Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Foix, Gaston III, grefve af Foix (1343-91), kallad Phébus - Foix, Gaston IV - Foix, Gaston de, hertig af Nemours - Fojano, F. della Chiana - Fokaia - Fokal - Fokaldistans l. Brännvidd, fys. Se Brännpunkt - Fokas 1. F., bysantinsk kejsare - Fokas 2. Leon F. d. ä. - Fokaskolonnen. Se Fokas 1 - Fokia. Se Fokaia - Fokien. Se Fukien - Fokier, invånare i Fokis (se d. o.) - Fokion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jacqueriekriget, den kungliga familjen ur de upproriske
parisarnas händer. Han besegrade 1362 grefven
af Armagnac, som tvangs att till honom afträda
Béarn. Han var äfven författare (se
Febuseri). Efter hans död förlänade Karl VI grefskapet Foix
åt Matthieu, grefve af Castelbon, också en ättling
af grefve Roger I. Sedan Matthieu aflidit barnlös
1398, tillföll grefskapet Foix dennes syster och
hennes gemål, Archambaud de Grailly. - 3. Gaston
IV, dessas sonson, d. 1472, gjorde franske konungen
Karl VII stora tjänster i kriget mot engelsmännen och
utnämndes af denne till pär af Frankrike. - 4. Gaston
de F., hertig af Nemours, den förres sonson och son
af Jean de F., vicomte af Narbonne, samt Maria af
Orléans, konung Ludvig XII:s syster, f. 1489. Han
erhöll 1505 hertigdömet Nemours och utnämndes 1511
till öfverbefälhafvare för den franska hären i
Italien, där han för sin tapperhet och snabbheten
i sina krigsrörelser förvärfvade tillnamnet Le
foudre de l’Italie. Efter att ha blockerat Bologna
och intagit Brescia besegrade han spanska armén i
slaget vid Ravenna, 11 april 1512, men omkom under
förföljandet af fienden. Med honom utdog huset
F. på manssidan. Dess besittningar tillföllo det
kungl. huset Navarra. Jfr Castillon, "Histoire du
comté de F." (2 vol., 1852). - Hans syster
Germaine de F., f. 1488, d. 1538, förmäldes 1506
med sin då 54-årige frände, Ferdinand den katolske
af Aragonien. Med honom fick hon en son, Johan,
hvilken afled före faderns död. Hon blef änka 1516
och gifte sig sedermera först med markgrefve Johan af
Brandenburg, sedan med hertig Ferdinand af Kalabrien.
Fojano, F. della Chiana [fåjänå de’lla kiäna], stad i
italienska prov. Arezzo, i Chianadalen. Omkr. 2,000
inv. (1901, som kommun 7,657 pv.).
Fokaia (grek. #oWta, lat. Phocœa), forngrekisk
betydande handelsstad i Jonien, på Mindre Asiens
västkust, ej långt från Smyrna. Stadens läge och två
förträffliga hamnar inbjödo till sjöfart, och dess
invånare sägas ha varit de förste greker, som företogo
långväga sjöresor. F. uppgifves ha varit koloni
från Aten och grundade själf en stor mängd kolonier,
bland hvilka Massilia (nu Marseille) i Gallien var
den mest berömda. I närheten af lämningarna efter den
gamla staden ligger det nya Fokia (turk. Fodja).
A. M. A.
Fokal (af lat. focus, härd, brännpunkt), fys.,
som har afseende på brännpunkten.
Fokaldistans 1. Brännvidd, fys. Se
Brännpunkt.
