Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vulkantoppen Puy de Sancy (1,886 m.), den högsta
i det centrala F., och Mont Dôme med Puy de Dôme,
1,465 m. (se vidare Auvergne). En mängd små
kratersjöar samt heta källor, nu mycket besökta som
hälsokällor, förekommer. Såsom en nordöstlig utlöpare
från centralplatån torde det isolerade urbergspartiet
Le Morvan (902 m.) böra betraktas. Det är genom
Arrouxdalen skildt från Côte d’Or. Granitplatån,
på hvilken Auvergnes vulkaner höja sig, fortsätter
åt v. och är genom floddalar delad i flera
partier. Den högsta och ogästvänligaste är Plateau
de Millevaches (978 m.) samt västligare Plateau
de Limousin, det centrala höglandets afslutning åt
väster. Centralplatåns västra gräns markeras, liksom
den östra, af en dal, Poitousänkan, genomfluten af
Clain (åt n.) och mellersta Charente (åt s.). Här
går sedan urgamla tider vägen från Garonnebäckenet
till Seinebäckenet, och här går nu järnvägen från
Paris till sydvästra F. och Spanien. På andra sidan
Poitousänkan fortsätter det centrala urberget i les
Hauteurs de la Gâtine (M:t Malchus, 285 m.) i riktning
mot Bretagne, F:s andra urbergsregion. Urberget går
där i dagen dels i de södra, med kusten parallella
bergen les Landes de Lanvaux, dels i det nära norra
kusten strykande Montagne d’Arrée, medan sänkan
mellan dem upptages af paleozoiska bildningar, till
hvilka höra Montagne noire, s. om Aune. Bretagnes
berg ha en gång hängt samman med sydvästra England
och Irland, bildande ett stort bergsystem, det
armorikanska. Äfven västra Normandies samt Cotentins
berg höra till detta paleozoiska system. De kulminera
i Forêt d’Ecouves (417 m.).
Begränsadt i v. af detta bergland och i s. af
den centrala platån ligger F:s största lågland,
Seinebäckenet. Äfven i n. och ö. är det omgifvet af
kantberg. I n. gå från Cap Gris-Nez de kritkullar,
som kallas les Hauteurs d’Artois, en fortsättning
af Ardennerna, bildande vattendelare mellan Schelde
(Escaut) och Somme. I n. ö. träda Ardennerna in på
franskt område, och från dem utgå mot söder den till
juraformationen hörande Argonneskogen (357 m.), som
är gräns mellan Seinebäckenet och Lothringens högslätt
(300-400 m.), hvilken genomflytes af Moselle och i
ö. når fram till Vogeserna (les Vosges). Dessa berg
ha en kamhöjd af 1,000 m. och nå i Honeck (1,366
m.) sin största höjd på franskt område. Utefter
dem går gränsen mot Tyskland från M:t Donon (1,008
m.) mot s., där de brant slutta ned mot Burgundiska
porten. Från deras södra del utgår åt v. en rad
höjder i en mot n. böjd båge, les Monts Faucilles,
till en längd af 65 km. och med 350 à 500 m. i
höjd. S. v. om Maas’ (Meuses) källor sträcker sig
jurabildningen Plateau de Langres (470-516 m.) till
Seines kullar. En sydligare kedja, Mont Tasselot (608
m.), brukar ofta räknas till denna platå, ehuru väl
godtyckligt. Tasselot begränsas i s. af Ouches djupa
dal, genom hvilken Canal-de-Bourgogne går fram. På
andra sidan denna dal höjer sig det af juralager
bestående Côte d’Or (se d. o.), som i s. skiljes
från Cévennerna genom sänkan vid Long-pendu. -
Langres platå och Côte-d’Or äro Seinebäckenets
l. Parisbäckenets gräns mot s. ö. Detta bäcken är
alltså öppet endast mot n. v., mot Kanalen. Det
är till formen nästan cirkelrundt. Långt sedan de
kringliggande arkeiska och paleozoiska
