Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frihandel - Frihandelsvänliga centern. Se Center 2 - Frihandsteckning. 1. På fri hand - Frihandsteckning. 2. Öfningsämne - Frihedsstötten - Frihemman. Se Beställningshemman - Friherre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tullsatser den viktigaste politiska frågan
inom och utom riksdagen. Slutligen segrade den
protektionistiska uppfattningen 1888, då en
skyddsvänlig tulltaxa antogs, så långt detta var
möjligt på grund af traktaten med Frankrike. Sedan
denna från fransk sida 1891 uppsagts, hade riksdagen
1892 fria händer att komplettera besluten af 1888 med
en rad af tullförhöjningar å industriartiklar. Därmed
var Sveriges tullsystem fullt protektionistiskt. -
Den nya afspärrning emellan staterna, som blifvit
en följd af skyddstullsystemets allmänna antagande,
måste synnerligen skada de länder, hvilkas industrier
arbeta för export. För att öppna nya vägar för
afsättningen af deras alster ha regeringarna åter
börjat ingå handelstraktater. För att bereda marknad
inom Tyskland för en mängd af sina exportvaror
afslöt också Sverige 8 maj 1906 en sådan, till
31 dec. 1910 gällande traktat med detta land,
hvilken medgifver detsamma vissa friheter mot att
Sveriges export erhåller vissa undantag från de
stränga tullsatserna i den tyska taxan af 1902.
J. F. N.
Frihandeisvänliga centern. Se Center 2.
Frihandsteckning. 1. På fri hand (fr. à main levée),
d. v. s. utan hjälp af mätinstrument eller linjal,
endast efter ögonmått utförd bildframställning
å en yta hvilken som helst. Vanligen förstås med
frihandsteckning en med "stift", blyerts, krita
eller bläckpenna å papper i linjer eller toner
utförd framställning, såsom teckning ur minnet,
fantasiutkast, afbildning efter verkligheten eller
kopia efter annan afbildning. Litt.: G. Scheutz,
"Handbok i ritkonsten" (1832; 2:a uppl. 1842), J. Way,
"Lärobok i de tecknande konsternas första grunder"
(1842), C. Ehrenberg, "Die kunst des zeichnens"
(1898), och K. Kimmich, "Die zeichenkunst" (1900).
2. Öfningsämne i allmänbildande och tekniska
skolor m. fl. I fråga om dettas benämning är
språkbruket något vacklande. Stadgan för de
allmänna läroverken har alltid upptagit ordet
"teckning", men vid folkskolorna och i dagligt
tal begagnas ofta ordet "ritning", ehuru med båda
dessa benämningar såväl ursprungligen som i vår
tid afses samma sak, frihandsteckning. Inom de
tekniska läroverken och fackskolorna heter ämnet
i fråga alltid frihandsteckning och har därstädes
äfven blott en betydelse. Litt.: Und. betänkanden om
teckningsundervisningens ordnande (1879), om den lägre
tekniska undervisningen (1874) och ang. Slöjdskolan
i Stockholm (1875). J. E-m.
Frihedsstötten ("Frihetspelaren"), ett 1797
fullbordadt monument i Köpenhamn, utanför den
forna Vesterport, till minne af bondeståndets
frigörelse och särskildt stavnsbaandets upphäfvande
(1788). Det består af en 15 m. hög obelisk af
röd sandsten, hvars fotstycke omgifves af fyra
marmorfigurer, sinnebilder af trohet, tapperhet,
landtbruk och medborgardygd. Abildgaard lämnade
ritningen, Th. Thaarup författade inskriften,
och Wiedewelt högg den förstnämnda af statyerna.
(E. Ebg.)
Frihemman. Se Beställningshemman.
