad förhårdnad. Jfr
Extraktion 3. J.Å.
Främmande ord, i vidsträckt mening, kallas
hvarje ord, som förekommer i ett språk, där det
ej är ursprungligen hemma, eller som har bildats
af beståndsdelar, hämtade från andra språk än
det, där ordet nyttjas. Sådana äro i svenskan
t. ex. advokat (af lat. advocatus) och laktator
(bildadt af stammen i lat. lactare, ge mjölk,
och lat. ändelsen -ator). Alltefter den olika graden af införlifning med
det språk, dit de inlånats, kunna de främmande
orden indelas i tre klasser, ehuru gränserna
mellan dessa naturligtvis ej kunna dragas
med absolut fasthet, och språkkänslan i en
mängd fall är olika hos olika individer: 1)
citatord, de mera sällan nyttjade, till sin
form ej förändrade ord ur ett annat språk,
hvilkas främlingsskap i skrift plägar betecknas
med kursivering, citationstecken eller liknande
grafiska skiljemärken (t. ex. in nuce, status
quo); 2) främmande ord (ty. fremdwörter) i
inskränkt bemärkelse, sådana, som mer eller
mindre antagit det lånande språkets former,
men hvilkas främmande ursprung likväl kännes
(t. ex. flegma, hesitera, poet), och 3) lånord,
hvilka fullständigt införlifvats med språket,
ofta därigenom, att de så länge tillhört detta,
att de undergått genomgripande förändringar i
ljudgestalt och betydelse, och numera endast
efter etymologisk undersökning kunna uppvisas ej
tillhöra den inhemska ordskatten och därför af
språkkänslan fattas som inhemska (t. ex. präst,
kyrka, anklang). En del af dessa lånord har
fått lika mycken användning som de egna orden
och har spridt sig till hela folket; andra åter
användas och förstås endast i vissa kretsar,
föranleda därför omformningar och misstag
(s. k. folketymologier) i gemene
mans språkbruk. - Inlånandet af främmande ord
sker dels för att tillgodose verkliga behof
af ordförrådets riktande i motsvarighet till
kulturutvecklingen, dels till följd af yttre
omständigheter, såsom politiskt, kommersiellt
eller kulturellt beroende af andra folk eller
vissa grupper från ett sådant. Mot ett alltför
rikligt bruk af främmande ord måste man varna
ur folkliga, estetiska och patriotiska skäl
(jfr Språkrensning). Svårigheten att bringa de
inlånade ordens stafning i öfverensstämmelse
med det lånande språkets skrifseder är en
lifligt känd olägenhet. Rörande svenskans
främmande ordförråd se Söderwall, "Främmande
ords behandling i fornsvenskan" (Lunds
univ. årsskr., 1866) och "Hufvudepokerna"
(1870), V. Rydberg, "Tysk eller nordisk
svenska?" (1873) med följdskrifter, F. A. Tamm,
"Fonetiska kännetecken på lånord i nysvenska
riksspråket" (Uppsala univ. årsskrift, 1887)
och "Etymologisk svensk ordbok", I (1890-1905)
m. fl. afhandl., E. Tegnér, "Tyska inflytelser
på svenskan" (i "Arkiv f. nord. filol.",
1889), och A. Nordfelt, "Om franska lånord
i svenskan" ("Ny-filol. sällsk:s i Stockholm
publikation", II, 1901). Af ordförklaringar
öfver främmande ord i svenskan kunna nämnas
C. M. Ekbohrn, "Förklaringar öfver 60,000
främmande ord och namn" (4:e uppl. 1904),
och 0. Östergren, "Våra vanligaste
främmande ord" (i Studentför. Verdandis
småskrifter, 1907). - Jfr Svenska språket.
R-n B.
Främmande toner, mus. Se Harmonifrämmande toner.
Främmande trosbekännare äro i Sverige de, som
bekänna annan lära än den evangelisk-lutherska,
eller, som den jämväl i svenskt officiellt
språkbruk benämnes, den rena evangeliska. Med
afseende på främmande trosbekännares rättsliga
ställning är i allmänhet stadgadt, att med de
undantag och inskränkningar, som af grundlag
eller eljest gällande författning föranledas,
skiljaktighet i kristen trosbekännelse icke
skall medföra någon olikhet i svenska medborgares
rättigheter och skyldigheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
