Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkvandringen, Den stora - Fólkvángr - Folkvisedanser. Se Dans, sp. 1324-25 - Folkvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tid därefter kommo de från Böhmen utvandrade
bajrarna i besittning af östra Alpländerna
och Donaulandet ö. om den alemanniska gränsfloden
Lech, hvilka trakter förut varit en tummelplats för
germanstammar, som ej lyckades grunda bestående riken,
såsom rugier och heruler. Efter Väst-Roms fall 476
bibehöll sig en romersk ståthållare i Gallien mellan
Somme och Loire, men äfven detta område eröfrades 486
af de saliske frankerna (se Franker). Sålunda var
hela den landmassa, som utgjort Västromerska riket,
inkräktad af germaner. Att en så mäktig kulturstat
dukade under för barbarfolk, berodde förnämligast
på dess egen upplösning: att befolkningens
försvars- och arbetsovillighet nödvändiggjorde
upptagandet af barbarerna och att dessa till följd
af regeringsmaktens förfall ej kunde hindras från att
upprätta egna statsbildningar. Så urartadt hade Roms
statsväsen med sin byråkratism och sina ruinerande
skattebördor blifvit, att den romerska befolkningen
t. o. m. på sina ställen hälsade barbarernas välde
såsom en befrielse.
Därigenom att germanfolken i så öfvervägande grad
vände sig mot Väst-Rom, undgick Östromerska riket
att duka under för folkvandringen. En allvarsam
fara för detsamma inneburo emellertid östgoterna,
som efter hunnerväldets upplösning sökt sig in på
dess område, men 488 bröto de, antagligen därtill
föranledda af östromerske kejsaren Zeno, upp mot
Italien och störtade under sin konung Teoderik
den store Odovakars välde. Östgotariket i Italien
blef så mäktigt, att det tycktes skola få ett slags
öfverhöghet öfver alla de andra nya germanrikena,
men under Teoderiks efterträdare försvagades
det. Då beslöt den kraftfulle östromerske kejsaren
Justinianus I att söka återställa Romerska riket
i dess gamla utsträckning. Visserligen lyckades han
ej häri, men han underlade sig dock 534 vandalernas
rike i Afrika och återtog efter en hårdnackad kamp
Italien, hvarefter vandaler och östgoter försvunno
ur historien. Redan 568 förlorade dock Öst-Rom
större delen af Italien till langobarderna, hvilka
ursprungligen bott vid nedre Elbe och nu under
sin konung Alboin utförde folkvandringens sista
riksgrundläggning.
Den germanska storstat, hvars upprättande synes
föresväfvat Teoderik, kom verkligen till stånd
genom de frankiske regenterna af merovingiska och
karolingiska ätterna, som underlade sig hela Gallien,
större delen af nuv. Tyskland och Italien (se
Franker), och följden häraf blef ett nytt romerskt
kejsarrike (se Karl, romerska kejsare 1). Dessa
frankiska eröfringar inneburo dock i allmänhet ej
ombyte af folkens bostäder, d. v. s. folkvandringar,
men de voro af stor betydelse med afseende på de nya
statsbildningar, som den stora folkvandringen lät
uppstå i stället för det Västromerska riket. – I vissa
förut romerska områden utrotades eller undanträngdes
genom folkvandringen den äldre befolkningen, såsom
i sydvästra Tyskland (Agri decumates), England,
östra Schweiz samt Alp- och Donaulandet närmast
öster därom, hvilka områden sålunda helt och hållet
germaniserades. I Italien, Gallien och Spanien
fortlefde däremot den romerska (eller romaniserade)
befolkningen och behöfde blott afstå en del (1/3 eller
2/3) af sin jord åt de germanske inkräktarna, hvilka,
underlägsna i antal och kultur, småningom uppgingo
i densamma. Därigenom
bildades Väst-Europas romanska folk. – Den antika
kulturen gick i stort sedt under genom folkvandringen,
men de nya folken mottogo dock impulser
därifrån. Detta skedde i synnerhet genom den kristna
kyrkan och frankerna. Att de flesta germanfolken vid
bosättningen voro arianer (se Arianism), försvårade
deras sammansmältning med den romerska befolkningen,
men detta gällde ej frankerna, som under Klodvig
direkt öfvergingo till romersk-katolska kyrkan,
och deras stora välde blef därför ett medel att till
andra germanfolk utbreda romerska kulturinflytelser.
S. B.
Fólkvángr, isl., "folkfältet", enligt Eddan
namnet på Frejas boning, där halfva antalet af de
i strid stupade kämparna samlades, under det att
andra hälften tillhörde Oden och därför kom till
Valhall. Det ser ut, som om Freja urspr. varit eller
ock i sig hade upptagit en dödsgudinna. I F. fanns,
enligt Grimnesmal, salen Sessrymner. Föreställningen
om F. som ett hemvist efter döden för älskande
par förskrifver sig ej från heden tid, utan
från 1800-talets romantiker med Öhlenschläger i
spetsen. R. N-g.
Folkvisedanser. Se Dans, sp. 1324-25.
Folkvisor. 1. Litt. hist. Ehuru ordet folkvisor är
en i dagligt tal mycket använd term, är dess begrepp
i litteraturhistoriskt afseende icke så lätt att
fixera, och såsom vetenskaplig term är ordet därför
ej lämpligt. Äldst menade man därmed - och menar
väl fortfarande - konstlösa, af bondebefolkningen
sjungna visor, oafsedt om dessa äro af religiös eller
världslig art, episka eller lyriska, dansvisor eller
icke, men med Herder och nyromantiken uppställdes
därjämte den teorien, att en folkvisa diktats af
"folket", d. v. s. en mer eller mindre dimmigt fattad
kollektivpersonlighet, under det att konstdikten,
dess motsats, skrifvits af en enskild individ. I
denna form är naturligtvis åsikten oriktig, ty
hvarje dikt har en bestämd författare, ehuru å den
andra sidan teorien dock så till vida är berättigad,
som vi fordra, att en folkvisa skall vara upptecknad
efter muntlig tradition hos det s. k. folket. Och
däraf följa två fakta: för det första att dikten
är ett uttryck för "folkets" litterära smak, och
för det andra att dikten, åtminstone i regel, icke
föreligger i sin ursprungliga form, utan omarbetad
af de sångare, hvilka föredragit visan, den ene
efter den andre. På så sätt kan den ju sägas vara
diktad af många, af "folket". Men häraf följer icke,
att visan från början författats af någon bondeskald;
i somliga fall är detta händelsen, i andra icke, och
särskildt de nordiska och engelskskotska visorna ha
utan allt tvifvel diktats för riddarklassen och af
ridderliga skalder, ehuru de sedermera sjunkit ned
till det lägre folket.
Folkvisans historia är ännu oskrifven, till en
del beroende på de nyromantiska idéer, med hvilka
man laborerade och som länge hindrade en nykter,
vetenskaplig uppfattning att göra sig gällande,
till en del i följd af det bristfälliga och
sena materialet. De äldsta samlingar, som finnas
tryckta, äro de danska samt de spanska, skotska och
engelska. Redan 1511 utgafs i Valencia en samling,
kallad "Cancioneros generales", innehållande
trettiosju poem, de flesta af kända skalder, men äfven
några gamla folkliga romanser utan författarnamn. Ändå
viktigare var "Cancionero de Romances", som mellan
1546 och 1550 utkom i Antwerpen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
