Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flod. 2. En jämförelsevis betydlig vattenmassa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidorna kallas flodbankar l. flodbräddar. Nedersta
delen af en flod, där den utrinner i något
större vatten, kallas mynning eller utlopp. Ofta
består utloppet af flera grenar. Där marken och
strandbottnen vid utloppet äro låga och jämna,
uppstå ej sällan deltabildningar (se Delta, 2). –
Uttrycken uppför och utför en flod ha afseende på
det naturliga förhållandet, att floderna flyta
från högre till lägre nivåer. – En flods högra bank
eller sida är den, som ligger till höger,
dess vänstra den, som ligger till vänster, då man
färdas utför floden. Hela det landområde, från
hvilket en flod med sina bifloder och andra mindre
tillflöden uppsamlar och afleder vattnet, kallas
flodens bassäng, bäcken (i stort sedt bildar nämligen
detta område, i förhållande till angränsande trakter,
en mer eller mindre flack eller dalformig insänkning
af marken), flodområde eller vattenområde. Flera
flodbassänger sammanlöpa och förena sig uti den större
ytfördjupningen af någon insjö eller instängdt haf
och bilda på detta sätt en större bassäng. Så talar
man t. ex. om Dalälfvens flodområde, Thames’ bassäng,
Mälarbassängen eller Mälarbäckenet, Östersjöns och
Medelhafvets bassänger o. s. v. – Sammanfattningen
af alla de större och mindre vattendrag och sjöar,
som förena sig till en flod, eller som utrinna i en
insjö eller ett haf, benämnes flodens, sjöns eller
hafvets flodsystem. Det finnes således flodsystem af
betydligt olika storlek eller af olika ordningar,
af hvilka ett antal underordnade tillsammans bilda
ett öfverordnadt system. De flesta flodsystems
vatten utfaller slutligen i världshafven, men det
finnes dock flodsystem, de s. k. kontinentala,
hvilkas vatten aldrig omedelbart når oceanen,
utan minskas eller hålles i jämvikt endast genom
afdunstning och absorption. De hufvudsakliga bland
dessa kontinentala flodsystem äro det Aralo-kaspiska,
de i Utah och Mexico i Nord-Amerika, det på Andernas
platå i Syd-Amerika samt antagligen liknande bassänger
i Australien och Central-Afrika. – Emedan vattnet
i de kontinentala bassängerna, hvilka naturenligt
förekomma endast i regnfattiga trakter, icke har något
aflopp, utan afföres i ångform (afdunstar), måste
det slutligen blifva mer eller mindre salt. Däraf
härrör t. ex. Kaspiska, Aralska och Döda hafvens
samt Saltsjöns (i Utah) salthalt. – Den bergrygg,
landhöjd eller linje, som skiljer en bassäng, ett
flodsystem eller flodområde från ett annat, kallas
vattendelare, vattendelningslinje eller
vattenskillnad; på ömse sidor om vattendelaren strömma alla
bäckar och andra vattendrag i motsatta riktningar till
hvar sitt flodområde. Ej alltid utgöres vattendelaren
af märkbara landhöjder eller bergssträckor; några få
fots nivåskillnad är stundom tillräcklig att orsaka
strömmarnas skilda riktning.
Flodernas lopp bestämmes i det stora hela
af kontinenternas och ländernas allmänna
lutningsförhållanden i stort. I Gamla världen, med
dess mot n. och s. vända hufvudlutningar, rinna de
märkligare floderna just i dessa riktningar, hvaremot
de inom Nya världen ega östligt och västligt lopp, i
enlighet med denna kontinents reliefform. Mångfaldiga
orsaker bidraga emellertid att modifiera och
åstadkomma undantag och afvikelser från denna
blott i stort allmängiltiga regel; dessa orsaker
äro berglagrens strykningsriktning och ställning,
förekomsten af rämnor och sprickor i berggrunden,
öfvergång från lösare till hårdare berglager jämte
flera andra geologiska förhållanden.
En flods längd, vattenrikedom, djup, strömhastighet
m. m. äro beroende af storleken, lutningen, läget
och beskaffenheten i allmänhet af dess område. Genom
blotta angifvandet af en flods längd erhåller
man intet verkligt begrepp om dess storlek eller
betydenhet: under det att omedelbara afståndet från
källan till utloppet är t. ex. 300 km., kan flodens
absoluta längd, till följd af en mängd böjningar
och slingringar, uppgå till flera tusen. Det är
kvantiteten och konstantheten af vatteninnehållet samt
strömhastigheten, djupet och kanalens eller bäddens
beskaffenhet, som äro afgörande vid bestämmande af
en flods storlek och betydelse i naturligt eller
ekonomiskt afseende. – I allmänhet är vattenkvantiteten
(volymen) hos tempererade länders floder tämligen
konstant, om man frånser den under torra somrar
vanligen förekommande minskningen och den ökning, som
ofta åstadkommes af höstregnen och vårsnösmältningen,
den s. k. höstfloden och vårfloden (eller rättare
höst- och vårflödet). Inom tropiska trakter däremot
antaga dylika af regn och snösmältning orsakade
flöden karaktären af regelbundna och periodiska
öfversvämningar (t. ex. Nilens öfversvämning).
I fråga om en flods strömhastighet skiljer man
mellan öfre, mellersta och nedre loppet. Det första
kännetecknas af en mycket stor strömhastighet,
brant nedstörtande forsar och vattenfall, det andra
af mindre hastighet, men likväl af här och där
förekommande större eller mindre "fall" och forsar,
det nedre loppet utmärkes däremot vanligen af ett
jämnt och långsamt framflytande genom jämförelsevis
plana slätter och dalar. Ju djupare floden är,
dess större är i allmänhet, under för öfrigt lika
förhållanden, strömhastigheten; störst är denna
i flodens midt, flodfåran, och tillika något under
vattenytan, hvarest friktionen mot sidorna och bottnen
är minst. Oftare är det en alltför stor strömhastighet
än ett för ringa djup, som gör floderna osegelbara.
Flodernas geologiska verksamhet är, ehuru icke alltid
vid första ögonkastet märkbar, synnerligen storartad,
hufvudsakligen till följd af sin under årtusenden utan
uppehåll pågående fortvaro. Den yttrar sig därigenom,
att floderna inom de högre trakterna, i sina öfre och
mellersta lopp, sönderbryta och rycka med sig delar
af berg- och jordlagren, föra dessa delar framåt längs
sina bäddar, nöta och stöta dem mot bottnen samt mot
hvarandra och på sådant sätt småningom söndersmula
dem till gruspartiklar, sand och fint stoft, som
hålles uppslammadt i det framrinnande vattnet, och
som efter hand afbördas i någon insjö eller i hafvet,
där det slutligen afsätter sig på bottnen, bildande
nya aflagringar, ofta helt och hållet olika dem, från
hvilka de leda sitt ursprung. När sådana slamuppfyllda
floder i sitt nedre lopp framflyta öfver mycket låga
och jämna marker och strömhastigheten således nedgår
till ett minimum, afsätter sig en del af slammet i
själfva flodbädden, hvars botten därigenom alltmer
höjes, tills vattnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
