Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
des institutions politiques et administratives de
la France" (I, 1890, med vidlyftig bibliografi),
Glasson, "Histoire du droit et des institutions de
la France" (I, 1887), och Bouché-Leclercq, "Manuel
des institutions romaines" (1886).
Frankiska riket. Merovingerna (486-752) blefvo
genom Klodvig F:s härskare. Sedan han vid Tolbiac
(Zülpich; 496) besegrat alemannerna, öfvergick
han till romersk-katolska läran s. å., hvarför han
af påfven fick hederstiteln "allra kristligaste
konung" (lat. rex christianissimus, fr. sa majesté
très-chrétienne), sålunda grundläggande den förening
mellan kyrka och konungamakt, som varade till franska
revolutionen. Det mäktiga prästerskapet understödde
honom därför i striderna mot de öfriga i F. boende
arianska germanstammarna, hvilket bidrog till hans
seger öfver burgunderna nära Dijon (500) och öfver
västgoterna vid Vouillé, nära Poitiers (507). Vid sin
död (511) var han herre öfver hela F. med undantag
af västgoternas Septimanien (mellan Cevennerna,
Rhône och Medelhafvet). Hans fyra söner delade riket,
men fortsatte att utvidga det både i ö. och s. Den
yngste, Klotar I, som öfverlefde sina bröder,
hade hela riket samladt från 558 till sin död 561, då
det på nytt delades mellan hans söner, hvilka liksom
deras efterkommande lågo i ändlösa inbördes strider,
hvarunder lönnmord och allsköns svek rikligt användes
fränderna emellan. Särskildt sönderslets landet
genom den beryktade kampen mellan Brunhilda
(fr. Brunehaut) och Fredegunda (fr. Frédégonde;
se Merovingerna). Slutligen förenades riket ånyo
under Klotars sonson, Klotar II (613-629), men
under striderna hade prästerskapet och adeln vunnit
så stort inflytande, att denne genom en konstitution
på konsiliet i Paris 614 måste väsentligt inskränka
konungamakten till deras förmån. Efter Klotars
son Dagobert I:s död 19 jan. 639 inträdde nya
delningar, samtidigt som konungarna (les rois
fainéants; se Merovingerna) försjönko i veklighet och
all makten föll i stormännens händer. Af dessa var
rikshofmästaren (major domus), en i hvarje rike, den
mäktigaste och utöfvade såsom vårdare af kronogodsen
den verkliga regeringsmakten. I Austrasien (se d. o.),
den östliga riksdelen, blef denna post småningom
ärftlig inom arnulfingernas ätt. En medlem af
densamma, Pippin (stundom kallad Pippin af Héristal,
fr. Pépin), besegrade 687 vid Testry (nu Tertry i
dep. Somme, i trakten af Saint-Quentin) makthafvaren
i Neustrien (se d. o.), den västra riksdelen, och
blef ensam härskare, ehuru ej till namnet, i hela
F. Denna seger innebar aristokratiens triumf öfver
konungamakten och skapandet af en ny dynasti. Pippins
son Karl Martel (714-741) utvidgade riket åt ö. och
räddade den kristna civilisationen genom sin lysande
seger öfver araberna vid Poitiers 17 okt. 732. Karls
son, Pippin den lille, som till en början
(till 747) delade makten med sin broder Karlman,
företog med kraftig hand en inre reorganisation af
riket, hvarvid särskildt de kyrkliga förhållandena
ordnades. I samförstånd med påfven störtade han den
siste merovingiske skuggkonungen Kilderik III
(742-752) och lät på ett möte i Soissons, nov. 752,
välja sig själf till konung. Han blef stamfader för
den efter hans son Karl (lat. Carolus) uppkallade
karolingiska ätten.
Inre förhållanden under merovingerna. Det är
sedan länge en lifligt omtvistad fråga, hvilken
roll den frankiska invandringen spelat i denna
tids historia. Hufvudmassan af folket var alltjämt
romaniserade galler, framför allt i västra F.,
och romerskt språk, romerska seder och romersk rätt
behöllo sitt öfvervägande inflytande. Konungarna
blefvo enväldiga despoter. Deras lokala myndighet
utöfvades af grefvarna, en i hvarje grefskap, som
skötte hela den inre styrelsen, anförde trupperna,
utkräfde skatter och höllo ting. Under dem stod
fogden (centenarius l. vicarius), ursprungligen
häradshöfding, men senare blott grefvens biträde. I
de förut romerska delarna af landet funnos väsentligen
blott tre samhällsklasser. 1. De rike stormännen,
storgodsegarna (seniores, fr. seigneurs), som oftast
hade omkring sig ett väpnadt följe af fria krigare
(mlat. vassi, urspr. = trälar), hvilka antingen
underhöllos på godset eller fingo en egen arrendegård
i förläning (beneficium). 2. Halffria arrendatorer,
som, från början själfegare, på grund af tidens
osäkerhet gifvit sig under en storman för att få njuta
hans skydd. Detta förhållande stadfästes esomoftast
af konungarna, som beviljade såväl världsliga som
andliga stormän s. k. immunitet, d. v. s. befrielse
från hvarje inblandning af kungliga ämbetsmän, senare
också skattefrihet. 3. Trälarna, hvilkas antal
ständigt sjönk på grund af frigifning i största
utsträckning. Deras ställning förbättrades också
alltmer. Den andliga odlingen sjönk ansenligt under
denna tid, och invandringen har ofta karakteriserats
som en ren barbarisering. Efter Gregorius af Tours
(omkr. år 600), hvars "Historia ecclesiastica
Francorum" är den förnämsta kunskapskällan för
tidens historia, försvann den litterära produktionen
alldeles. Lefnadssätt och seder förråades också
väsentligt. Litt.: Gregorius’ af Tours anf. arb. (i
Arndt, "Scriptores rerum merovingicarum", I), Longnon,
"Géographie de la Gaule au VI:e siècle" (1878),
"Atlas historique de la France" (II, 1889), Richter,
"Annalen des fränkischen reichs im zeitalter
der merowinger" (1878), F. Dahn, "Die könige
der germanen" (VII, 1894), Schultze, "Deutsche
geschichte von der urzeit bis zu den karolingern"
(II, 1896, i "Bibliothäk deutscher geschichte"), Prou,
"La Gaule mérovingienne" (i "Bibliothèque d’histoire
illustrée"). och Fahlbeck, "Kritiska studier öfver
det frankiska rikets äldsta samhällsskick" (1880;
fransk öfv. 1883).
Karolingerna (752-987). Pippin den lille kröntes af
påfven Stefan III i Saint-Denis till konung 28 juli
754, första gången denna då politiskt betydelsefulla
ceremoni förekom i F., och gjordes samtidigt till
romersk patricius (se d. o.), en värdighet, som
gaf honom högt anseende inom hela Västerlandet och
uppdraget att vara Roms skyddsherre. Till gengäld
företog Pippin två fälttåg mot langobardernas
konung Aistulf, som uppträdt fientligt mot påfven,
men nu måste erkänna frankernas herravälde, och
gaf påfvestolen de forna grekiska besittningarna
i Italien, exarkatet Ravenna och hertigdömet Rom,
sålunda grundläggande påfvens världsliga makt. Vid
Pippins död blefvo hans söner Karlman och Karl
den store samregenter 9 okt. 768. Den förre dog 4
dec. 771, och Karl regerade ensam till 814. Genom sina
segerrika fälttåg mot langobarderna, omajjaderna i
Spanien, sachsarna, bajrarna, avarerna och danskarna
utvidgade han riket till Nordsjön och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
