Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornander, Abraham - Fornander, Andreas - Fornaria - Fornaris y Luque - Fornbaktriska. Se Ariska språk och Avestiska - Fornborg (borg) - Fornbulgariska. Se Bulgarika språket - Fornegyptiska. Se Egyptisk skrift, Egyptologi och Hamitiska språk - Fornelius, Lars - Fornelius, Jonas Laurentii
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Havaiiöarna, där han 1847 ingick äktenskap med dottern
till en infödd höfding, anställdes 1858 i havaiiska
regeringens tjänst och beklädde åtskilliga betydande
ämbeten (öfverdomare på ön Maui, generalinspektör
för skolväsendet, ledamot af rikets högsta
domstol o. s. v.) och verkade äfven någon tid såsom
tidningsredaktör. Fregatten ”Vanadis” besökte på
sin jordomsegling Havaii, och en tid därefter blef F.
riddare af Nordstjärneorden (1884). F. skref An
account of the polynesian race, its origin and
migrations and the ancient history of the hawaiian
people to the times of Kamehameha I (I, London
1878, behandlande den polynesiska rasen i allmänhet,
dess asiatiska ursprung, rituella bruk, fornsagor,
emigrationer; II, 1880, Havaiis historia; III, 1885,
språkliga jämförelser). Med en i betraktande af
hans lefnadsomständigheter förvånande litteraturkännedom
förenar F. en intim och vidsträckt
själfförvärfvad kunskap om polynesiska förhållanden,
språk och framför allt traditioner, något som ger
hans bok ett fortfarande värde. I likhet med W. v.
Humboldt och framför alla F. Bopp söker F. att
åt de polynesiska folken vindicera ett mer eller
mindre ariskt ursprung eller släktförhållande, enligt
F. påverkadt af ett kusjitiskt (hamitiskt)
kulturinflytande.
N. E. H.
Fornander, Andreas, skulptör, f. 12 dec.
1820 i Kalmar, d. 4 nov. 1903, var 1845–50
lärjunge vid konstakademien, af hvilken han 1853
blef agré. Han egnade sig i synnerhet åt
jaktdjuren och återgaf dem vanligen i terrakotta och
i mindre skala. Hans enda större arbete torde
vara Lejon (1866, uppställdt å Luolais exercisplats
vid Tavastehus till minne af ett kejserligt
besök därstädes), bland de mindre grupperna äro
En dalkarl som fångar en varg, Stridande hundar
m. fl. F. sysselsatte sig äfven med landskapsmålning
samt med mineralogiska och kemiska
undersökningar. Han utgaf en liten skrift, Om nya
malmupptäckter och tankar om Sveriges skattkammare
m. m. (1S65).
–rn. (G–g N.)
Fornarina, La, it., eg. ”bagerskan” l.
”bagardottern”, namn på Rafaels älskade samt på hennes
i Palazzo Barberini i Rom befintliga och af mästaren
själf målade porträtt. Ett i Tribuna i Uffizi (Florens)
befintligt kvinnoporträtt (sign. 1512), som länge med
orätt gällt för F:s porträtt, har af den nyare forskningen
tillskrifvas målaren Seb. del Piombo.
Fornaris y Luque [fårna′ris i lu′ke], José,
spansk författare, f. 1827 i Bayamo (Cuba), blef
professor först i litteraturhistoria, sedan i
klassiska språk i Habana, men flyttade 1871 öfver
till Spanien, bereste England, Italien och Frankrike
och återvände till Cuba 1881. Såsom dramatiker
är F. mindre betydande, men dramerna
Hija del pueblo (1865) och Amor y sacrificio ha
vunnit mycket erkännande. Såsom lyriker har F.
däremot producerat alster af bestående värde,
såsom Los cantos del Siboney, en serie kubanska
legender, om hvilken en framstående spansk
kritiker yttrat: ”Med samma rätt som Campoamor
skapat en ny genre med sina ”Dolores”, har F.
gjort det med sina ”Cantos”. Vidare att nämna
äro El libro de los amores, Cantos tropicales
och El arpa del hogar (1878). F. har äfven
publicerat en del föreläsningar, Figuras de
retórica m. m.
