Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frisenheim, Johan Henrik (före adlandet Frisius) - Frisens park - Friser - Frisera - Friseringsmaskin. Se Appretera, sp. 1252 - Frisholmen. Se Karlshamns kastell - Frisi, Paolo - Frisinnade klubben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1457
Frisens park-Frisinnade klubben
145B
nämndes till krigskommissarie och assessor
i Kommerskollegium samt handhade arméns hela
proviant-Täsen, hvarvid han vann allmänt erkännande
för redbarhet och oegennytta. Han vardt krigsråd 1716
och upphöjdes s. å. i adligt stånd. Efter fredsslutet
i Nystad 1721 utnämndes F. till landshöfding i
Kymmenegårds och Nyslotts höfdingdöme, hvarjämte han
fick i uppdrag att öfvervaka Finlands "evakuation
och första inrättning". Han verkade med framgång för
ordningens återupprättande, för återsändandet af de i
Ryssland kvarhållne fångarna m. m. F. upphöjdes 1727
i friherrligt stånd. M. G. S.
Frisens park, en vacker öppen plats på södra
Djurgården till höger om stora landsvägen mellan
Bellmans byst och Manilla, med präktiga lindalléer och
gångar samt betäckt af yppiga gräsmattor. Parken är
uppkallad efter en grosshandlare Fris, som i början
af 1800-talet var egare till Biskopsudden. Förslag
föreligger till anordnande af en konstutställning i
F. 1909.
Friser (lat. frīsii, senare frīsones, frisiōnes,
troligen af samma stam som fnty. frais, försöka,
och betydde i sådant fall "de företagsamme", "de
djärfve"), en germansk folkstam, som vid tiden för
Kristi födelse bodde vid Nordsjökusten mellan Maas
och Ems. Friserna bragtes vid denna tid under romarnas
välde genom Drusus (12 f. Kr.), reste sig 28 e. Kr.,
blefvo åter kufvade, men återfingo sin frihet, då
kejsar Claudius (41–54) drog tillbaka de romerska
legionerna från högra Rhenstranden. Vid början af
600-talet hade de i s. utbredt sig till gränsen af
nuv. Belgien och i n. v. med sig sammansmält de mellan
Ems och Weser boende chaukerna (se d. o.). Senare
(under den karolingiska tiden) finner man friser
äfven på Slesvigs västra kust och öarna därutanför,
i Dithmarschen samt på Helgoland, men sambandet mellan
dessa "nordfriser" och de egentlige friserna är ej
klart. Genom sin hedniska vildhet voro de sistnämnde
besvärliga grannar för det frankiska riket. Sedan
detta vunnit ny styrka genom de karolingiske
rikshofmästarna, kufvades de därför af frankerna, dock
först efter en hårdnackad frihetskamp (de besegrades
689 af Pippin af Héristal och 734 af Karl Martell),
och kristnades, förnämligast af missionärerna
Willibrord och Bonifatius (se dessa), hvarefter
Karl den store ordnade landets förvaltning. Vid
karolingiska rikets delning mellan Ludvig den
frommes söner (843) kom Frisland till den landsträcka
mellan Medelhafvet och Nordsjön, som jämte Italien
tillerkändes Lothar, ingick vid delningen af dennes
rike mellan hans söner i det stycke, som tillföll
Lothar II (Lothringen) och förenades efter Lothar II:s
död (869) med Tyskland. Hos friserna bibehöllo sig
urgamla germanska rättsförhållanden mera oförändrade
än hos andra germanfolk, som uppgått i det frankiska
riket, och deras rättshistoria är därför synnerligt
intressant. Deras gamla lag upptecknades troligen
redan genom Karl den stores försorg och sammanfördes
med senare rättsurkunder ej långt därefter till ett
samlingsverk, Lex frisionum. Frisland var vid denna
tid indeladt i Väst-Frisland (v. om Zuiderzee),
Mellan-Frisland (nuv. prov. Friesland) och
Öst-Frisland (nuv. prov. Groningen, det preussiska
