Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
goda skriftställare, af hvilka några i språkets
konstnärliga behandling bragte det därhän, att
den franska prosastilen vid denna tidpunkt hann en
fulländning, som många anse, att den sedan ej kunnat
behålla. Orsaken därtill torde böra sökas däri,
att språket, ehuru nu rikt utveckladt, dock ej var
tillräckligt bearbetadt, för att hvad man kallar
"rutin" däri hunnit utbilda sig, hvarför också
hvarje särskild författare nödgades att själf helt
och hållet skapa sig den stil, som bäst passade hans
individuella begåfning. En talang i detta hänseende
var m:me de Sévigné (1626-96), hvars bref ännu
studeras ej blott för sitt värde ur kulturhistorisk
synpunkt, utan äfven för den lifliga, ursprungliga
och på samma gång mönstergilla stilen. La Bruyère
(1645-96) skildrade med liknande mästerskap i sitt
verk "Les caractères" allmänt mänskliga eller för
hans tid karakteristiska fel och lyten. Äfven La
Rochefoucauld (1613-80) var en skarpsinnig
iakttagare, om han än icke i stilens fulländning
kunde täfla med den förstnämnde. Hans förtrogna
väninna, m:me de La Fayette (1632-93), gaf med sina
båda romaner "Zaïde" och "La princesse de Clèves"
första uppslaget till den moderna romanen. En annan,
mera känd roman är "Télémaque", en moralpolitisk
utopi, som Fénelon (1651-1715), ryktbar äfven
som religiös skriftställare, i ädel ton och vacker
stil skref till läsning åt sin elev hertigen af
Bourgogne. Perraults (1628-1703) sagor
läsas än i dag med begärlighet. Kardinal de
Retz (1613-79), Tallemant des Réaux (1619-92)
och Saint-Simon (1675-1755) författade memoarer,
som intaga en framstående plats genom såväl
stil som innehåll. Mézeray (1610-83) och
Pellisson (1624-93) utmärkte sig som historiska
skriftställare. Du Cange (1610-88) och
Mabillon (1632-1707) voro män af utomordentlig
lärdom och stor produktivitet. Inom den filosofiska
spekulationen visade sig Malebranche (1638-1715)
vara en skarpsinnig tänkare och god stilist. Thomas
Corneille (1625-1709), Moréri (1643-80) och
Bayle (1647-1706) utgåfvo hvar för sig encyklopediska
arbeten, utan hvilka Dideroi och d’Alembert under
följande årh. sannolikt icke skulle kunnat åstadkomma
sitt jättearbete inom denna genre. Som en värdig
afslutning till denna serie uf framstående författare
må nämnas de store religiöse fältalarna Bossuet
(1627-1704), Bourdaloue (1632-1704) och Massillon
(1663-1742), som äfven pryda Ludvigs tidehvarf
och gifva en god föreställning om den höga och i
god mening aristokratiska anda, som då lifvade de
katolske prelaterna.
Några årtionden efter Ludvig XIV-.s död
(upplysningstidehvarfvet) inträdde franska
litteraturen i ett nytt skede, som karakteriseras
af begäret att kritisera och mästra alla härskande
meningar och i sammanhang därmed af en fullkomlig
brist på pietet för det bestående, den rådande
uppfattningen af poesien dock undantagen, ty mot denna
gjordes inga anfall, och Boileaus "Art poétique"
bibehölls ännu orubbad som norm och kodex för
den poetiska smaken. Det bästa och fullständigaste
uttrycket af denna periods såväl förtjänster som fel
utgöres af de många skrifter, som Voltaire
(1694-1778) efterlämnat. Denne tryktbare man egde
nämligen i hög grad alla de
intellektuella gåfvor, som behöfdes, för att han skulle
behärska sin samtid och på sitt tidehvarf trycka sin
egen prägel. Han var kvick och skarpsynt, liflig och
verksam, hade många och starka intressen samt egde
som skriftställare en egendomlig förmåga att i en klar
och lätt stil, som kryddades af en efter behofvet än
bitande, än lekande satir, på ett öfvertygande sätt
yttra sig öfver alla de frågor, som då sysselsatte
de bildade klasserna. Hans förnämsta vapen voro
den stora kvickhet och fyndighet, hvarmed han dels
fängslade sina läsare, dels dräpte sina motståndare,
i det han med en oerhörd säkerhet förstod att direkt
träffa deras svagaste punkter. Han öfverträffas af
många i känslans djup och i förmågan att tränga
till bottnen af sitt ämne samt att från en sådan
säker grundval konsekvent uppföra ett teoretiskt
system, men ingen har i högre grad än han förenat
mångsidighet med förmåga att inom en viss gräns klart
och skarpt fatta sitt ämne. Genom sin mångsidighet
omfattade han litteraturens alla grenar, genom sin
klarhet, sin skärpa och kvickhet dominerade han på
alla de områden, hvilka han beträdde. - Samtida
med Voltaire voro två litteraturens stormän, som
i mycket voro hans medtäflare, Montesquieu
(1689-1755) och Rousseau. Den förre öfvade ett
stort inflytande genom det vetenskapliga sätt,
hvarpå han grundade och utvecklade sina politiska
åsikter. Han var nämligen den förste, som genom
samvetsgranna filosofiska och historiska studier
sökte få en säker utgångspunkt för sin uppfattning
af bestående politiska förhållanden. Med denna
vetenskapliga anläggning förenade han en god stil och
mycken kvickhet, hvarigenom hans arbeten fortfarande
behålla sitt anseende och ofta citeras. - I mycket
en motsats till såväl honom som Voltaire var Jean
Jacques Rousseau (1712-78). Denne egde ej Voltaires
blixtrande kvickhet och ej heller Montesquieus
gedigna bildning, men det oaktadt ha hans skrifter
haft ett större och varaktigare inflytande än de
båda andras. Under det att Montesquieu kan uppskattas
endast af personer med fin politisk bildning, skref
Rousseau för ett vidsträckt publikum; under det att
Voltaire med sin kvicka satir nedref det bestående,
lämnade Rousseau de första elementen till ett nytt
andligt lif. Hans stora betydelse ligger däruti, att
han inom skönlitteraturen fordrade rum för hjärtats
omedelbaraste och varmaste känslor, att han häfdade
individens rätt inom samhället. Det var sålunda en
genomgripande omhvälfning han framkallade i samtidens
åskådningssätt och som sedan praktiskt ledde till
revolutionen af 1789. - I mycket en själsfrände till
Voltaire var Diderot (1713-84), som med d’Alembért
(1717-83) till främste medarbetare utgaf sin ryktbara
"Encyclopédie", under det att Bernardin de
Saint-Pierre (1737-1814) med sitt rika natursinne och
en något sentimental själsriktning stod Rousseau
närmare. Med vetenskapsmannens forskningsbegär
förenade Buffon (1707-88) en poetisk kärlek till
naturens skönhet, hvilken han med en ståtlig och
fulländad stil skildrar i "Histoire naturelle". -
Bland mera abstrakta tänkare förtjäna att framhållas
Condillac (1715-80), Helvétius (1715-71)
och Condorcet (1743-94). - Vid sidan af Voltaire,
hvilken efter gamla mönstret skref epos, tragedier
och äfven mindre lyriska dikter, bearbetades poesiens
fält af en skara diktare, hvilkas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
