Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1271-1272 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Vilhelm II - Fredrik Vilhelm III

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

varande ordensmystik imponerade på F. V.),
hvarigenom styrelsens skaplynne blef ett helt annat.
Genom ediktet öfver religionsväsendet (9 juli 1788)
sökte man återskaffa de gamla kyrkliga dogmerna
deras forna anseende, och s. å. infördes sträng
censur. Det var under en orolig tid, som F. V:s
regering inföll; hans utrikespolitik, förd af
Hertzberg, bragte honom föga heder. Först uppstod i
Nederländerna en strid mellan de sju provinserna
och deras ståthållare, F. V:s svåger. Denne
uppträdde därför till ståthållarens hjälp och lyckades
efter en lätt strid förjaga rörelsens ledare (1788).
Därefter började franska revolutionen, som i främsta
rummet blef hotande för Preussen och Österrike.
Dessa båda makter förenade sig därför om att
återinföra den gamla ordningen i Frankrike. Redan i
aug. 1791 slöto de i detta syfte ett fördrag (i
Pillnitz), men Frankrike bröt först freden (20 april
1792). Kriget gick icke så, som de allierade väntat,
hvadan Preussen drog sig tillbaka och slöt en
separatfred i Basel (1795). Under F. V:s regering
vann Preussen, genom Polens båda senare delningar
(1793 och 1795), en utvidgning af omkr. 82,000
kvkm.; F. V:s opålitlighet härvid, då han först
lofvade polackerna sitt understöd (1790), men sedan
biträdde Rysslands våldsplaner, skadade i hög grad
Preussens anseende. Det lättsinniga lefnadssätt F.
V. fört bröt honom i förtid. Han var förmäld först
(1765) med Elisabet Kristina af Braunschweig (d.
1840), från hvilken han lät skilja sig (1769), och
sedan med Fredrika Lovisa af Hessen-Darmstadt,
moder till 4 söner och 2 döttrar. Staty (af A. Brütt)
öfver F. V. i Siegesallee i Berlin.

^{J. F. N.} (^{C. H. H.})


8. F. Vilhelm III, den föregåendes och Fredrika
Lovisas af Hessen-Darmstadt son, f. 3 aug 1770
i Potsdam, d. 7 juni 1840, fick en borgerligt enkel
uppfostran. Han egde icke någon större begåfning,
men han var plikttrogen, hederlig och, i motsats till fadern, en sedligt ren karaktär.
24 dec. 1793 ingick han äktenskap med den sköna, högt begåfvade och ädla prinsessan
Lovisa af Mecklenburg-Strelitz. Då han 16 nov. 1797 bestigit tronen, blef hans första
omsorg att rensa hofvet från svärmen af hans faders manliga och kvinnliga gunstlingar.
Olyckligtvis var den högre preussiska förvaltningen full af
obetydliga lycksökare, hvadan konungens omgifning
ej motsvarade tidens kraf, och själf egde han ringa
omdöme, så snart det blef fråga om annat än detaljer.
Följden blef, att Preussens utrikespolitik i intet
afseende höjdes genom regentombytet. Däremot
vidtogos goda förändringar i inrikespolitiken, bl. a.
upphäfdes censuren (som dock snart återställdes,
sedan tryckfrihetens missbruk förskräckt konungen),
religionsediktet, monopolen och konungens omedelbara
ingripande i rättsväsendet. F. V. iakttog
samvetsgrant den neutralitet, som Preussen lefvat i
Baselfreden. Men då under det tredje koalitionskriget
(1805) Bernadotte och Marmont, utan att fästa ringaste

afseende vid neutraliteten, genomtågade det
preussiska området, tycktes F. V. vilja bryta sin
overksamhet och tillät ryssarna att tåga genom
Schlesien. Han förmåddes genom sin gemål och kejsar
Alexander af Ryssland att med den senare ingå ett
fördrag, som förband Preussen till väpnad bemedling
och, under vissa villkor, till öppet deltagande
i kriget. Till följd däraf sändes ministern
Haugwitz till Napoleon för att meddela denne
Preussens fordringar, men slöt i stället, efter
Napoleons seger vid Austerlitz (1805), ett nytt
vänskapsförbund med Frankrike, hvilket F. V. var
svag nog att godkänna. Emellertid uppstodo under
1806 nya tvisteanledningar: att Napoleon lofvat
Preussen det från engelske konungen tagna Hannover,
men kort därpå utan underrättelse åt F. V. erbjudit
sig återlämna det åt England, sårade i hög grad
preussarnas stolthet. Härtill kom, att Napoleon förfor
med Tyskland (bl. a. Rhenförbundets bildande),
som om det varit honom underdånigt. Krigspartiet
i Berlin, till hvilket drottningen slutit sig,
fick öfverhanden. 9 okt. 1806 utgick F. V:s
krigsmanifest, men redan 14 s. m. blef preussiska
armén krossad vid Jena och Auerstädt; följande år
segrade Napoleon åter, vid Friedland, och nu måste
F. V. genom freden i Tilsit (1807) afträda nära
hälften af sitt område. Nederlagen hade dock en god
följd. Konungen lösgjorde sig från de oduglingar, som
dittills fått leda honom, tog den honom personligen
osympatiske Stein till ledande minister och satte
män som Scharnhorst och Gneisenau i spetsen för
den militära förvaltningen. Under deras, främst
Steins, ledning började en reorganisation af riket
(lifegenskapen upphäfdes, skråväsendet lindrades,
förvaltningen rensades och omskapades). Armén
ombildades efter den nya krigskonstens fordringar,
och en ny anda ingöts i folket. Napoleon såg ej detta
med blida ögon. Han tvang därför F. V. att afskeda
Stein (1808), hvars aflägsnande för en tid hejdade
det raska framåtskridandet. Men sedan Hardenberg (i
juni 1810) blifvit statskansler, började det åter,
med ännu större fart. Denne vågade visserligen ej
genast bryta med Frankrike, utan preussiska trupper
deltogo i Napoleons tåg mot Ryssland (1812). Men redan
under återtåget öfvergingo dessa till ryssarna, och
28 febr. 1813 slöt Preussen förbund med Ryssland mot
Napoleon. Konungen kallade hela folket till vapen och
lofvade det, i det bekanta uppropet "Till mitt folk"
(17 mars 1813), en fri författning såsom belöning
för befrielsekrigets mödor. Det framgångsrika kriget
bragte Preussen på Wienkongressen ersättning för dess
territoriella förluster, hvaremot F. V. hvarken kunde
eller ville realisera de tyska enhetsförhoppningar,
som Tysklands patrioter fäst vid rörelsen inom
Preussen. Under den närmaste tiden gick F. V. helt
i Alexanders af Ryssland och Metternichs ledband,
den utlofvade författningen uteblef, och de
reformvänligare ministrarna (Wilhelm v. Humboldt)
aflägsnades. 1823 utfärdade F. V. en förordning om
landtständers införande, men de saknade hvarje sken
af konstitutionella rättigheter. Det lifligaste
intresset visade F. V. för kyrkliga frågor. Vid
reformationsjubelfesten 1817 sökte han å det andliga
området åstadkomma ett slags närmande emellan de båda
protestantiska hufvudkyrkorna genom den s. k. unionen
(27 sept. 1817), men framkallade därigenom endast
missnöje å ena och religiöst förtryck å den andra
sidan. Under konungens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>