Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fonetik - Fonetisk (se Fonetik), hvad som afser ljud, särskildt språkljud. - Fonetisk skrift. Se Fonetiska bokstäfver. - Fonetisk stafning, ljudenlig rättstafning. Se Rättstafning - Fonetiska bokstäfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fonograf af äldre konstruktion blefvo först efter
hans död i någon mån tillgängliga för en större
publik.
I betraktande af att fonetiken omfattar flera
olika arbetsfält, och då dessa kräfva olika
arbetsmetoder, är det ej förvånande, att fonetikerna
äro söndrade i olika skolor. Den s. k. genetiska
skolan vill göra gällande, att endast talorganens
verksamhet behöfver beaktas i den historiska
fonetiken och att följaktligen undersökningen
af språkljudens fysikaliska och fysiologiska
akustik angår blott naturvetenskapsmannen, icke
språkforskaren. Den akustiska skolan anser däremot,
att hörselförnimmelserna utgöra en af de viktigaste
regulatorerna i språkets lif och att språkforskaren
därför bör egna de akustiska företeelserna en liflig
uppmärksamhet, i synnerhet nu, då användningen af
den grafiska metoden möjliggör strängt objektiva
undersökningar på detta område. Till den genetiska
skolan hör det stora flertalet mera bekanta
fonetiker, såsom i Storbritannien A. M. Bell
(flyttade till Amerika år 1879) och H. Sweet, i
Tyskland E. Sievers, i Danmark O. Jespersen
och i Norge J. Storm. Äfven i Sverige, där fonetiken
tagit ett stort uppsving genom Fr. Läffler,
J. A. Lundell, A. Noreen, A. Kock och Fr. Wulff,
ha företrädesvis genetikernas undersökningsmetoder
kommit till användning.
Den akustiska fonetikens märkesmän äro framför
allt naturvetenskapsmän sådana som H. v. Helmholtz
(d. 1894), V. Hensen och L. Hermann, men de akustiska
undersökningarnas betydelse för språkhistorien
har häfdats i teori och praktik af icke så få
lingvister. Nämnas må R. J. Lloyd i England,
J. P. Rousselot i Frankrike, O. Bremer i Tyskland,
A. Verschuur i Holland och H. Pipping i Finland.
Den historiska fonetiken har födts och utvecklats
jämsides med den jämförande språkforskningen,
om det ock måste medges, att denna sistnämnda
vetenskaps äldsta representanter, en Bopp och en
Grimm, mindre bekymrade sig om själfva språkljuden
än om de skriftecken, bakom hvilka ljuden dölja
sig. Ett genombrott i den historiska fonetikens
historia betecknas af unggrammatikernas, närmast
<sp>Leskiens</sP>, på 1870-talet uppställda lära om
"ljudlagarnas undantagslöshet", som trots sin föga
lyckliga formulering gifvit den lingvistiska metodiken
en stadga och skärpa, som förut saknades.
Parallellt med undersökningarna af språkljuden
har ofta gått sträfvandet att införa en konsekvent
ljudbeteckning (se Fonetiska bokstäfver), och man
har härvid velat tillämpa principen: ett tecken
och blott ett tecken för hvarje ljud. Men då
ljudens antal är obegränsadt och äfven de märkbart
divergerande ljudens mängd är mycket stor, synas
sträfvandena efter ett universalalfabet utopiska,
och äfven inom de alfabet, hvilka äro afsedda att
gälla för begränsade språkområden, måste mot hvarje
tecken svara ett ljud af en viss variationsamplitud.
H. P.
Fonetisk (se Fonetik), hvad som afser ljud,
särskildt språkljud. – Fonetisk skrift. Se Fonetiska
bokstäfver. – Fonetisk stafning, ljudenlig
rättstafning. Se Rättstafning.
