Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- France, egentligen Jacques Anatole Thibault, kallad Anatole France
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lille Anatoles läslust och närdes den kärlek till
bokliga studier och flydda tiders kultur, som
sedan alltid behärskat honom och varit bestämmande
för hans konstnärsbana. Såsom "extern" följde han
därpå undervisningen i Collège Stanislas, där han
lade grunden till en synnerligen gedigen klassisk
bildning och en kärlek för antiken, som senare fått
så månget uttryck i hans författarskap. Som student
följde han någon tid undervisningen vid den berömda
École des chartes.
Redan vid 15 års ålder hade han
berättat den första af de legender, som voro hans
förtjusning (La légende de Sainte-Radegonde,
utgifven i autografi på faderns förlag 1859;
ytterst sällsynt). Hans första skrifter utgjordes
af inledningar till franska klassiker, hvilka han
skref för förläggaren Lemerres upplagor. De ådrogo
sig uppmärksamhet. Samtidigt gjorde han bekantskap
med Les parnassiens, denna lyriska skaldeskola,
hvilken med sin chef, Leconte de Lisle, höll till i
rummet bakom Lemerres butik. F. delade med denna skola
smaken för antik skönhet och ett starkt intresse för
ett rikt idéinnehåll i dikten. Däremot hyllade han
icke samma dogmatiskt stränga åsikter om formen som
Leconte de Lisle. Ständiga sammanstötningar ha också
förekommit under de båda männens lif. Då F. 1874
erhållit en plats vid senatsbiblioteket, tvang honom
den alltid våldsamme och retlige de Lisle, som var
en af hans förmän, att taga afsked. Svaret kom, då
de Lisle invaldes i Franska akademien. F. skref då
en utsökt höflig, men elak artikel om de Lisle (se
Vie littéraire, I). F:s första dikter utkommo 1873
under titeln Poèmes dorés. Denna samling följdes 1876
af hans Noces corinthiennes. (Båda samlingarna sedan
utgifna under titeln Poésies 1896.) Hans vers äro
eleganta och harmoniska, men bäras icke af verklig
lyrisk fläkt. Prosan skulle blifva hans egentliga
område. Men han skyndade sig icke, som ungdomen eljest
brukar, att debutera. Han lefde i många år bland sina
böcker, och hans läsning var vidtomfattande. Han
var förtrogen med de gamle grekiske och latinske
författarna, han dröjde sig gärna kvar bland de naive
medeltidsförfattarna, och han älskade renässansens
storslagna och djärfva personligheter. Bland sin
egen samtid har han framför allt tagit intryck af
Flaubert, bröderna Goncourt, Daudet (den senare är
kanske hans omedelbare föregångare i sentimentalitet
och humor) samt icke minst af Renan, hvars skepticism
och ironi funnit en förstående lärjunge i F. På så
sätt dröjde det ännu länge, innan han på allvar grep
in i samtidens litteratur. Emellertid hade han 1872
sammanskrifvit Les désirs de Jean Servien, som dock
publicerades först 1882. Hans verkliga prosadebut
var Jocaste et le chat maigre (1879). Liksom hans
förstnämnda prosaarbete utgöra dessa båda berättelser
mera skisser än utförda romaner. De äro lifligt och
kvickt skrifna verklighetsbilder, men icke utan sina
svaga ställen. Det
var först med de två novellerna Le crime de
Sylvestre Bonnard (1881, "Sylvestre Bonnards
brott", 1892), prisbelönta af Franska akademien,
som F. slog igenom. Denna lilla humoristiska och
älskvärda skildring hör öfver hufvud till hans
bästa arbeten. 1885 utkom Le livre de mon ami,
som innehåller minnen ur hans eget barndomslif,
tecknade med verkligt mästerskap. Ungefär vid
samma tid (1883) utgaf han två i Frankrike mycket
uppskattade barnböcker, Abeille och Nos enfants
(1886). Åren 1886-92 var han anställd som kritiker i
"Le temps". Hans uppsatser i denna tidning äro samlade
i 4 band under titeln La vie littéraire. Han häfdar
i dessa ofta utsökt fina kåserier en rent subjektiv
synpunkt af skaldekonsten. Människan kan se världen
endast genom sina egna ögon; hon kan ej betrakta
den med en flugas blick eller förstå den med en
orangutangs hjärna. Några objektiva omdömen är det
därför omöjligt att fälla i estetiska spörsmål. Det
är Renans allmänt skeptiska ståndpunkt, tillämpad på
kritiken. 1889 utkom Balthazar, en samling smärre
noveller af delvis legendartadt innehåll. Denna
samling står som inledning till hans kommande
författarskap. Hitintills hade han nämligen försökt
sig på verklighetsskildringen; under de kommande
åren vänder han sig däremot mot den historiskt
legendariska skildringen, som utgör det område, där
han skurit sina vackraste lagrar. Hans produktion
ökas betydligt, och under 90-talet blir han en af
Frankrikes och Europas mest lästa författare. Hans
skrifter aflösa i publikens gunst naturalismens alster
och utgöra i viss mån en reaktion mot denna riktning
och kanske speciellt Zolas världsuppfattning och
skrifsätt. Naturalismen hade ensidigt intresserat
sig för människans natursida, hennes fysiologi,
men däremot visat föga sinne för den historiska
traditionen och det högre själslifvet, intelligensens
och viljans. F. däremot var helt genomträngd af
intresse för det förflutna - hans styrka som
författare ligger bland annat i återgifvandet
af svunna tiders stämningar. Redan 1888 hade han
uppträdt mot naturalismen och underkastat Zolas
"La terre", med hvilket arbete naturalismen upphörde
att vara en lefvande makt i det franska samhället,
en nedgörande kritik. Ungefär samtidigt hyllade han
symbolismen (den nya romantiska riktningen i lyriken)
i Jean Moréas’ person. Hans eget författarskap
utgjordes under de närmaste åren nästan uteslutande
af skildringar ur legenden och historien. Hans Thaïs
(1890, sv. öfv. 1891) är den uppbyggliga legenden
om en skökas omvändelse; L’etui de Nacre (1892)
utgör en hel bukett af utsökta berättelser (bland
hvilka kunna framhållas Le procureur de Judée och
Le jongleur de Notre Dame). Därefter följer ett
nytt mästerverk, La rotisserie de la reine Pédauque
(1893; "Drottning Gåsfot", 1899; ny uppl. 1906),
en skildring af 1700-talets frivola seder med såsom
hufvudfigur 1’abbé Coignard, en äkta lärjunge till
Rabelais. Den senare är hufvudpersonen äfven i Les
opinions de M. Jérôme Coignard (1893). I Le jardin
d’Épicure (1895), ett slags skepticismens bibel, är
det F., som själf för ordet; i Le puits de Sainte
Claire (1895) följa nya legender och historiska
noveller. 1896 intogs F. i Franska akademien. Mot
slutet af 90-talet antager hans författarskap ett
något olika skaplynne. Han försöker sig liksom i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:45:31 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbh/0575.html
