Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 949-950 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forzato, Forzando, it., "forceradt", mus. Se Siforzato - Foscari, Francesco - Foscarini, Marco - Foscolo, Niccolò Ugo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Forzato, Forzando [fårtsätå, iårtsa’ndå], it.,
"forceradt’’, mus. Se Sforzato.

Foscari [få’skari], Francesco, doge i Venezia,
f. omkr. 1372, d. 1 nov. 1457, valdes till doge
1423 och riktade Venezias erövringsplaner mot
fastlandet. 1425 började Venezia i förening med
flera andra italienska städer krig mot Filip Maria
Visconti i Milano, som 1427 måste afstå Bergamo,
Brescia och Cremona. 1433 utbröt kriget ånyo, hvarvid
Venezia stöddes af påfven, Florens och Genua, och
fortgick till 1441, då Venezia vann Peschiera och
kort därefter Ravenna. F. bildade härefter (1443)
ett stort norditalienskt förbund mot Alfons II
af Neapel; krig utbröt och slöts 1454 med en för
Venezia fördelaktig fred i Lodi. De långvariga krigen
väckte emellertid missnöje och gåfvo F:s fiender,
bland hvilka främst märkes familjen Loredano, vind i
seglen. F:s son anklagades för att ha tagit mutor,
torterades och landsförvisades, och själf tvangs
F. att afgå 25 okt. 1457. F:s och hans sons öde har
poetiskt behandlats af Byron i "The two Foscari".
T. H-r.

Foscarini [fåskarlni], Marco, doge i Venezia, f. 1696,
beklädde efter en vetenskaplig och diplomatisk karriär
1762-63 dogevärdigheten och afled sistn. år. Han
påbörjade en utmärkt veneziansk litteraturhistoria,
Della letteratura Veneziana, hvaraf en del utkom 1752.


Foscolo [få’skålå], Niccolò Ugo (det senare tillnamnet
af honom själf antaget), italiensk skald, f. 6
febr. 1778 på Zante, som den tiden hörde till Venezia,
d. 14 sept. 1827 i Turnham Green, nära London. Sedan
hans fader, som var af veneziansk släkt, tidigt dött,
flyttade F. med sin moder, en grekinna, till Venezia
samt studerade där och, under Cesarottis ledning,
i Padua. Den möderneärfda kärleken till det gamla
Greklands språk och litteratur gick hos F. tidigt hand
i hand med hänförelsen för de vaknande patriotiska och
revolutionära idéerna. Då den af honom i ett ode som
befriare hälsade Bonaparte genom uppgörelsen i Campo
Formio (1797) förrådt Venezia åt Österrike, lämnade
F., djupt kränkt i sin fosterlandskänsla, Venezia
och begaf sig till Milano, där han lärde känna Parini
och Monti. Under de napoleonska krigsåren delande sin
tid mellan litterära och militära värf, kämpade han i
"cisalpinska legionen" vid Cento, Marengo och Novi,
deltog under Masséna med utmärkelse i försvaret
af Genua, följde i Toscana general Pinos stab och
tjänstgjorde vid den italienska härafdelningen
i Frankrike 1804-06. Återkommen till Italien,
utnämndes han 1808 till professor i litteratur
vid universitetet i Pavia, en professur, som jämte
öfriga humanistiska lärostolar i hela konungariket
Italien redan följande år indrogs på grund af den
napoleonska regeringens skuggrädsla. Från Florens,
där han vid sidan af privat undervisning fullföljt
sina litterära arbeten, återvände han 1813 till
Milano för att återinträda i armén, då Italiens
ställning efter fransmännens nederlag vid Leipzig
syntes hotad. Efter de segrande österrikarnas intåg
i Milano vägrade han den nye härskaren trohetsed,
och, föredragande landsflykten, styrde han kosan
först till Schweiz och därifrån 1816 till London,
där han rönte ett sympatiskt mottagande och där han
fick nytt tillfälle att gagna sitt land genom att
göra dess litteratur känd och älskad. Han skref där
sina mest betydande kritiska och litteraturhistoriska
arbeten. Men öfveransträngning och sjukdom jämte
ekonomiskt obestånd hindrade honom att fullborda
flera af de verk han planlagt. Hans stoft fördes 1871
till Santa Croce i Florens. - Bland F:s prosaarbeten
må nämnas den i gammaltestamentlig stil på latin
affattade allegoriska satiren Didymi Clerici prophetæ
minimi hypercalypsis, som enligt verket bifogad
nyckel var riktad mot de lärde i Italien, hvilka
genom att drifva handel med sitt vetande och sitt
samvete fördärfvat den fosterländska litteraturen
och gifvit näring åt Napoleons ärelystnad; de
i Pavia hållna universitetsföredragen, där han i
inledningsföreläsningen Dell’ origine e dell’ uffizio
della letteratura betonar litteraturens betydelse
som en uppfostrande, för lifvet fruktbringande makt;
Orazione pel congresso di Lione, ett frimodigt
uttalande angående de politiska reformerna i
Cisalpinska republiken; samt det i London skrifna
Lettera apologetica, hvari han, bemötande sina
vedersakare, redogör för sin politiska hållning,
en skrift, som jämte Notizia intorno a Didimo
Chierico (under hvilken pseudonym han utgifvit sin
berömda tolkning af Sternes "Sentimental journey")
är af stor betydelse för kännedomen om F:s karaktär,
i hvilket hänseende här äfven må erinras om hans af
en omedelbar liflighet och öppenhet präglade bref. -
Förutom F:s till den klassiska filologien hörande
verk märkas afhandlingarna öfver Petrarca, öfver
texten till "Decamerone", det omfattande arbetet
öfver Dante, den italienska sonettens historia,
uppsatserna öfver Italiens romantiska epos och
öfver dess nyare dramatik. - F:s märkligaste arbete
i obunden form, Ultime lettere di Jacopo Ortis,
utkom efter åtskilliga omarbetningar i sin definitiva
form 1802. Det är hållet i form af bref från Jacopo
Ortis, en ung patriot, i hvilken F. till stor del
återgifvit sig själf. Brefven, som äro ställda till en
vän och studiekamrat, Lorenzo Alderani, omväxla med
af den, fingerade utgifvaren af brefven, Alderani,
inflickade fragment och det hela kompletterande
meddelanden. Jacopo, som sett sitt fosterland
(Venezia) offradt åt en främmande makt och sin
personliga frihet hotad, drar sig undan till trakten
af Euganeiska kullarna, där han sammanträffar med
en likaledes biltog landsman, hvars dotter, Teresa,
är trolofvad med en för henne personligen likgiltig
man af rik och ansedd släkt. Jacopo fattas af en snart
besvarad kärlek till Teresa och ger sig döden, då hon
blifvit den andres maka. Denna dikt, till hvilken
Goethes "Werther" i viss mån varit förebild, har
förutom de yttre hufvuddragen föga gemensamt med det
tyska verket, hvilket utmärker sig för ett enhetligare
motiv och en mera ingående analys af den ödesdigra
passionen. För F:s hjälte är den frivilliga döden
efter antik förebild det enda, som är värdigt den frie
mannen, som ej kan krossa och ej vill underkasta sig
det politiska träldomsoket, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>