Fokas (grek. ^coxcfc). 1. F., bysantinsk kejsare
602-610, var eg. endast en underofficer, som genom
listighet och brutal kraft blef ledare för ett genom
kejsar Maurikios’ alltför långt drifna sparsamhet
uppkommet myteri i den mot slaverna kämpande hären
vid Donau. De upproriske stormade hufvudstaden,
F. utropades till kejsare, Maurikios och hans fem
söner mördades. F:s regering blef ett hemskt vålds-
och blodsregemente, som dessutom kännetecknades af
svåra krigiska motgångar på rikets östra gräns. I
okt. 610 gjorde exarken i Afrika Herakleios, som
med den afrikanska flottan inlöpte i Konstantinopels
hamn, slut på F:s välde. F. blef efter en äfven för
bysantinska förhållanden gräslig
tortyr aflifyad och Herakleios utropad till kejsare. I
Västerlandet har F:s namn blifvit mest kändt genom
den 608 af hans inställsamme exark i Rom på Forum
romanum uppresta, ännu kvarstående, 17 m. höga
Fokaskolonnen, Roms sista antika monument. På dess
kapitäl stod en gång F:s staty i förgylld brons. -
2. Leon F. d. ä., bysantinsk general, led genom
sin medtäflares, amiralen Romanos Lekapenos’,
förrädiska hållning 917 ett svårt nederlag mot
bulgarerna vid Acheloos. Leons förhoppningar på
makten i det bysantinska riket gingo därmed om intet,
och medtäflaren blef ett par år senare den unge,
svage kejsar Konstantin Porfyrogennetos medkejsare
(se Romanos). - 3. Bardas F., den föregåendes
broder, bysantinsk ämbetsman och general, spelade
under senare delen af Konstantin Porfyrogennetos’
regering och under Romanos II en betydande roll
tillsammans med sina tre söner Nikeforos, Leon
d. y. och Konstantin. Den förstnämnde blef 963
Romanos II :s efterträdare (se Nikeforos). - 4. Leon
F. d. y., den föregåendes son (se ofvan), gjorde 970
efter sin kejserlige broders fall och död uppror mot
dennes efterträdare Johannes Tzimiskes. Upproret
misslyckades, och F. blef jämte sina båda söner
bländad. V. Lm.
Fokaskolonnen. Se Fokas 1.
Fokia. Se Fokaia.
Fokien. Se Fukien.
Fokier, invånare i Fokis (se d. o.).
Fokion (grek. ^owaW, lat. Phocion), forngrekisk
fältherre och statsman, f. omkr. 400 f. Kr., i Aten,
var af ringa härkomst. Helt ung åtföljde F. Chabrias
på dennes fälttåg och bidrog väsentligen till
atenarnas seger i sjöslaget vid Naxos (376). 350
skickades han till Eubea för att kufva en af
Macedonien anstiftad resning och vann en lysande
seger vid Tamynai samt återställde Atens inflytande
på ön. Genom energisk undsättning af Byzantion (339)
tvang han konung Filip af Macedonien att upphäfva
belägringen af denna stad och tillfogade honom
flera andra förluster. Samtidigt arbetade han dock
alltjämt för att åvägabringa fred med Macedonien,
och efter det olyckliga slaget vid Chaironeia
(338) tillstyrkte han på det ifrigaste de erbjudna
fredsvillkorens antagande. Äfven efter Filips död
(336) motsatte han sig krigets förnyande och förordade
t. o. m., att atenarna, enligt Alexanders fordran,
skulle utlämna Demosthenes och öfriga folktalare,
hvilka hade motarbetat Macedoniens intressen. På
grund af denna sin hållning var han högt värderad af
Filip och Alexander, men tillbakavisade ståndaktigt
deras skänker. Mot den i Grekland efter Alexanders
död upplågande frihetskampen (det s. k. lamiska
kriget) protesterade F. på det eftertryckligaste,
och då Antipatros efter slaget vid Krannon
(322) ryckte mot Aten, utsändes han och Demades
såsom underhandlare samt nödgades afsluta fred på
synnerligen hårda villkor. Under den af Antipatros
införda aristokratiska författningen stod F. jämte
Demades i spetsen för statsstyrelsen, men anklagades
sedan för förräderi och måste, vid mer än åttio
års ålder, tömma giftbägaren (317). Han utmärkte sig
genom en hos hans samtida bland grekerna högst ovanlig
anspråkslöshet och oegennytta i förening med mycken
kraft och duglighet. Han valdes, utan att någonsin
ha sträfvat därefter, fyrtiofem gånger till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
