Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förödmjukande villkor. Men en plötslig förändring i den
politiska situationen hade till följd, att Ludvig
fick en billigare fred, i Utrecht (1713), än han
väntat. F. afträdde där till England Newfoundland,
Akadien (Nova Scotia) och Hudsonbayländerna samt till
Portugal ett litet område i Syd-Amerika. För F:s inre
utveckling var Ludvigs tidehvarf (siècle de Louis
XIV) af största vikt. Regeringen blef fullständigt
absolutistisk. Riksständerna sammankallades aldrig,
provinsständerna - i de få landskap, les pays d’états,
där de sedan gammalt förekommo - blefvo antingen
afskaffade eller nedsjönko till blotta verkställare
af konungens beslut, och hvad som återstod af den
gamla municipala friheten utrotades. Den garanti för
friheten, som låg i högsta domstolens (parlamentets)
makt att i vissa fall kontrollera konungens beslut
(se Parlament), försvann. Vetenskap och konst nådde
en hög grad af blomstring; fransk smak och franskt
språk blefvo världshärskande. - Ludvigs krig och
kostsamma hofhållning åsamkade staten en skuld af
2,400 mill. livres, medan inkomsterna stego till
endast 800,000 livres; handeln var genom sista
kriget alldeles förstörd. Ludvig efterträddes
af sin sonsons son, Ludvig XV (1715-74). Som
denne då ännu var ett barn, blef Ludvig XIV:s
brorson, hertig Filip af Orléans ("Regenten"), hans
förmyndare. Dennes sedeslösa hof bidrog att förstöra
folkets moral, och hans äfventyrliga finanspolitik,
särskildt John Laws svindelartade bank, samt hans
brådstörtade reformifver föranledde statsbankrutt
och ruinerade tusentals människor. Hertigen afled
1723; s. å. dog äfven hans förnämste rådgifvare,
kardinal Dubois. Styrelsen öfvertogs då af hertigen
af Bourbon-Condé och senare af kardinal Fleury,
som ledde F:s politik åren 1726-43. Sparsamhet,
ordning och fred voro hans styrelsegrundsatser,
hvarigenom han lyckades återupprätta F. i inre och
yttre afseende. Trots sin fredskärlek kunde han dock
ej hindra, att landet under hans styrelse invecklades
i tvenne krig: polska successionskriget (1733-38), i
hvilket F. deltog mera för att bekämpa kejsaren än för
att hjälpa sin kandidat, Ludvigs svärfader, Stanislaus
Leszczyński, till polska tronen, och genom hvilket det
förvärfvade utsikten att erhålla Lothringen och Bar,
samt österrikiska successionskriget (1740-48), där
F. hade till motståndare äfven England, som förstörde
dess flotta och eröfrade dess kolonier. Genom sina
segrar till lands, framför allt Morits’ af Sachsen
vid Fontenoy (1745), återfick det likväl kolonierna
i freden i Aachen (1748); dess ställning i Europa
befästes genom det 1733 ingångna, 1743 förnyade
"bourbonska familjefördraget". Gränstvister i Amerika
framkallade snart ett nytt krig mellan F. och England
(1755). Då dess konung, Georg II, för att skydda sitt
arfland Hannover, förenade sig med Preussen, tvangs
F. att, med uppgifvande af sin traditionella politik,
ingå förbund med Österrike. Genom dessa allianser kom
kolonialkriget mellan F. och England att sammansmälta
med Sjuåriga kriget (1756-63). Franska arméerna,
i allmänhet anförda af oduglingar, kunde icke hålla
stånd mot Preussens kraftiga generaler. Samtidigt led
F. stora förluster i kolonierna och på hafven. 1761
voro fransmännen fördrifna ur Ostindien; Canada och de
flesta af deras västindiska öar gingo förlorade.
Fåfängt sökte den kraftige utrikesministern och
ledaren af landets politik Choiseul att genom ett
nytt bourbonskt familjefördrag (1761) förena den
del af Europa, som styrdes af bourboner (Frankrike,
Spanien, Parma och Neapel), och därigenom mildra
fredsvillkoren, ty i freden i Paris (1763) måste
F. afstå Nova Scotia, Canada, Cap Breton, landet
ö. om Mississippi, några västindiska öar samt
Senegal i Afrika. I Europa vann F. däremot kort
efteråt nya områden, Lothringen (1766) och Corsica
(1768). Choiseul, hvilken 1764 utdref jesuiterna
ur landet, störtades 1770 genom de intriger, för
hvilka m:me Du Barry stod i spetsen. Efter hans
aflägsnande inträdde en nästan fullständig anarki
i landets styrelse, trots efterträdaren Vergennes’
försök att i fråga om utrikespolitiken fasthålla vid
F:s gamla traditioner.
F:s inre tillstånd under "l’ancien régime". Konungen
var fullständigt enväldig: han ensam stiftade
lagarna och öfvervakade deras verkställande. Intet
hinder fanns för honom annat än häfden om
Parisparlamentets inregistreringsrätt, men äfven
den blef illusorisk, och slutligen (1771) hade
parlamenten upphäfts. Folkets representanter hade
sedan 1614 icke varit sammankallade. Från adeln
och det högre prästerskapet (de högste prelaterna
tillsattes af konungen) var intet motstånd att vänta
mot konungamakten, ty de hade ej mycket att beklaga
sig öfver. Prästeståndet hade egendomar till ett värde
af omkr. 4 milliarder livres, 1/3 af landets jord,
med en årlig afkastning däraf på 80-100 mill. livres,
hvartill kommo tionden (123 mill. livres) samt
gåfvor och sportler till växlande värde. Det räknade
omkr. 130,000 medlemmar, hvaraf 23,000 munkar och
37,000 nunnor. Dess stora rikedom var mycket ojämnt
fördelad. 12,000 högre prelater delade sinsemellan
nära en tredjedel af kyrkans inkomster, medan hela den
öfriga skaran hade att lefva på återstoden, hvaraf
följden var, att de lägre prästerna befunno sig i
djupaste elände. Adeln bestod af omkr. 26,000 familjer
med högst 140,000 medlemmar, delvis ämbetsadel (la
noblesse de robe), delvis den till sitt ursprung
feodala adeln (la noblesse d’épée). Men adeln hade
af Ludvig XIV gjorts till lydiga undersåter, som
fullständigt ignorerade sina ståndsintressen för
njutandet af sina personliga privilegier. Dessa voro
också stora. Adelsmännen hade uteslutande rätt till
statens och kyrkans högsta ämbeten; de voro fria från
la taille, men skulle betala andra direkta skatter,
ehuru en stor del af dem förstod att undandraga
sig äfven dessa. Hofvets exempel hade till stor
del fördärfvat adelsklassen i moraliskt hänseende,
hvilket gjorde den lika oduglig till ämbeten som
föraktad af tredje ståndet. De ofrälse hade nästan
inga rättigheter, endast skyldigheter. Ehuru de ej
egde mer än hälften af jorden, hade de att betala
hela grundskatten, tionden och många andra betungande
skatter, som blefvo ännu mer tryckande genom det sätt,
hvarpå de uppburos. Skatteuppbörden var nämligen
bortarrenderad åt förpaktare (fermiers généraux), i
hvilkas intresse det låg att genom utpressningar vinna
så mycket som möjligt. Bestickliga ämbetsmän skyddade
dem för straff. Finansförvaltningen var usel. Ingen
skillnad gjordes mellan konungens och statens kassa;
den senare fick betala alla konungens anvisningar. På
detta sätt utgaf Ludvig XV under ett år 180 mill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
