Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Francke, August Hermann - Francke, Karl Philipp - Franckenius, Johan. Se Franck, J. - Franckenstein, Georg Arbogast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmärksamhet och funno ett stort antal åhörare, äfven
bland katolikerna. Många bland dessa föranleddes
att öfvergå till protestantismen, och slutligen
befallde honom den katolske furstbiskopen af Mainz,
under hvilken Erfurt då lydde, att inom 48 timmar
lämna staden. 1692 blef F. professor i österländska
språk vid universitetet i Halle och därjämte pastor
i Glaucha (nu en förstad till Halle), men utbytte
1698 nämnda professur mot en teologisk vid samma
universitet. Genom sin verksamhet såsom präst och
akademisk lärare utöfvade han stort inflytande och
blef jämte Spener, hvars bekantskap han gjort 1689, en
af den s. k. pietismens grundläggare. 1695 inrättade
han en fri- och fattigskola och ett par andra skolor
samt 1697 en latinskola. Med fattigskolan förenade
han en anstalt för fader- och moderlösa barn, och
då utrymme snart saknades för det stora antal, som
anmäldes till inträde i densamma, lade han 24 juli
1698 grundstenen till barnhuset i Halle, förlitande
sig på, att medlen till byggnadens fullbordande skulle
inflyta genom frivilliga bidrag. Han missräknade
sig icke, och 1701 var byggnaden färdig. Vid F:s död
funnos i barnhuset 100 gossar och 34 flickor, och vid
samtliga anstalterna undervisades öfver 2,200 barn,
med 167 lärare och 8 lärarinnor. Utom dessa anstalter
inrättade F. ett missionsinstitut (1705), och till
dem knöt sig den af frih. von Canstein (se denne)
1710 stiftade s. k. cansteinska bibelanstalten för
bibelns spridning. Genom inkomsterna af en bokhandel
och ett apotek samt genom frivilliga gåfvor sattes
han i stånd att underhålla sina stiftelser (de ännu
i dag till största delen bestående s. k. Franckeska
stiftelserna) utan offentligt understöd. Medelst
en god organisation och stödet af goda medhjälpare
kunde han, vid sidan af sin omfattande prästerliga
och akademiska verksamhet, öfvervaka och leda dessa
anstalter ända till sin död. F:s förtjänster såsom
pedagog voro: den vikt han fäste vid barnens moraliska
bildning, hans välvilja för alla de barn, som stodo
under hans vård, hans grundsats att hvarje barn borde
behandlas efter sin individualitet, den betydelse
han tillmätte de s. k. realämnena och hans omsorg om
lärarbildningen. Bristen i hans pedagogiska system
var en ensidigt religiös riktning, hvarigenom barnen
uppfostrades mera till kristna i pietistisk mening
än till människor. Denna ensidighet, som under F:s
lifstid motverkades af hans storslagna, harmoniska
personlighet, framträdde ännu starkare efter F:s
död, då ledningen af hans stiftelser för en tid
utöfvades af hans son, Gotthilf August F. (f. 1696,
d. 1769), som icke egde faderns begåfning, men
den har sedermera småningom afnötts. Bönestunderna
vid skolorna ha förkortats, och den klosterartade
tukten har försvunnit. Varm människokärlek och
outtröttligt dit för sina medmänniskors upplysning
och förbättring ha icke ens F:s motståndare kunnat
frånkänna honom. Ett exempel på hans nit i denna
riktning är, att han 1711 och följande åren skickade
uppbyggelseskrifter till de svenske krigsfångarna
i Sibirien. – De viktigaste af F:s skrifter äro:
Öffentliches zeugniss vom werk, wort und dienst Gottes (1702),
innehållande hans samtliga dittills utgifna skrifter,
utom de polemiska, och
Segensvolle fuss-stapfen des noch lebenden und waltenden liebreichen und getreuen Gottes etc. (1702–09),
en redogörelse för hans stiftelsers utveckling. F:s
bronsstaty (modellerad af Rauch) restes 1829 i Halle.
