Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 601-602 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flodhästsläktet - Flodillern. Se Flodillrar - Flodillrar - Flodin, Samuel Konrad - Flodin, Johan Gustaf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vanligen lyfter den endast öfre delen af hufvudet
öfver vattenytan. På odlade ställen gör den ofta
mycket stor skada genom sin glupskhet och
därigenom, att dess plumpa fötter trampa och bryta sönder
en mängd växter.

På sina landpromenader angriper
flodhästen, äfven osårad, stundom människan,
och som den rör sig mycket snabbare än hvad den
klumpiga gestalten låter förmoda, är den en mycket
farlig fiende; särskildt vildsint är flodhästhonan,
då hon åtföljes af en unge. Enligt nyare resande
skall flodhästen dock i sådana trakter, där den
ej genom täta förföljelser ofredats, vara ganska
fromsint. Förutom människan torde knappast andra
varelser än mygg, blodiglar och inälfsmaskar ofreda
flodhästen. Infödingarna jaga den med lans och
kastspjut, ett företag, som ställer jägarens styrka,
list och skicklighet på hårda prof. Jaktens afkastning
är ej obetydlig: köttet och späcket värderas ganska
högt, och särskildt de yngre djurens kött anses
vara en läckerhet; af huden förfärdigas förträffliga
ridpiskor, käppar, sköldar m. m.; fordom bearbetades
tänderna till "löständer", hvilka dock numera erhållas
af lämpligare material. Honan föder en unge åt gången,
hvilken, då modern simmar, ligger gränsle öfver dess
hals. Vid lämplig vård trifves flodhästen ganska väl
och fortplantar sig i fångenskap. - I västra Afrika
(Liberia) förekommer en mindre art (H. liberiensis),
som skiljer sig från den större arten bl. a. genom
blott två framtänder i underkäken, medan den
sistnämnda har fyra. L-e.

Flodillern. Se Flodillrar.

Flodillrar. Lutreola, zool. Under denna benämning
har man sammanfört några vesselarter, af hvilka en,
flodillern l. mänken (Lutreola
intreola. se fig.), tillhör Europas fauna. Denna
skiljer sig från den vanliga illern genom något
smärtare kroppsform, mera plattadt hufvud, längre
svans, något mera utbildade simhinnor, mindre yfvig
hårfäll och annan färgteckning: medan illern
är mörkare på buk- än på ryggsidan och har
hvitkantade öronspetsar, är flodillern ofvan och
under enfärgadt mörkbrun med öronspetsar af samma
färg. Fiodillern uppnår en längd af omkr. 50 cm. l
Äfven till lefnadssättet skilja sig flodillrarna
från de öfriga vesslorna därigenom, att de afpassat
sig till lifvet i och vid vatten. Sålunda är
flodillern förträfflig simmare och uppehåller
sig företrädesvis vid flod- och sjöstränder,
där den gräfver ut en håla, i hvilken den inreder
sitt bo. Dess födoämnen utgöras företrädesvis af
vattendjur, såsom kräftor, grodor, fisk, vattenfåglar
m. m. Parningen försiggår vid vinterns slut, och i
juni föder honan 3-6 ungar. Flodillerns egentliga
hemland är östra Europa; i Finland är den ganska
allmän; äfven på några ställen i norra Tyskland,
såsom i Holstein och i trakten af Lybeck, har den
anträffats. Mycket nära besläktad med den europeiska
flodillern är den i Nord-Amerika vanliga minken
(Lutreola vison). Båda dessa arter (företrädesvis
den amerikanska) lämna ett högt värderadt pälsverk.
L-e.

Flodin, Samuel Konrad, donator, f. 1726, d. 9 juni
1800 i Stockholm, där han var rådman och titulär
borgmästare, stiftade genom testamente 28 maj 1795
med tillägg 15 sept. 1796 en stipendiefond till förmån
för studerande vid Uppsala universitet och Linköpings
högre allmänna läroverk. Fonden uppgick vid 1906 års
slut till 163,525,98 kr. samt förvaltas af Stockholms
magistrat och borgerskapets femtio äldste.


Flodin, Johan Gustaf, biskop, f. 18 jan. 1741 i
Torshälla, d. 4 jan. 1808 i Västerås, blef 1759
student i Uppsala, 1764 filos. magister och 1766
docent i grekiska. 1767 prästvigdes han, blef
s. å. adjunkt hos pastorn i Storkyrkoförsamlingen i
Stockholm och utnämndes 1771 till hofpredikant. När
Adolf Fredriks församling 1773 skildes från Klara,
blef F. dess förste kyrkoherde och erhöll 1782
Solna till prebende. 1786 utnämndes han till pastor
primarius. 1786-94 var han lärare i kristendom
för kronprins Gustaf Adolf. 1792 utnämndes F. till
öfverhofpredikant och confessionarius, 1794 till
ordensbiskop och 1800 till biskop öfver Västerås
stift. 1793 blef han ledamot och sedermera ordförande
i Ecklesiastikkommittén, bevistade riksdagarna 1786,
1789, 1792 och 1800 samt var under en längre tid
fullmäktig i Rikets ständers bank. Sedan 1779 var
F. teol. doktor. 1799 upphöjdes hans barn i adligt
stånd, med namnet af Flodin. - Som biskop lefde
F. i stillhet, "styrde fridsamt i domkapitlet, var
uppmärksam på läroverket och umgicks förtroligt med
sina prester". Han beskrifves såsom en man af "stark
tro, alltid lugn själ och med behag blandad värdighet"
samt var en af samtiden värderad predikant. För
åtskilliga af sina hastiga befordringar torde han
ha haft mycket att tacka inflytelserika släktingar
(särskildt svågern Elis Schröderheim).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>