Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tydligen från ett folk, med hvilket skandinaverna
stått i nära beröring, ett folk, som älskat dansen
och som brukat att såsom ackompanjemang till denna
sjunga episka sånger - ty det är just det episka
innehållet, som är det karakteristiska för den
skandinaviska folkvisan.
Första gången den episka dansvisan nämnes är i
ett franskt (latinskt) arbete från 800-talet,
men som i sig upptagit en ännu äldre legend från
600-talet. Där omtalas Klotar II:s seger öfver
saxarna (kort före 628), och författaren tillägger,
att en folkvisa om denna seger (Carmen publicum
juxta rusticitatem) allmänt sjöngs till en af kvinnor
utförd ringdans. Därefter meddelas - olyckligtvis ej
på folkdialekt, utan på latin - den första och sista
strofen af dikten, af hvilka framgår, att innehållet
varit rent episkt. Dylika episka "carmina vulgaria"
sjöngos ock om andra folkhjältar, Karl den store,
Pippin m. fl. Den dansvisa, som här omtalas, kan icke
ha lånats från de romerska eller från de germanska
folkelementen i Frankrike, utan måste härröra från de
keltiska, ty den erotiskt anlagde kelten har alltid
älskat dans. De bretonska balladerna ("gwerziou")
äro episka dikter i strofer, ofta på två verser,
och, som vi skola se, är detta af betydelse för
denna fråga. Germanens episka dikt var däremot ej
strofisk, utan rapsodisk (den äldre "Hildebrandslied",
"Beowulf") och sjöngs ej, utan deklamerades. Genom
inflytande från det germanska folkelementet uppstod
dock i Frankrike på 800- eller 900-talet en episk,
rapsodisk diktform, "chanson do geste", som utträngde
den strofiska romansen, så att denna tyckes ha sjunkit
ned till en bondediktning i motsats till den mera
höfviska "chanson de geste". Men från de nu förlorade
episka romanserna tyckes man dock någon gång ha lånat
innehållet i de rapsodiska "chansons de geste". Under
medeltiden omtalas nämligen ofta en dansvisa, kallad
"carole". Denna utfördes i regel - alldeles som sången
om Klotar - af kvinnor i ringdans, men äfven af både
män och kvinnor. En af dem "sjöng före", och de andra
"svarade", d. v. s. stämde in i omkvädet. Tyvärr
finnes ingen fullständig "carole" kvar, men man
känner början till en mängd, och af dem att döma
var innehållet snarast episk-lyriskt - en ung flicka
står upp, går till en brunn, begifver sig till dans
o. d. Andra voro rent lyriska och lofprisade våren,
kärleken o. s. v. Hvad strofen beträffar, bestod den i
regel af två verser med omkväde. Det ser häraf ut, som
om den från början rent episka visan utvecklat sig i
lyrisk riktning, möjligen därför, att epiken fått ett
hem i "chanson de geste". Redan på 1000-talet tyckes
den episka dansvisan ha spridt sig till Rhentrakten
och England. Från Rhentrakten ha vi - tyvärr också
i latinsk öfv. - en balladstrof, som förekommer i en
legend från 1000-talet. Där sjunga de dansande:
Equitabat Rovo per silvam frondosam.
Ducebat sibi Mersuindem formosam.
Quid stamus? Cur non imus?
(Strofen förekommer
ock i fornsvensk öfv. från latinet i Codex
Bildstenianus.) Som vi märka, ha vi här "carolens"
form: en tvåversig strof med omkväde, och denna dikt
har säkerligen ej varit den enda. Men sedan dröjer
det ända till 1359, då vi i en handskrift med detta
årtal påträffa en ny episk
visa, den yngre "Hildebrandslied". Emellertid har
Edzardi visat, att den norska, på lågtyska sagor
och kväden byggda Didriks saga af Bern (omkr. 1250)
begagnat en version af denna visa, som således måste
föras till 1200-talets förra del. Detta är viktigt. Ty
då en af berättelserna i sagan är byggd på en dylik
"volkslied", är också troligen en stor del af de
öfriga prosaiska omskrifningar af dylika visor,
och vi nödgas således antaga tillvaron af en mängd
lågtyska ballader om de germanske sagohjältar, som
behandlas i sagan. Dessa ballader tillhöra 1200-talets
början. Men säkerligen funnos äldre. "Nibelungenlied"
från slutet af 1100-talet är skrifven i strofer, och
denna form kan knappt ha valts af annan anledning,
än att också de äldre dikter, som lagts till grund
för detta epos, varit strofiska, d. v. s. varit
ballader. Men därmed komma vi för den tyska
balladen fram till 1100-talets början eller till en
tid, kort efter den, till hvilken den nyss citerade
dansvisan hör. Anledningen, att inga eller så få
episka visor finnas från det högtyska språkgebitet,
var förmodligen densamma som i Frankrike: att de
utträngdes eller ställdes i skuggan af den utförliga
episka dikten; i Neder-Tyskland, där intet dylikt
epos fanns, tyckes balladen däremot ha bibehållit sig
längre och bättre. Å den andra sidan har man knappt
någon grund att antaga, att den episka folkvisan i
Tyskland sjungits såsom ackompanjemang till dans
- den yngre "Hildebrandslied" har intet omkväde,
åtminstone ej mer än ett embryo till ett dylikt -,
och den tyska dansvisa, vi känna genom Neidharts
efterbildningar, hade ungefär samma karaktär som
den franska "carolen", d. v. s. var episk-lyrisk
(de handla om en ung flicka, som beger sig till dans
o. d.). Slutligen hade strofen i Tyskland från två
verser utvecklat sig till fyra eller fler. Svårare
är det att afgöra den spanska romansens förhållande
till den gamla romanska dansvisan. För det första
äro dessa romanser i regel ej strofiska, ej heller ha
de omkväde, och de synas ej ha sjungits till dans -
allt olikheter i förhållande till Klotar-sången. De
nu kända romanserna anses vidare ej vara äldre än
1500-talet, men detta hindrar ej, att äldre kunna ha
funnits, af hvilka 1500-tals-romanserna äro yngre
afläggare; så omtalas i ett arbete från 1100-talets
midt "Mio Cid, de quo cantatur", d. v. s. spanska
dikter, som sjöngos om Cid, den mest populäre af de
spanske romanshjältarna. Men ännu så länge är allt
detta en öppen fråga. Säkrare äro vi om de engelska
balladerna. Visserligen äro de äldsta handskrifna,
som finnas, först från 1400-talet, men vi ha
underrättelser om äldre; så berättas i ett arbete
från 1100-talet om en saxisk hjälte, Hereward, att
"kvinnor och jungfrur besjöngo honom i ringdanser",
och denne Hereward är i själfva verket prototypen för
den berömdaste af Englands alla balladhjältar, Robin
Hood. Redan på 1100-talet funnos således dansvisor,
och visorna tyckas ha bestått af strofer på två
verser. En dylik strof är bevarad i ett annat arbete
från samma årh. och lägges där i Knut den stores mun:
"Rowed, cnites, noer the land
and here we thes muneches sæng".
(Ro, svenner, tätt till land
och låt oss höra dessa munkars sång).
Denna form tyder på, att den engelska balladen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