Friherre (ty. freiherr), adlig titel på en person,
som innehar rang närmast efter grefve. Ordet var i
Tyskland urspr. (sedan 1300-talets slut) benämning
på en feodalherre, som icke var tjänstskyldig åt
någon annan herre. – Friherrlig värdighet, likasom
grefvevärdighet, infördes i Sverige af
Erik XIV vid hans kröning i Uppsala 29 juni 1561;
kring det ärftliga konungadömet ville han därmed
skapa liknande "ärftliga herrligheter", som ökade
tronens glans i andra länder. Friherrevärdigheten
tilldelades därvid följande nio medlemmar af högadeln:
Gustaf Olofsson (Stenbock) till Torpa, Sten Eriksson
(Leijonhufvud) till Gräfsnäs, Birger Nilsson (Grip)
till Vinäs, Gabriel Kristersson (Oxenstierna) till
Mörby, Lars Fleming till Sundholm, Karl Holgersson
(Gera) till Björkvik, Göran Holgersson (Gera) till
Ållonö, Klas Kristersson (Horn) till Åminne och
Erik Gustafsson (Stenbock) till Torpa. Invigningen
försiggick med lysande ceremonier. De närvarande af de
tilltänkte grefvarna och friherrarna framfördes hvar
efter annan inför tronen, ikläddes nya praktfulla
dräkter, kröntes med grefve-, resp. friherrekronor
(se fig. å art. Krona) och svuro därefter konungen
trohetsed. Någon tid därefter utdelades friherrebref,
hvilka tillförsäkrade friherrarna och deras äkta
mansarfvingar den nya värdigheten "till evärdlig
egendom" och rättighet att, med vissa undantag,
uppbära konungens andel i de böter, som ådömdes
deras landbönder. Därjämte tillerkändes dem 1562
rätt att från rusttjänst undantaga två af sina
sätesgårdar. Ingen erhöll däremot friherreskap. Först
Johan III utdelade dylika, nämligen följande:
åt Erik Gustafsson Stenbock (28 nov. 1568 och 9
april 1582) friherreskapet Kronobäck och
Öresten (beläget i Småland och Västergötland), åt Nils
Gyllenstierna (4 juni 1570) Lundholmen (i Småland),
åt Klas Fleming (4 juli 1570) Vik (i Finland),
åt Hogenskild Bielke (27 febr. 1571) Läckö (i
Västergötland), åt Pontus De la Gardie (27 juli 1571)
Ekholmen (i Uppland) och åt Olof Gustafsson
Stenbock (1572) Kungs-Lena (i Västergötland). –
De viktigaste af de villkor, hvarunder dessa
län gåfvos, voro följande. Friherreskapet skulle,
efter förstfödslorätt, gå i arf inom den friherrliga
ättens manslinje; innehafvaren egde att af detsamma
uppbära 1) den årliga räntan, d. v. s. den skatt, som
från urminnes tid utgått till konungen och kronan,
2) konungens andel i de sakören, som ådömdes såväl
friherreskapsbönderna som landbönderna på friherrens
arf- och egna gods, samt 3) häradshöfdingerättigheter
inom länet. Med sistnämnda privilegium följde
äfven rätt att tillsätta häradshöfding för
friherreskapet. (Från häradshöfdingen skulle
vädjas till friherren, ifrån denne till rikets råd
och ifrån detta till konungen. För öfrigt skulle
inom friherreskapet Sveriges lag i allo lända till
efterrättelse, hvarjämte konungen förbehöll sig
benådningsrätten i lifssaker.) Friherren skulle
utgöra rusttjänst för länet efter samma normer, som
gällde för adelsmän, samt egde gifva en mindre del
af friherreskapet åt sin husfru såsom morgongåfva,
dock endast för den tid han själf lefde. Änka efter
siste friherre egde rätt att under sitt änkestånd
behålla friherreskapet. Yngre söner skulle erhålla
en penningsumma och döttrarna vid giftermål en
brudskatt. – Några af dessa friherreskap fingo blott
en kort tillvaro. Efter konung Sigismunds nederlag
i striden mot hertig Karl (1598) indrogos nämligen
för alltid till kronan Läckö och Vik. Äfven Erik och
Olof Stenbock förlorade sina län, men den förres son,
Gustaf, återfick 1603 Öresten och 1613 Kronobäck;
Kungs-Lena återgafs 1603 åt Karl Gustafsson Stenbock,
men hemföll redan 1609, vid dennes död, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