Ad. H–n.
Fornbaktriska. Se Ariska språk och
Avestiska.
Fornborg (Borg) kallas inom fornforskningen
primitiva förskansningar, bestående af grofva,
oftast, åtminstone nu, åsformiga murar eller vallar,
alltid uppförda utan användande af murbruk samt
vanligen enbart af löst på hvarandra hopade block
eller stenar, ej tillhuggna och af mycket växlande
dimensioner. I regel äro dessa förskansningar anlagda
å branta och otillgängliga berg. Fornborgarna voro
sannolikt blott tillfälliga tillflyktsorter, ett
slags befästa läger, dit bygdens befolkning under
ofredstid drog sig tillbaka. I Sverige förekomma
fornborgar i stort antal; ovanligt talrika äro de
särskildt i Mälardalen. På Öland förekomma åtminstone
14 och på Gottland ett 20-tal. Flera af de öländska
och gottländska borgarna ligga på öppna fältet,
och murarna äro bildade af kalkstenshällar. Berömda
äro Ismanstorps borg (se d. o.) på
Öland och borgen på Björkö (se d. o.). Dateringen af
borgarna är ännu osäker. Få ha undersökts, och fynd
från dem äro sällsynta. Säkert är blott, att en del,
t. ex. de på Björkö och vid Runsa nära Rosersberg i
Uppland, härstammar från slutet af vikingatiden eller
början af medeltiden. - Litt.: O. Almgren, "Sveriges
fasta fornlämningar från hednatiden" (1904; med
ytterligare litteraturhänvisningar), och E. Ekhoff,
"Tvänne fornborgar vid Tullinge, Botkyrka socken,
Södermanland" (i Sv. fornminnesföris tidskrift, bd X).
T. J. A.
Fornbulgariska. Se Bulgariska språket.
Fornegyptiska. Se Egyptisk skrift,
Egyptologi och Hamitiska språk.
Fornelius. 1. Lars F., universitetslärare,
estetiker, f. 1606 i Fornåsa socken i Östergötland,
af bondesläkt, d. 7 juli 1673, blef 1624 student i
Uppsala. 1628 reste han i Nederländerna, studerade
för G. Vossius och D. Heinsius, disputerade 1629
utan preses i Leiden och vardt "der hedrad med Gradu
magisterii". Därefter begaf han sig till Tyskland,
uppsökte Gustaf Adolf i lägret vid Nürnberg och
åtföljde sedan konungen, tills denne stupade. 1634
blef han k. bibliotekarie i Stockholm, utnämndes
1635 till poëseos professor i Uppsala, men utbytte
1646 denna professur mot en inom teol. fakulteten. -
F. var en underlig, men högt bildad man, synnerligt
namnkunnig för sitt mästerskap i den klassiska,
särdeles romerska, poesien. Utom en mängd latinska
tillfällighetssånger och dissertationer skref han två
hjältedikter öfver Gustaf I:s och Gustaf II Adolfs
bedrifter, den senare i en stil, så fullkomligt
liknande Vergilius’, att man, efter den lärde
biskop Wallius’ omdöme, "skall inthet annat veta,
än som sjelffue Virgilius skreffuo thet". Hans
förnämsta arbete är emellertid Poetica tripartita
(1643). Arbetet omfattar, såsom af titeln synes, tre
särskilda afdelningar: 1. poesiens ursprung, natur,
användning och omfång; 2. skaldestyckens indelning,
afhandlande de olika skaldeslagen: epos, drama och
lyrik, samt dessas olika arter; 3. stilen, hvilken kan
vara antingen hög (sublim, tragisk, patetisk), lagom
("behagskön") eller låg (komisk). För öfrigt röjer
arbetet, som nästan helt och hållet står på klassisk
grund, stor bekantskap med såväl antikens skalder
som nyare poetiker, såsom Vossius m. fl. A. F.*
2. Jonas Laurentii F., den föregåendes son,
universitetslärare, f. 1635 i Uppsala, d. 1679,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
