Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1297-1298 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik II - Fredrik V - Fredrik, romerska kejsare och tyska konungar - Fredrik I Barbarossa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

seklet", III, 201–202.) Då kejsar Karl 1544 slöt fred
med Kristian III af Danmark och därmed offrade sin
alltid med tomma löften affärdade trogne anhängares
danska anspråk, öfvergick denne för några år till
schmalkaldiska förbundets religionspolitik,
publicerade en reformationsvänlig kyrkoordning
(1545) och sökte förmå Melanchthon att emottaga en
lärostol vid Heidelberguniversitetet. Redan 1548
vanns han emellertid ånyo öfver till kejserliga
sidan och genomförde s. å. Augsburg-interim i
sina länder. Universitetet gynnade han alltjämt,
och hans förhållande till de evangeliske
blef aldrig direkt fientligt. Jfr Häusser,
"Geschichte der rheinischen Pfalz" (2 bd, 1845).

^{V. S–g.}


3. F. V, son till kurfursten Fredrik IV af
Pfalz och Lovisa Juliana, en dotter af den store
Vilhelm af Oranien, f. 16 aug. 1596 i Arnberg,
d. 29 nov. (n. st.) 1632 i Mainz, förlorade redan
1610 sin fader och sattes därför under pfalzgrefve
Johan IV:s förmynderskap. Denne gaf sin myndling
en mycket vårdad uppfostran och sände honom till
ett franskt hof för att lära hofseder. Redan
vid 17 års ålder gifte han sig (febr. 1613) med
Elisabet af England, dotter till Jakob I. I juli
1614 öfvertog han själf styrelsen. Goda föresatser
saknade han icke, men ihärdighet och kraft hörde
ej till hans egenskaper. Han var framför allt en
lysande hofman, som mer älskade glänsande fester
än regeringens allvarliga värf. Dessa sköttes till
största delen af hans rådsherrar (Camerarius, Rusdorf
m. fl.). Genom sin släktskap med Englands konung
syntes F. mest lämpad att blifva det protestantiska
partiets chef. Olyckligtvis saknade han dock hvarje
annan egenskap, som kunnat göra honom berättigad
därtill. Emellertid vände sig Böhmen, sedan det 1618
brutit med kejsaren, till den pfalziske kurfursten
och erbjöd honom kronan. Trots sin moders tårar
emottog han anbudet. 31 okt. 1619 höll han sitt
lysande intåg i Prag. Men kejsaren var ej hågad att
utan strid mista ett af sina största arfländer, och
till hans undsättning rustade sig nästan hela det
katolska Europa. F. däremot vände sig fåfängt icke
blott till sin svärfader, utan ock till de tyske
protestantiske furstarna. Den mäktigaste af dem,
Sachsens kurfurste, sände t. o. m. sina trupper
till kejsarens bistånd. Gustaf II Adolf ensam
förstod att rätt bedöma ställningens vikt, men han
hindrades af förhållandet till Polen att ingripa
till F:s förmån. Slaget på Hvita berget vid Prag
(8 nov. 1620) slutade hans välde och tvang honom att
fly från Böhmen. Äfven hans arfland Pfalz fråntogs
honom 1623 och gafs till hertig Maximilian af Bajern,
och F. – som till följd af sitt korta herravälde fått
tillnamnet "vinterkonungen" – tvangs i sin fattigdom
och olycka att lefva på allmosor. Då sedermera
Gustaf Adolf började sitt segertåg i Tyskland,
skyndade F. till honom, var med i hans lysande intåg
i Maximilians hufvudstad München och var säker på

att genom honom återfå makten öfver sitt arfland. Men
han bedrog sig äfven i denna förhoppning. Hans son
Karl Ludvig insattes däremot 1648 i kurvärdigheten.

^{J. F. N.}*

Fredrik (ty. Friedrich), romerska kejsare och tyska konungar.

1. F. I Barbarossa ("Rödskägg"), f. omkr. 1121, var
son till konung Konrad III:s broder hertig Fredrik II
den enögde af Schwaben och welfen Henrik den stoltes
syster Judit – alltså ättling af båda de täflande
furstehusen. Efter att en tid ha stått på welfernas
sida i deras kamp mot Konrad III (1143) åtföljde han
denne på korståget 1147. Genom den skickligt medlande
hållning han under Konrads senare år intog i striden
med welferna var han vid dennes död situationens
herre, valdes 5 mars 1152 enhälligt till konung
och kröntes 9 s. m. i Aachen. Vidsträckta voro de
uppgifter, som förelågo F.: det gällde att återeröfra
åt kungadömet den maktställning inom Tyska riket,
som genom Konrads svaghet gått förlorad, ej mindre än
att återställa fred och endräkt i landet. Och i öfre
Italien hade städerna alltmera utvecklat sig till
själfständiga republiker utan samband med riket, ja
Milano sökte att uppnå hegemonien i Lombardiet. Det
gällde alltså äfven att reorganisera det italienska
konungariket. I påfven och det normandiska riket på
Sicilien hade den tysk-romerske kejsaren härvidlag
mäktiga vedersakare. De sex första åren af sin
regering egnade F. – frånsedt ett tåg till Italien
1154–55, hvarunder han gjorde slut på den af Arnold
af Brescia ledda rörelsen och kröntes till kejsare 18
juni 1155 – helt åt den första uppgiften. Med kraft
häfdade han sin maktställning på alla områden. För att
helt kunna egna sig åt sin rikspolitik undanröjde han
det främsta fröet till oron inom riket genom att 1156
till Henrik Lejonet återställa Bajern, hvarvid dock

Fredrik Barbarossa. Efter en omkr. 1180 skulpterad stenrelief i korsgången till klostret S:t Zeno, Oberbayern.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>