Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornkunskap l. Arkeologi (se d. o.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fellows forskningsresor i Lycien och andra delar
af Mindre Asien länkade uppmärksamheten på de
där befintliga ruinerna från grekisk och romersk
tid. Arkipelagens öar berestes af A. Ch. L. Conze
och Newton, och utgräfningar börjades där. Genom
utgräfningen af grafvarna vid Dipylon (se d. o.) i
Aten gjorde man bekantskap med den geometriska
stilen (se Geometriska tiden), och H. Schliemanns
1871 påbörjade gräfningar vid Hissarlik-Troja
öppnade oanade vidder för forskningen. Mykenaitidens
härlighet blef ytterligare känd genom undersökningen
af Mykenai, Tiryns och andra borgar i Grekland, och
ett verkligt centrum för samma kultur har upptäckts
af J. Evans på Kreta under de senaste åren. Olika
nationer täfla att få upptaga de dolda skatterna ur
jorden. Tyskarna ha exempelvis bedrifvit utgräfningar
i Olympia, Pergamon, Priene och Miletos, österrikarna
vid Efesos, fransmännen vid Myrina, Delfi och på ön
Delos, amerikanerna vid Sikyon och Argos, danskarna
på ön Rhodos o. s. v. I Aten, Rom och Konstantinopel
ha flera nationer upprättat arkeologiska institut
(se d. o.), och lärostolar i klassisk arkeologi
ha upprättats vid ett flertal europeiska och
nordamerikanska universitet. En mängd facktidskrifter
utges på olika språk. I Sverige meddelas undervisning
i klassisk arkeologi vid universiteten i Uppsala
och Lund. Svenska forskare (S. Wide, L. Kjellberg,
M. P. Nilsson) ha deltagit i gräfningar i Attika,
på Arkipelagens öar och i Mindre Asien (Apidna,
Kalaureia, Lindos, Larissa).
Förhistorisk fornkunskap. En af den förhistoriska
fornkunskapens första och viktigaste landvinningar
var insikten om kulturutvecklingens gång i Europa
från en stenålder (se d. o.) öfver en bronsålder
(se d. o.) in i en järnålder (se d. o.). Hedern af
denna upptäckt ("treperiodssystemet") bör närmast
tillskrifvas dansken Chr. J. Thomsen (1832). Den
naturvetenskapliga arbetsmetodens införande i den
förhistoriska arkeologien daterar sig redan från
Sv. Nilsson, som använde en sådan metod redan
1838-43, men fullkomnades alltsedan 1870-talet,
då O. Montelius och H. Hildebrand, oberoende af
hvarandra, började använda den vid sina undersökningar
om spännets typologi. Den äldsta stenåldern blef
närmare bekant först genom de första grottfynden
i Syd-Frankrike (1853) samt Boucher de Perthes’
upptäckter af slagna flintredskap i Sommes floddal,
hvilka lifligt debatterades 1859, s. å. som Darwins
äfven för fornkunskapen viktiga arbete om arternas
ursprung kom ut. Redan 1879 upptäcktes i Spanien
de första grottmålningarna och -ristningarna från
den äldre stenåldern (se Grottinvånare),
och under 1890-talet och de senast förflutna
åren ha nya sådana anträffats i Syd-Frankrike
och Portugal. Viktiga för kännedomen om den äldre
järnåldern blefvo de fynd, som från 1846 gjordes vid
Hallstatt (se Hallstatt-tiden) i Österrike, och
lika betydelsefulla gestaltade sig pålbyggnadsfynden
i Schweiz, af hvilka de första gjordes 1854. De
spredo ljus öfver den yngre stenåldern och den äldre
bronsåldern. Den äldre stenåldern i Norden blef
först bekant genom fynden i de danska skalhögarna,
de s. k. kjökkenmöddingarna. Framför allt schweiziska
fynd lärde oss känna en yngre, särskildt af keltiska