Biogr. öfver F. af
Kramer (2 bd, 1880–82),
R. J. Hartmann (1897),
Förster (1898) och
Otto (1902).
(J. T. B.)
Francke, Karl Philipp, slesvig-holsteinsk politiker,
f. 1805 i staden Slesvig, d. 1870, anställdes 1835 i
generaltullkammaren i Köpenhamn, men var samtidigt
en af det slesvig-holsteinska partiets ledare. Då
upproret i mars 1848 utbröt, sökte F. att genom
falska påståenden lugna stämningen med afseende på
partiets planer. Man erbjöd honom därför plats i den
nya ministären, i den tron att han ville gå in på
Holsteins afsöndrande såsom ett särskildt land; men
han begaf sig hemligen från Köpenhamn och gick strax
i upprorets tjänst. Som medlem af tyska parlamentet
i Frankfurt (1848) genomdref han antagandet af
vapenstilleståndet i Malmö, men med ett tillägg,
som möjliggjorde kringgåendet af dess bestämmelser,
och blef i nov. s. å. upprorsregeringens fullmäktige
hos den tyska centralmakten och pådref dess rustningar
mot Danmark. I aug. 1849 blef han finans- samt i juni
1850 utrikesminister i upprorsregeringen och uteslöts
därför, efter upprorets undertryckande (1851), från
amnestien. S. å. blef han regeringspresident och 1858
minister i Sachsen-Koburg. I dec. 1863 följde han den
augustenborgske pretendenten, hertig Fredrik, till
Kiel och var till 1866 hans förnämste rådgifvare. 1867
blef F. medlem af nordtyska riksdagen.
E. Ebg.
Franckenius, Johan. Se Franck, J.
Franckenstein [-stajn], Georg Arbogast, friherre
"von und zu F.", tysk politiker, f. 2 juli 1825
i Würzburg, d. 22 jan. 1890 i Berlin, egnade
sig i yngre år hufvudsakligen åt förvaltningen af
sina stora gods i Bajern och tillhörde sedan 1847
som ärftlig medlem bajerska riksrådet. F. röstade
såväl mot Bajerns deltagande i fransk-tyska kriget
1870–71 som mot dess inträde i tyska riket. Af
tyska riksdagen blef han medlem 1872 och var
1879–87 dess förste vicepresident. Från 1881 till
sin död var han president i bajerska riksrådet. –
F:s namn som politiker är främst förknippadt
med riksfinans- och tullreformen af 1879 samt den
bajerska skattereformen af 1881. Efter långvariga
förtroliga förhandlingar mellan Bismarck å ena
sidan samt centerledarna Windthorst och F. å den
andra framlade F. 20 juni 1879 i riksdagen det på
en kompromiss mellan centern och de konservative
beroende s. k. Franckensteinska förslaget ("Klausel
F."), enligt hvilket den afkastning af tullar och
tobaksskatt, som på ett år öfversteg 130 mill. mark,
skulle tillfalla de särskilda tyska staterna i
förhållande till deras folkmängd. Idén härtill kom
sannolikt från Windthorst, och ej heller formuleringen
var F:s, men han täckte förslaget med sitt ansedda
namn och såg däri ett välkommet botemedel mot den af
honom ofta påvisade fara, hvarmed riksbeskattningens
utvidgning hotade de enskilda staternas inkomstkällor
och finansiella själfständighet. Vid 1881 års bajerska
finansreform sträfvade han af socialpolitiska
skäl att från den nya inkomstskatten fritaga de
lägste inkomsttagarna. I riksdagsarbetet gjorde
F. för öfrigt en betydelsefull insats som ordf. i de
utskott 1881–89, ur hvilkas verksamhet den nya tyska
ålderdoms- och olycksfallsförsäkringslagstiftningen
framgått. F. var typen för en allvarlig katolsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