Fonetiska bokstäfver (se Fonetik) kallas
sådana skriftecken, hvilkas ändamål är att åstadkomma
en verklig ljudskrift, en så trogen bild af det talade
språket som möjligt, och hvilka således återgifva
språkljuden vida noggrannare än de vanliga, oftast
mycket ofullkomliga alfabeten. I ett fonetiskt
alfabet böra alla de enkla ljuden i ett språk,
hvilka, jämte det att de bildas olika, också af örat
fattas som skilda språkljud, motsvaras af hvar sitt
särskilda skriftecken. Många försök att uppställa
fonetiska alfabet ha blifvit gjorda. Man har därvid
dels utgått från det vanliga europeiska (latinska)
alfabetet, dels bildat fullständigt nya tecken. På
sistnämnda sätt ha bl. a. tysken E. W. Brücke och
engelsmannen A. M. Bell förfarit, den förre i sin
"Phonetische transscription", den senare i sitt
i hög grad fullkomliga alfabet "Visible speech",
i hvilka tecknen ha symbolisk betydelse, så att
af de element, af hvilka en bokstaf är bildad,
motsvarande ljuds fysiologiska karaktär angifves (se
Brücke, E. W.). Bland fonetiska alfabet, som utgå
från det latinska såsom grundval, kunna nämnas de af
engelsmannen Ellis, tyskarna Max Müller och Lepsius
samt svensken K. J. Sundevall uppfunna. Ellis har
dels för vetenskapligt ändamål bildat ett fonetiskt
alfabet af vanliga latinska typer med tillhjälp af
olika stilsorter, omvända bokstäfver m. m., hvilket
alfabet kallas det paleotypiska (emedan endast de
gamla, grek. palaios, vanliga typerna nyttjas),
och hvartill bland andra H. Sweet anslutit sig; dels
har Ellis i förening med Pitman till praktiskt bruk
och särskildt för det engelska språket uppfunnit
ett fonetiskt alfabet om 40 bokstäfver genom
ökande af det latinska alfabetets 22 tecken (k, q,
x förkastas) med 18 nya, bildade i analogi med de
förra. Med detta alfabet ha böcker blifvit tryckta i
England alltsedan 1840-talet, bl. a. bibeln, delar af
Shakspere m. fl. mycket spridda verk. 1873 ändrades
detta alfabet något af Pitman. En fonetisk tidskrift
("The phonetic journal") begynte 1842 verka för detta
fonetiska alfabets spridning i England. M. Müller
har, hufvudsakligen enligt samma principer, som
ligga till grund för Ellis’ paleotypiska skrift,
bildat ett "missionsalfabet". Lepsius begagnar sig
i sitt "standard alphabet" af den utvägen att
jämte användandet af några grekiska typer bilda
nya bokstäfver af de vanliga latinska medelst
en mängd tillsatta tecken, liksom då i olika
språk nya bokstäfver bildas af c, d, e (jfr dessa
art.) m. fl. genom s. k. diakritiska tecken. Lepsius’
alfabet har vunnit en vidsträckt användning och
gjort mycket gagn vid det af missionärer företagna
upptecknandet af nya språk, särskildt vid bibelns
öfversättande till dessa, men det kan i vetenskaplig
skärpa och noggrannhet icke mäta sig med de af Bell
och Ellis uppfunna alfabeten. Sundevall har i
afhandlingen "Om phonetiska bokstäfver" (i Vet. akad:s
Handl. Ny följd, I. 2, 1862) framställt ett alfabet
om 78 bokstäfver, i hvilket de nybildade tecknen
äro mer eller mindre betydliga ombildningar af de
vanliga latinska tecknen för de närmast besläktade
ljuden. Med anslutning till detta ha de svenska
landsmålsföreningarna i Uppsala genom J. A. Lundell
uppställt ett lika praktiskt brukbart som teoretiskt
välgrundadt fonetiskt alfabet, hufvudsakligen
utgörande ett fullständigande och beriktigande af
Sundevalls. Det Svenska landsmålsalfabetet nyttjas i
tidskriften "Nyare bidrag till kännedom om de svenska
landsmålen och svenskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