stammar representerad fas af den mellaneuropeiska
järnåldern. Den har af H. Hildebrand under namnet
La Tène-tiden utsöndrats från järnålderns äldsta
del, Hallstatt-tiden. Ett märkligt företag är den
undersökning, som i Tyskland och Österrike bedrifves
rörande den gamla gränsen mellan romerskt och
germanskt välde af den s. k. Limeskommissionen. Om
Nordens forntid har vår kunskap ökats genom
talrika fynd, af hvilka några af de bekantaste
äro de danska fynden af grafkistor från den äldre
bronsåldern, innehållande dräkter m. m., mossfynden
i Slesvig och Danmark med sina massor af föremål från
folkvandringens första tid, de märkliga båtgrafvarna
vid Vendel och graf- och stadslämningarna på Björkö
i Mälaren samt de norska vikingaskeppen. I Norden
finnas centralmuseer för fornlämningarna i Stockholm,
Köpenhamn, Helsingfors och Kristiania samt en stor
mängd provinsmuseer. Den förhistoriska fornkunskapen
står högt i Norden, och undervisning i densamma lämnas
vid flera universitet. En mängd fornminnesföreningar
i de olika provinserna sörja för fornminnenas
vård. Talrika museer för de inhemska fornlämningarna
finnas öfverallt i Europa (se Museum). Undervisning
i förhistorisk arkeologi meddelas vid ett fåtal
universitet och högskolor, t. ex. i Wien, Berlin,
München och Paris (L’école d’anthropologie). De
arkeologiska sällskapen och de af dem utgifna
tidskrifterna äro synnerligen talrika. Vetenskapen
befordras genom möten af forskare från skilda länder
(se Arkeologiska kongresser).
Den orientaliska fornkunskapen fick sitt
arbetsmaterial egentligen först genom de utgräfningar,
som på 1840-talet börjades i Assyrien. Fransmannen
P. E. Botta företog 1842 utgräfningar vid Khorsabad
och engelsmannen A. H. Layard 1845 vid Nimrud och 1847
vid Kujundschik-Ninive (se vidare Assyrien,
sp. 253-255). Nästan samtidigt företogs i Egypten
en synnerligen resultatrik preussisk expedition
under K. R. Lepsius’ ledning. I Babylonien (se
d. o., sp. 875-876) verkställde i synnerhet de
Sarzec resultatrika utgräfningar vid Telloh-Lagas
(1877-81), och amerikanerna ha senare gräft i Nippur
och Fara. Det tyska Orientsällskapet (Die deutsche
morgenländische gesellschaft) har bekostat gräfningar
i det gamla Babylon (se d. o., sp. 571-573). Assyriens
och Babyloniens arkeologi benämnes med ett gemensamt
namn assyriologi. I Nord-Syrien, på gammalt hethitiskt
område, ha likaledes tyska gräfningar utförts under
ledning af von Luschan vid Sendjirli. I Persien
ha undersökningarna bedrifvits hufvudsakligen af
fransmän, såsom M. A. Diculafoy och J. de Morgan,
hvilka gräft i det gamla Susa.
Litt.: Ett förträffligt arbete rörande de arkeologiska
upptäckterna och arkeologiens utveckling under
1800-talet är A. Michaelis’ "Die archäologischen
entdeckungen des neunzehnten jahrhunderts" (1906),
som innehåller äfven en utförlig bibliografi. Den
orientaliska fornkunskapens historia skisseras
af Hilprecht i "Explorations in Bible lands"
etc. (1903). De allra nyaste upptäckterna meddelas i:
King och Hall, "Egypt and Western Asia in the light
of recent discoveries" (1907). Om den nordiska
fornkunskapens historia se bl. a. O. Montelius’
"Sveriges forntid" (I. Text, 1872) och "Svenska
fornminnesföreningens tidskrift" (bd XII: "Det
nordiska treperiodssystemet, en historik") samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
