Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fituna - Fitz - Fitz, vid djurnamn förkortning för österrikiske zoologen Leopold Joseph Fitzinger - Fitzalan - Fitzclarence - Fitzgeorge. Se Cambridge 2 - Fitzgerald, gammal irländsk adelssläkt - Fitzgerald, James F. - Fitzgerald, William Robert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedermera genom giftermål till släkten Fleming och
på 1670-talet till ätten Bonde, hvilken innehade
detsamma till för några år sedan, då det såldes till
grefve R. von Rosen. Konung Kristian II hade (1518)
sitt läger vid F. 1719 brändes F. af ryssarna.
Fitz [fi’ts; af lat. filius, son], son, normandiskt
ord, som ingår såsom första sammansättningsled
i åtskilliga engelska namn (t. ex. Fitzwilliam,
Fitzwalter, Fitzgerald) och har sin motsvarighet
i det skotska Mac, det irländska O’, det walesiska
Ap och det orientaliska Ben. Stundom betecknar Fitz
äfven oäkta härstamning från engelska konungar,
t. ex. i namnen Fitzroy och Fitzjames.
Fitz., vid djurnamn förkortning för österrikiske
zoologen Leopold Joseph Fitzinger, f. 1802, d. 1884,
författare till bl. a. Systema reptilium (1843).
Fitzalan [fitsä’bn], gammal engelsk adelssläkt af
normandiskt ursprung, omtalad redan på Henrik I:s tid
(1100-talets början). En af dess medlemmar, John F.,
lord af Oswestry, f. 1223, d. 1267, förtrogen vän
till Edvard I, ärfde 1243 af släkten Albini staden och
slottet Arundel, och hans sonson, Richard F.,
f. 1267, d. 1302, var den förste af släktens många
mäktiga medlemmar, som bar titeln earl af Arundel
(från 1291). Om släktens oden se Tierney, "History
and antiquities of Arundel" (2 bd, 1834), och Yetman,
"Early genealogical history of the house of Arundel"
(1882). Richard F:s son, Edmund F., earl af Arundel,
f. 1285, d. 1326, var en af kungagunstlingen Gavestons
dödsfiender, men trädde sedan på Edvard II:s sida
och afrättades 1326 vid dennes störtande. Hans
son, Richard F., earl af Arundel och Warenne,
f. omkr. 1307, d. 1376, var en af Edvard III:s högst
betrodde män, försträckte konungen stora penningsummor
till franska kriget, anförde en af engelska härens
flyglar vid Crécy (1346) och användes mycket i
diplomatiska värf. En af hans söner, Richard F.,
earl af Arundel och Surrey, f. 1346, vann som amiral
flera sjösegrar öfver fransmännen, spelade en af de
ledande rollerna i inbördesstriderna under Rikard
II och afrättades, invecklad i en sammansvärjning
mot konungen, 1397; en annan, ärkebiskop Thomas
Arundel, f. 1353, d. 1414, var under en lång tid
Rikard II:s kansler, landsförvistes vid broderns fall
1397, men återkom med Henrik af Lancaster (Henrik IV)
1399, återfick sin andliga värdighet och var sedan
själen i religionsförföljelsen mot lollarderna.