Ost-Friesland och en del af Oldenburg). När
länsväsendet utvecklade sig i de karolingiska
delrikena, uppstodo i Väst-Frisland stora världsliga
och andliga
feodalvälden (såsom grefskapen Holland, Zeeland,
Gelderland och biskopsstiftet Utrecht), men i Mellan-
och Öst-Frisland upprättade de frie bönderna jämte
adliga höfdingar en på forngermanska grundsatser
hvilande förbundsförfattning, och endast hos dessa,
"de frie friserna", bibehöll sig den frisiska
nationaliteten, hvarför namnet Frisland efter denna
tid betecknar blott landet ö. om Zuiderzee. Förbundet
utvecklade på sina landt- och förbundsdagar en liflig
lagstiftande verksamhet, hvars resultat föreligga i
bevarade s. k. Küren. På 1200-talet började emellertid
förbundet försvagas genom inre strider och anfall af
feodala grannar. Den östligaste delen af Öst-Frisland
kufvades under häftiga strider slutligen fullständigt
(1514) af grefvarna af Oldenburg, i hvilkas land
den uppgick. Groningen kom under stiftet Utrecht,
och öfver den återstående delen, som nu ensam
behöll namnet Öst-Frisland, upphöjde kejsaren på
1400-talet en förbundsanförare af släkten Cirksena
till ärftlig tysk riksgrefve (se Ostfriesland). I
Mellan-Frisland, om hvilket namnet Frisland utan
vidare nu uteslutande började användas och som ännu
behåller detta namn, underkastade sig befolkningen på
1400-talet hellre en riksståthållare än de holländske
grefvarna. Vid nya tidens början uppgick därefter
hela området mellan Dollart och nuv. belgiska gränsen
(d. v. s. Frisland i dess gamla mest vidsträckta
betydelse med undantag af tyska riksgrefskapet
Ostfriesland och den mod Oldenburg införlifvade
östfrisiska delen) i habsburgska husets "burgundiska
arf" (se Burgund 11) och kallades sedan jämte de
belgiska provinserna Nederländerna, men skilde sig
från de förra genom nederländska frihetskriget
(se Nederländerna). Inom den härigenom uppkomna
nederländska republiken intog prov. Friesland (se
d. o.), det forna Mellan-Frisland, så till vida en
särskild ställning, att ståthållarskapet däröfver
ej tillhörde Vilhelm af Oranien och hans ättlingar,
utan en från hans broder härstammande gren af det
oraniska huset. En medlem af denna gren, Vilhelm
Friso, förvärfvade 1747 ärftlig ståthållarvärdighet
öfver hela den nederländska republiken, och från
honom härstammar den nuv nederländska (oraniska)
konungafamiljen.
S. B.
Frisera (fr. friser, af okänd härledning), krusa,
lägga i lockar, bränna och ordna håret, kamma.
– Frisyr (fr. frisure), håruppläggning, kamning.
– Frisör, Hårfrisör (fr. friseur), fem.
(hår-)frisörska l. frisös, person, som har till yrke
att ordna (bränna, krusa, upplägga o. s. v.) andras
hår.
Friseringsmaskin. Se Appretera, sp. 1252.
Frisholmen. Se Karlshamns kastell.
Frisi, P a öl o, italiensk vetenskapsman, f. 1728
i Milano, d. 1784, blef 1753 professor i filosofi
i Novara och 1756 i Pisa samt utnämndes 1764
till professor i matematik vid Scuöla palatina i
Milano. 1766 tog han afsked från sistnämnda syssla och
företog därefter vidsträckta resor. Han författade
ett stort antal vetenskapliga afhandlingar rörande
algebra, geometri, differentialekvationer, mekanik
och fysik, speciellt elektricitetslära. Flera af hans
skrifter blefvo prisbelönta af lärda sällskap. K. L.*
Frisinnade klubben, stiftad i Stockholm i jan. 1900,
har till ändamål "att sammanföra personer af frisinnad
politisk åskådning till sällskapligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
