Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna period genomgick en metamorfos, framkallad af
den nya bekantskapen med antiken, är det emellertid
prosalitteraturen, som lämnar den bästa bilden af
tidens andliga lif. Liksom Marot inom poesien bildade
öfvergången till den nya tiden, intager
Rabelais (omkr. 1490-1553) inom prosan en förmedlande
ställning af samma art. Denne grofkornigt kvicke,
satiriske och humoristiske skriftställare förenade
med en mer än vanligt kraftfull intelligens en rik
fantasi och stod därjämte på höjden af sin tids
lärda bildning. Hans verk "Gargantua", med dess
fortsättning "Pantagruel", är en satirisk roman,
i hvilken han hopblandar en lössläppt fantasis
själfsvåldigaste foster med den djupsinnige tänkarens
mogna betraktelser. Till ram för sin framställning
valde han sagan om jätten Gargantua och kastade
i denna, liksom i en reservoar, allt hvad hans
vidtsväfvande fantasi kunde skapa eller hans sunda,
skarpa förstånd uttänka. Detta underliga arbete, som
ingalunda är fritt från grof cynism, har sedan varit
ett ständigt föremål för kommentatorers gissningar
och förklaringar. - Af helt annan art är Calvins
(1509-64) "Institutio christianæ religionis", som
förf. själf, nästan omedelbart efter dess författande,
utgaf äfven på franska. Detta arbetes klara, enkla
språk samt allvarliga och kraftfulla stil bidrogo mer
än något annat samtida verk att åt franskan skänka den
precision, hvarför den så lyckligt utmärker sig. -
Margaretas af Navarra (1402-1549) hof var länge en
medelpunkt för litterär produktion, i hvilken hon
själf verksamt deltog, och hon anses bland annat
ha författat en efter Boccaccios "Decameron" ordnad
novellsamling med titeln "Heptaméron". - Det tillstånd
af kamp och oro, som utmärkte seklet, gaf fransmännen
rikt tillfälle att utveckla sin naturliga böjelse för
satir. En vidlyftig, mångskiftande satirisk litteratur
uppstod, bland hvars alster, jämte de redan anförda,
må nämnas "Cymbalum mundi", af Despériers (d. 1544),
"Le baron de Fæneste", af d’Aubigné, samt, det
kanske mest betydande af dem alla, "Satyre Ménippée"
(1594), som hade flera författare. - Ur den rika
memoarlitteraturen må anföras arbeten af Montluc
(1502- 77), La None (1531-91), Margareta af Valois
(1553-1615) samt i all synnerhet af Brantôme
(omkr. 1530-1614). - Som talangfulla öfversättare
utmärkte sig Herberay, hvilken på Frans I:s uppmaning
från spanskan öfversatte 1540 riddarromanen "Amadis
af Gallien", som blef ytterst populär och visar,
att smaken för detta romanslag ännu ej dött bort,
samt Amvot (1513-93), som öfversatte Plutarchos
och "Daphnis och Chloe" af Longos, i hvilka båda
arbeten han ådagalade en makt öfver språket, hvilken
ännu beundras. - Bland de religiöse skriftställarna
förtjänar Frans från Sales (1567-1622) att ihågkommas;
bland de lärde märkas Guill. Budé (1467-1540),
som förmådde Frans I att 1530 inrätta tre af
universitetet oberoende lärostolar i filologi,
den anspråkslösa begynnelsen till det nu så ansedda
Collège de France, samt vidare H. Estienne (1528-98),
ryktbar boktryckare och filolog, Pasquier
(1529-1615). de la Boétie (1530-63) och Du Vair
(1556-1621), hvilka båda senare äfven höra till
den tidens många politiska författare. - Till de
moralfilosofiske
författarna bör räknas den ryktbare Michel de Montaigne
(1533-92), som dels af leda vid det öfvermod de
politiska partierna visade mot hvarandra, men ännu
mera af naturlig böjelse fördes in på betraktelser
öfver den mänskliga naturen och därmed sammanhängande
ämnen. Denna verksamhet blef för honom en estetisk
njutning, och han fortsatte därmed lugnt och
stilla ända till sin lefnads afton. Hans tankar och
betraktelser ledde honom till en mild skepticism och
den öfvertygelsen, att människan har intet att yfvas
öfver, enär hon på de för henne allra viktigaste
frågorna ej kan gifva något tillfredsställande
svar. Dessa tankar och betraktelser satte han på
papperet, allteftersom de togo form i hans inre, och
han utgaf dem sedan under den då anspråkslösa titeln
"Essais" i ett slags serie, af hvilken första delen
utkom 1580, den sista 1588. I det redan utgifna gjorde
han genom senare anteckningar betydliga rättelser
och tillägg, hvarför en definitiv upplaga af hans
verk är ytterst svår att åstadkomma.
Under renässansperiodcn var den intellektuella
rörelsen alltför liflig, tillflödet af nya idéer och
begäret att tillgodogöra sig alla de rika litterära
skatter, som nu åter drogos fram i dagen, alltför
starka att medgifva plats åt en sofrande kritik. Också
hade den enskilde skriftställaren då, i fråga om
uppfattning och framställningssätt, större spelrum för
sin individualitet än under någon föregående eller
senare period i franska litteraturhistorien. Däraf
blef en följd, att denna period företedde en
rik litterär omväxling och mycken originalitet
hos skriftställarna. I fråga om de stora snillena
verkade en sådan frihet öfvervägande fördelaktigt,
men på författarna af andra och tredje ordningen
utöfvade den däremot ett skadligt inflytande, enär
de ej kunde själfva ålägga sig den kritiska tukt,
som deras verk behöfde för att blifva fullt njutbara.
I detta förhållande har man att söka anledningen till
den brist på stil och hållning, som vidlåder en stor
del af den tidens litterära alster. Deras författare
läto arbetet gå undan, utan att gifva sig tid att
egna nödig uppmärksamhet åt språkets ans och en säker
planläggning. På samma gång stil och språk hastigt
utvecklades, urartade de äfven till en själfsvåldig
yppighet. Sedan den första entusiasmen lagt sig och
starka inre politiska slitningar hämmat den litterära
produktiviteten, inträdde därför en reaktion mot den
regellösa friheten. Tiden blef kritisk och sofrande. I
spetsen för denna riktning står Malherbe
(1555-1628), hvars metod sedan under två sekel blef
bestämmande för den franska poetiska stilen. Att sofra
och noga pröfva alla ord och uttryckssätt, innan
de fingo burskap i poesiens språk, att konstruera
versbyggnaden efter stränga, nästan småaktiga
regler, att ej låta fantasien öfverskrida vissa
konventionella gränser, detta var hufvudinnehållet
af hans poetik. Dennas negativa karaktär antyder,
att den var framkallad af opposition mot den äldre
poesiens alltför stora friheter. Emellertid utöfvade
Malherbe icke genast ett väsentligt inflytande
på sina samtida, och äfven långt senare funnos
enstaka diktare, som mer eller mindre följde sin egen
väg. Mathurin Régnier (1573-1613), t. ex., egde rika
anlag för diktkonsten, men var alltför själfsvåldig
att vilja låta binda sig af Malherbes föreskrifter,
och detsamma var förhållandet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