bergen höjt sig ur hafvet, låg bäckenet öfvertäckt
af vatten, som endast småningom drog sig tillbaka,
efterlämnande de sediment, som nu fylla det. Härigenom
kommo aflagringarna att bilda ringformiga zoner,
de äldsta ytterst, de yngre innerst, i det att
de yngre lagren här lagt sig öfver och täckt de
äldre. Så upptager juran utkanterna, innanför ligga
kritbildningar, innerst tertiäraflagringar. En
följd af lagrens olika motståndskraft mot
luftens och vattnets erosion är, att öfvergången
från den ena zonen till den andra icke är jämn,
utan tvärtom markerad genom skarpa, branta kanter
(escarpements). Från alla sidor sluttar bäckenet mot
midten till trakten af Paris, som ligger endast 25-30
m. ö. h. Där mötas bäckenets östra floder Seine, Marne
och Oise, dit konvergera alla vägar från bäckenets
kanter: det är F:s pôle attractif, dess medelpunkt
och hjärta. - Äfven Loire flyter i sin mellersta del
genom detta bäcken; någon markerad gräns mellan de
båda flodernas områden finnes icke.
Floder. De flesta af F:s floder flyta åt n. v. i
riktning mot Atlantiska hafvet och Kanalen;
endast Rhône-Saône och de små kustfloderna i
södra F. flyta till Medelhafvet (se kartan). F. är
deladt på 42 flodområden, däraf 5 stora, Seines,
Loires, Garonne-Girondes, Rhônes och Rhens (de fyra
förstnämnda afvattna tillsammans 70 proc. af F.),
8 flodområden af andra rang, af vattnade genom
Somme och Orne, som utfalla i Kanalen, Vilaine,
Charente och Adour, som ha sitt utlopp i Atlantiska
hafvet, samt Aude, Hérault och Var, som flyta
till Medelhafvet, samt 29 små bäcken. Af de stora
flodområdena höra Seines och Loires uteslutande,
Garonnes till allra största delen till F., af
Rhônes och Saônes är större delen fransk, medan af
Rhens-Escauts blott en liten del - hufvudsakligen
Meuse med bifloder - är fransk. På stora sträckor
äro floderna segelbara eller åtminstone flottbara;
141 floder angifvas tillhöra någon af dessa grupper
med en sammanlagd längd af 8,387 km. De segelbara
floderna ha en längd af 7,230 km. F:s längsta flod
är Loire (omkr. 1,000 km.). Rörande floderna se
f. ö. de särskilda uppslagsorden. Landets lyckliga
nivåförhållanden ha gjort det möjligt att genomdraga
det med ett storartadt nät af kanaler (se sp. 1120,
Samfärdsmedel), inalles närmare 5,000 km., genom
hvilket vattenförbindelse finnes mellan de olika
landsdelarna; många af dessa kanaler äro anlagda för
att göra floderna segelbara.
Klimat, växt- och djurvärld. F:s läge i södra hälften
af Europa och vid Atlantiska hafvet gifver det ett
i det stora mildt och gynnsamt klimat: öfverallt
utom på de högsta bergen och i några kusttrakter är
sommarvärmen tillräcklig för att bringa vindrufvan
till mognad, men uppnår dock endast i en liten
del af södern för någon längre tid en besvärande
höjd. Å andra sidan är vintern, ehuru mild, dock nog
tydligt framträdande för att uppfriska människorna
och skänka hvila åt växtvärlden. Då likväl äfven i
trakten af Marseille och Montpellier köldperioder
kunna inträffa, som mycket skada de här växande
ömtåliga kulturväxterna, kunna icke dessa områden
sägas ha det gynnsammaste klimatet, utan de västra
och norra landskapen uppvisa detta. Regnmängden är i
allmänhet lagom, endast få trakter få alltför mycket
eller alltför litet regn. De torra områdena äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