Släktens mest berömde medlem var den siste earlen af
Arundel inom denna ätt, nämligen:
Henry F., 12:e earl af Arundel, f. omkr. 1511,
d. 1580. Han stod i hög gunst hos sin gudfader,
Henrik VIII, ledde 1544 stormningen af Boulogne
och belönades därför med utnämning till
lordkammarherre. F. tillhörde det regentskapsråd af
12 stormän, åt hvilket Henrik VIII i sitt testamente
anförtrott styrelsen under Edvard VI:s minderårighet,
understödde först Northumberland mot protektorn
Somerset, men motverkade sedan Northumberlands
ärelystna planer och ingrep vid Edvard VI:s död 1553
afgörande genom att i tid sända prinsessan Maria en
varning och sedan ställa sig i spetsen för resningen
mot Jane Grey. Af drottning Maria belönades han
med höga värdigheter och bibehöll under Elisabet,
ehuru misstrodd, i början sin inflytelserika
ställning. Han trädde emellertid i spetsen för det
gammalkatolska adelspartiet, intrigerade med Spanien
och sökte åvägabringa en giftermålsförbindelse
mellan sin måg, hertigen af Norfolk, och Maria
Stuart för att sedan genom en katolsk resning
söka skaffa dem Englands krona. För delaktighet
i Ridolfis sammansvärjning 1571 satt han ett år
i fängelse och tillbragte sedan sin återstående
lefnad i stillhet. En af hans biktfader författad
biografi, "The life of Henrye Fitzallen, last
earle of Arundell of that name", är tryckt i
"Gentleman’s magazine", 1833. Titeln öfvergick
efter hans död till släkten Howard.
V. S-g.
Fitzclarence [fitsklätens], namn på engelske konungen
Vilhelm IV:s (före tronbestigningen hertig af
Clarence) oäkta söner med skådespelerskan mrs Dorothy
Jordan (f. 1762, d. 1816). Den äldste af dem, George
Augustus Frederick F., earl af Munster, f. 1794,
d. genom själfmord 1842, deltog med utmärkelse i
spanska fälttåget och kriget mot maratterna, blef till
sist generalmajor, befordrade ifrigt orientaliska
språk- och konststudier samt var president i
"Royal asiatic society". Släkten fortlefver ännu.
V. S-g.
Fitzgeorge [fitsdjå’dj]. Se Cambridge 2.
Fitzgerald [fitsdJeteld], gammal irländsk adelssläkt,
inflyttad till Irland vid den första engelska
eröfringen på 1100-talet och härstammande från
en af Vilhelm Eröfrarens i Domesdaybook omtalade
normandiske ledsagare Walter Fitzother. Efter dennes
sonson Gerald, gift med Nesta, dotter till konung
Rhys den store af Syd-Wales, plägar släkten stundom
kallas the Geraldine family. Hans son Maurice F.,
d. 1176, kom öfver till Irland 1169 från Wales för
att hjälpa konung Dermot af Leinster att återfå
sitt rike och spelade sedan en framträdande roll
i eröfringsstriderna. Hela medeltiden igenom var
släkten en af Irlands förnämsta, nästan ständigt
i strid med arffienderna af släkterna de Burgh och
Butler (huset Ormonde). Den äldsta grenens hufvudman
buro titeln earl af Kildare (efter familjens
stamslott), en yngre gren förvärfvade titeln earl af
Desmond. Släktens genealogi är utredd i markisens
af Kildare arbete "The earls of Kildare and their
ancestors from 1057 to 1773" (1858), fullständigadt
genom en kritisk undersökning af sir W. Bethel,
"Pedigree of the Fitzgeralds" (i "Journal of the
historical and archseological society of Ireland",
1868-69). Dess under medeltiden synnerligen starka
politiska makt bröts under Henrik VIII:s tid, då Gerald
F., 9:e earl af Kildare, dog som fånge i Tower 1534
och hans son, Thomas F., lord Offaly, efter ett
misslyckadt anfall på Dublin greps och afrättades,
1537. Bland släktens medlemmar i nyare tid märkas
följande:
1. James F., 20:e earl af Kildare, 1:e
hertig af Leinster, f. 1722, d. 1773, blef
1756 ståthållare på Irland (lord deputy) och belönades
för sitt regeringsvänliga sinnelag 1766 med irländsk
hertigtitel (af Leinster), den enda då bland
irländska peerer förekommande.
2. William Robert F., 2:e hertig af Leinster,
den föregåendes son, f. 1749, d. 1804, gaf som den
främste inom Irlands adel engelska regeringen
värderikt stöd vid unionens genomförande 1800.
Han ogillade sin broders (se nedan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
