Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frihamn - Frihandel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då tullexpedition där skall ega rum, ang. behörighet
att förrätta arbete inom frihamnen samt ang.
persontrafiken till och från densamma. Frihamnen skall
stå under uppsikt af en af Generaltullstyrelsen
godkänd föreståndare, som har att öfvervaka de för
densamma gällande föreskrifterna. Inom frihamn må
byggnad eller lägenhet icke upplåtas till eller
användas såsom bostad; dock att härbärge för den vid
frihamnen anställda tullbevaknings- och arbetspersonalen
må i särskild byggnad anordnas. – För rättighet
att inom frihamn idka industriell verksamhet
fordras särskildt tillstånd af Konungen; dylikt
tillstånd må dock ej afse vare sig boktryckerirörelse eller
annan verksamhet, som i följd af gynnsammare
produktionsvillkor är egnad att å den inhemska
marknaden afsevärdt skada inom riket annorstädes än i
frihamn drifven enahanda verksamhet, ej heller
verksamhet af beskaffenhet att kunna medföra fara eller
olägenhet för anstalten eller där intagna varor. –
Inom frihamn må ej idkas detaljförsäljning af
därstädes befintliga varor; dock må efter särskildt
tillstånd af Konungen försäljning af proviantartiklar och
andra skeppsförnödenheter ega rum under de villkor,
som af Konungen föreskrifvas. – I frihamnen må ej
införas brännvin och sprit af säd, potatis eller andra
jordfrukter, såframt varan ej skall inom frihamnen
användas vid beredning af andra tillverkningar;
varor, som äro till införsel i riket förbjudna, samt
explosiva varor, eldfarliga oljor, frätande syror o. a.
varor, som kunna medföra faror eller olägenheter för
frihamnen eller där intagna varor. – Tillträde till
frihamn är förbjudet för däckadt fartyg, hvars
dräktighet icke öfverstiger 40 ton, och öppen båt, utom
för dylika farkoster, som under de särskilda villkor,
Konungen bestämmer, användas för forsling af gods
inom frihamn eller emellan frihamn och tullhamn i
eller vid samma stapelstad eller för bogsering af
fartyg till och från frihamn eller inom sådan hamn;
och för annat fartyg, än nyss nämnts, då detsamma
till någon del innehar last, destinerad till inrikes ort,
som icke är frihamn, och fartyget icke ankommer
direkt från utrikes ort eller annan svensk frihamn. –
Förtullning af gods, som införes från frihamn, skall
ske efter de taxor och författningar, som äro
gällande, då införseln eger rum. – Varor, beträffande
hvilka i tulltaxan stadgas, att afdrag i vikten ej skall
göras för askar, fodral, omslag, kartor m. m., må
icke från frihamn uttagas för uppläggning å nederlag,
med mindre de äro emballerade på sådant sätt,
som eljest vid införsel af enahanda varor är brukligt.
Ej heller må dylika varor, med mindre emballeringen
är på nämnda sätt verkställd, från frihamn uttagas
för att efter förtullning införas i landet, såframt de
icke äro vid förtullning från frihamn underkastade
särskild förhöjd tullafgift. – Införsel från frihamn
af gods i sådana kvantiteter och under sådana
omständigheter i öfrigt, att bestämmelsen om förbud
mot detaljförsäljning inom frihamn uppenbarligen
komme att därigenom kringgås, må icke medgifvas.
Förordningen om frihamn utfärdades 15 nov. 1907
och trädde i kraft 1 jan. 1908; men tillstånd till
frihamns öppnande för användning får icke meddelas
att gälla tidigare än efter utgången af år 1910. Jfr
W. Fellenius, ”Frihamnar i Europa” (i tidskr. ”Vår
flotta”, juli 1907).
J. F. N.
Frihandel (eng. freetrade, ty. freihandel l.
handelsfreiheit, fr. libre échange), i inskränkt betydelse
det internationella varuutbyte, som lämnas
ostördt af hämmande inflytelser i form af in-
eller utförselförbud, tullar o. d. I vidsträcktare
mening betecknar ordet full frihet i förvärf,
naturligtvis inom lagliga gränser. Från begreppet
frihandel i denna mening uteslutas således alla
genom lag eller förordning påbjudna inskränkningar i
förvärf och varuutbyte, såsom privilegier, monopol,
koncessioner, skrån, stadganden af maximalpris
på varor, ockerlagar, öfverflödsförordningar
o. s. v. Enligt denna teori, som visserligen aldrig
praktiskt kunnat tillämpas och hvars mest konsekvente
anhängare är John Prince-Smith (se d. o.), skall
all ekonomisk verksamhet regleras uteslutande af
den individuella friheten. I allmänhet använder
man dock ordet frihandel i den förra betydelsen,
d. v. s. såsom motsats till skyddstullsystemet
(protektionismen). Medan det senare söker genom tullar
skydda den inhemska produktionen mot konkurrensen från
utlandet, anse frihandelns förfäktare, att den fria
konkurrensen är grundvillkoret för en sund ekonomisk
utveckling. Endast genom den kunna kapital och
människokraft rätt tillgodogöras, inkomsterna fördelas
i proportion till arbetsprodukten, således rättvist,
och produktionen fördelas efter ländernas naturliga
förutsättningar. Frihandeln förkastar således allt
hvad skyddstullar heter, men medgifver staten rätt att
uppbära s. k. finanstullar, hvilka vanligen läggas på
kolonialvaror och endast tjäna till att gifva staten
inkomster. Af importförbud gillas inga andra än
sådana, som afse landets skyddande mot farsoter e. d.
Frihandeln framträder först såsom en naturlig
reaktion emot det särskildt under 1600- och
1700-talen härskande merkantilsystemets öfverdrifna
prohibitivism (sträfvan att hindra införsel af
främmande varor, särskildt industrialster). Redan
på 1600-talet möta vi uttalanden i frihandelsanda,
t. ex. hos Boisguillebert (se d. o.), men det är
dock från de under 1700-talets midt framträdande
fysiokraterna (se d o.), som den bestämda protesten
emot det förut rådande tullsystemet egentligen
utgår. Då de, närmast i jordbrukets intresse, fordra,
att staten icke skall förgripa sig på de lagar,
som reglera utvecklingen, utan låta full frihet
råda – deras lösen var nämligen: laissez faire,
laissez passer –, så uttala de sig nästan på alldeles
samma sätt som den följande tidens frihandlare. En
representant för dessa nya åsikter var den finske
komministern Chydenius (se d. o.), som 1765 framlade
sina tankar i ämnet. – Såsom frihandelssystemets
egentlige upphofsman räknas likväl nationalekonomen
Adam Smith, hvilken såsom professor i Glasgow 1752–53
framställde de lärosatser i ämnet, hvilka han sedan
offentliggjorde i sitt världsberömda arbete "An
inquiry into the nature and causes of the wealth of
nations" (1776–77). Hans läror ha vidare utvecklats
af en rad betydande nationalekonomiska författare
både inom England och på kontinenten, särskildt i
Tyskland. I praktiken mötte de nya åsikterna ett
starkt motstånd, men lyckades under förra hälften
af 1800-talet till en viss grad bryta sig igenom,
fullständigast i sitt hemland England. Där bildades
på 1820-talet ett frihandelsparti, hvars program
utvecklades i underhuset 17 maj 1826 af Huskisson
(se d. o.). I frihandelsvänlig riktning, ehuru
inom ett inskränktare område, verkade också
den för spannmålstullarnas upphäfvande bildade
s. k. Anti-corn-law league (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
