Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vemodig motsvarighet i den diktandes eget
själslif. Det subjektiva elementet är dock icke
skarpt framträdande, ty det saknar all karaktär af
sentimental själfbekännelse.
Äfven den dramatiska litteraturens historia under
1800-talet har att uppvisa starka hvälfningar. Den
fullt klassiska tragedien, som under sekler dominerat
på den franska scenen, kan sägas ha dött bort
omkr. 1820, då den trängdes undan af den romantiska
skolans historiska drama. En så genomgripande
revolution kom ej oförberedd, ty den var frukten af
nya teorier, som först framställdes af Diderot och vid
denna tid hade en talangfull målsman i Henri Beyle
(1783-1842), mera känd under författarnamnet
Stendhal. Det var Victor Hugo, som kraftigast bidrog att
genomföra en sådan reform. Djärft och hänsynslöst
bröt han med de traditionella föreskrifterna om
enhet i tid och rum och om ämnesvalets begränsning
inom den klassiska antiken, och med stor frihet
behandlade han ämnen, hämtade från medeltidens
och den nyare tidens historia. När alltså 1830 hans
"Hernani" uppfördes första gången, framkallade detta
starka utbrott af bifall och ogillande. Men Victor
Hugo saknade dock den förmåga af koncentration,
som särskildt kräfves af en dramatiker, och denna
brist framträdde allt starkare i hans följande
dramer, af hvilka det senaste, "Les Burgraves"
(1843), där man äfven saknade handlingens enhet,
blef ett fullständigt fiasko. - Bland dramatiska
författare af den romantiska skolan må nämnas äfven
Alfr. de Vigny och Alexander Dumas d. ä. - Redan 1843
framträdde François Ponsard (1814-67) med "Lucrèce",
ett i klassisk stil hållet drama, som just genom
sin motsats mot Hugos öfverdrifter väckte lifligt
bifall. Någon återgång till den klassiska dramatiken
medförde det dock icke; det konstaterade endast, att
publiken fordrade fastare former än dem, som kommit
till synes i det romantiska dramat. Detta kraf fylldes
på ett utmärkt sätt af Eugène Scribe (1791-1861),
som med fint och erfaret sinne för scenens fordringar
förenade kvickhet och fyndighet. Hans arbetsfält var
komedien, som dock alltefter ämnets beskaffenhet kunde
närmas till karaktären af egentligt drama. Det är
också från Scribe man bör leda det moderna dramats
teknik, hvilken ganska troget iakttagits äfven af
dem, som i honom se endast en talangfull producent af
schablonartade skådespel utan verkliga karaktärer. -
På 1850-talet framträdde sedan tvenne dramatiker,
Émile Augier (1820-89) och A. Dumas d. y. (1824-95),
som hvar för sig höjde dramat från den Scribeska
nivån af rent intrigspel till konstnärligt realistisk
framställning af karaktärer och samhällskraf. Augier
har med skarp satir tecknat karakteristiska typer,
hämtade mestadels från Andra kejsardömets borgerliga
kretsar. Dumas åter har i flertalet af sina dramer,
"pièces à thèse", sökt att i bestämd riktning utöfva
en moraliserande inflytelse, särskildt med syfte
att bibringa allmänheten en högre uppfattning af
förhållandet mellan man och kvinna. I samband med
Augier och Dumas bör nämnas äfven Victorien
Sardou (f. 1831), som dock i mindre grad frigjort
sig från Scribe; vidare Labiche (1815-88)
och Pailleron (1834-99). Under de senaste
decennierna har äfven inom dramatiken den realistiska
riktningen hunnit fram till naturalism,
d. v. s. objektivt återgifvande af oftast lägre
faser af det dagliga lifvet, utan tanke på sedlig
väckelse eller på känslans och fantasiens ideala
kraf. Henry Becque (1837-99) nämnes såsom
främst representerande denna riktning, som 1887
och sedan vidare under några år hade till sitt
förfogande "Le théâtre libre", hvars direktör var
den en tid i Paris mycket omtalade skådespelaren
Antoine, som gjort till sin uppgift att i sceneri
och spel med krass naturtrogenhet återge de ofta råa
skildringar, som af vanligen mycket unga dramaturger,
Les jeunes, ställdes till hans förfogande. En
särskild art af naturalistiskt drama bildar det
s. k. psykologiska, som i dyster färgton framställer
sociala och individuella sjukdomsfenomen; till denna
riktning hör François de Curel (f. 1854). Slutet
af 1800-talet utmärkes äfven af andra försök att
under olika inflytelser förnya och modifiera
den dramatiska litteraturen. Mot alla dessa
bemödanden har dock den stora allmänheten intagit
en rätt kylig hållning, en naturlig följd däraf,
att hvarken begäret att roas eller känslan och
fantasien blifvit rätt tillgodosedda. Från denna
synpunkt blef 1897 ett bemärkelseår, emedan Jean
Richepin (f. 1849) och Edmond Rostand (f. 1868)
då trädde fram med två dramer, i hvilka allmänheten
med förtjusning återfann idealism och realism i en
poetisk sammansmältning, som erinrade om romantismens
allra vackraste skede. Richepin har i "Le chemineau"
- landstrykaren - lämnat en ädelt hållen idyll, hämtad
från det franska allmogelifvet; Rostand åter ger i
"Cyrano de Bergerac" en poetisk skildring af denne
fantasirike skald (1619-55), i hvars lefnadssaga
fanns rikt stoff till ett romantiskt drama. Båda
äro skrifna på alexandriner. I öfvergången till
vårt århundrade framträdde alltså symtom till en
det franska dramats pånyttfödelse i god och vacker
riktning. - Inom den genre, som speciellt benämnes
sedekomedi, anses för närvarande såsom de mest
distingerade: Jules Lemaître(f. 1853), Paul Hervieu
(f. 1857), Eugène Brietix (f. 1858), Henri
Lavedan (f. 1859) och Maurice Donnay
(f. 1860). Romanen intager en allt vidare plats
inom den franska litteraturen, som på detta område
i ännu högre grad än inom lyriken och dramat börjar
lida af hypertrofi. Produktionen är oerhörd, och
det är omöjligt att fullständigt öfverskåda denna
mångskiftande massa, till hvilken man har beräknat,
att under 1800-talets tre sista årtionden bidrag
lämnats af inemot trehundra olika författare. Af
hvad som årligen presteras i bokmarknaden bör man
först frånskilja den pornografiska litteraturen,
d. v. s. rått osedliga romaner, skrifna i syfte
att ockra på en depraverad smak; vidare arbeten af
unga debutanter, som af brist på förläggare måste
själfva bekosta sina publikationer. Efter denna
sofring återstå många romaner, af hvilka dock ännu
det stora flertalet är af tvifvelaktigt värde. -
Den franska romanen kan i det stora hela sägas under
1800-talet ha haft följande utvecklingsgång. De under
inflytelse från Rousseau af Chateubriand och m:me
de Staël författade romanerna tjänade till afledare
för deras starkt individuella känslolif. Längre fram
under romantismeii uppstod den historiska romanen,
som därefter, om än sparsamt, fortsatts intill våra
dagar. Genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
