Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiskodling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och utan att fisken behöfver kramas, knappast ens
strykas på buken. Hannen afgifver däremot nästan
aldrig all mjölken på en gång, och en hanne är
tillräcklig för befruktning af flera honors rom. Vid
odling af höstlekande fiskar (i Sverige lax-, röding-
och sikarter), hvilkas befruktade rom under den kalla
årstiden kräfver en jämförelsevis lång tid för att
kläckas, är man nödsakad att hålla rommen inomhus
eller i särskilda odlingsanstalter, där också det
späda ynglet en tid förvaras, i allmänhet till dess
att buk- eller gulblåsan blifvit förtärd. Därefter
behöfver ynglet matas, hvilket vid större lax-
eller sikodlingsanstalter skulle erfordra väl
stora kostnader och mycket arbete. De af vatten
genomflutna lådor eller apparater, hvari rom och
yngel hållas i odlingsanstalterna, äro konstruerade
på många olika sätt. Än får vattnet strömma in vid
ena och ut vid motsatta sidan af kläckningslådorna
(se föreg, sid., fig. 1-3), än underifrån och ut
vid kärlens öfverkant (se fig. 4, 6 och 7); i senare
fallet regleras strömmen ofta så, att rommen kommer
i en hvirflande rörelse, dock utan att de friska
romkornen bortföras. Döda romkorn, som snart blifva
lätta, bortföras däremot automatiskt af strömmen,
hvilket mycket underlättar skötseln af den i kläckning
stadda rommen. Denna metod användes företrädesvis vid
utkläckning af mindre rom, såsom af sik. Den ungefär
ärtstora laxrommen brukar man låta ligga stilla i
kläckningslådorna. Genom att afkyla vattnet kan man
få kläckningen att försiggå mycket långsamt. Är detta
önskvärdt för mycket långvariga försändningar eller af
annan orsak, begagnar man sig med fördel af att från
befruktningen, till dess att kläckningen är omedelbart
förestående, låta rommen ligga på flanellramar eller
på lager af hvitmossa, som hållas tillräckligt fuktiga
endast därigenom, att smältande is finnes anbringad
öfver dem (se fig. 5). Många fiskarter (såsom
braxen, mört, karp, gös, sill) ha klibbig rom, som
fäster sig vid växter, stenar eller andra föremål på
bottnen. Äfven sådan rom kan befruktas på konstgjordt
sätt, men vid odling af t. ex. gös får man, för att
erhålla godt resultat, förfara annorlunda, än som
här beskrifvits. Afvelsfisken (honor och hannar)
hålles i sumpar eller smärre dammar, hvari man
anordnat lämpliga vidfästningsföremål för rommen,
mattor af rensköljda starrötter, enris o. d. Då
fisken i sumparna eller dammarna på vanligt sätt lekt,
upptagas riskvistarna eller de nämnda rötterna med den
på dem vanligen tjockt sittande, befruktade rommen,
hvilken därpå inlägges för kläckning i för ändamålet
konstruerade kärl eller försändes för utsättning i
vatten, där man vill inplantera gös. I stället för
detta förfaringssätt låter man också ofta gösrommen
utkläckas och ynglet mer eller mindre lång tid
kvarblifva, där det kläckts, innan det uppfångas
till omflyttning eller försändning.
Fiskodling, för så vidt den inskränker sig till
att fiskrom insamlas på lekplatserna och sedermera
utkläckes i dammar o. s. v., kan sägas ha sedan
uråldriga tider varit känd och utöfvad af kineserna,
men upptäckten af det numera brukliga sättet att
befrukta och utkläcka fiskrom daterar sig från midten
af 1700-talet, då en hannoveransk löjtnant
Jacobi lyckades på detta sätt utkläcka foreller. 1763
offentliggjorde han sitt rön i en afhandling. Han
begagnade sig af kläckningslådor (se fig. 8), som utsattes
på bottnen af bäckar eller andra vattendrag. Jacobis
upptäckt delgafs åtskilliga vetenskapsmän och väckte
en viss uppmärksamhet, men råkade sedermera alldeles
i glömska, till dess att i början af 1840-talet två
fransmän , fiskaren Remy och värdshusvärden
Gehin, gjorde lyckade försök att befrukta och utkläcka
forellrom. Dessa försök kommo efter några år till
franska vetenskapsmäns kännedom, och genom dessa
fästes uppmärksamheten inom vidsträcktare kretsar
på sakens praktiska betydelse. Professor Coste
(se denne) i Paris tog med utomordentlig ifver
fiskodlingen om hand. Han väntade sig oerhörda
fördelar af denna upptäckt och trodde sig kunna,
så att säga fabriksmässigt, producera fisk i snart
sagdt hvilken mängd som helst. Coste tillämpade idén
äfven för odling af ostron m. fl. nyttiga hafsdjur,
och han förespeglade Frankrike, att det af denna
nya näringsgren skulle skörda en oberäkneligt stor
vinst. Försök med fiskodling anställdes i nästan
alla civiliserade länder. Verkligheten motsvarade
dock icke dessa öfverspända förhoppningar. Några
års erfarenhet visade, att det icke var nog med
att utsläppa massor af fiskyngel för att föröka
fisktillgången, utan att detta måste ske med omdöme,
och att fisket därjämte måste bedrifvas på ett
förnuftigt vis samt afseende fästas därvid, att ej
resultaten tillintetgjordes genom på fiskens trefnad
skadligt inverkande förhållanden. Emellertid kan det
icke förnekas, att fiskodlingen, om man på densamma
ställer rimliga anspråk, har stor praktisk betydelse,
och intresset för densamma är i stigande såväl inom
Sverige som i andra länder. Dess stora vikt för
acklimatisering af nyttiga fiskarter är påtaglig. Man
har med stor framgång lyckats öfverföra befruktad
lax- och laxöringsrom från Europa och Nord-Amerikas
västkust till Australien (Tasmanien) och Nya Zeeland
samt där utsätta däraf kläckt yngel. Dessa för denna
del af världen förut främmande fiskarter äro där nu
fullkomligt acklimatiserade. I Europa ha två från
Nord-Amerika på samma sätt inplanterade laxartade
fiskar - regnbågsforell och bäckröding - nu blifvit
fullt hemmastadda. Genom fiskodling ha för öfrigt
flera fiskarter blifvit inplanterade i vattendrag,
där de förut ej funnits, och tillgången på redan
befintliga fiskarter har otvifvelaktigt ökats, ehuru
den af helt naturliga skäl mången gång varit svår att
bevisa, emedan en tillökning kan tillskrifvas äfven
andra orsaker. Bland nationer, som med synnerlig
ifver och duglighet sysselsatt sig med fiskodling,
intaga nordamerikanerna och tyskarna framstående
rum. I Nord-Amerika ha ständiga förbättringar
vidtagits uti de brukliga fiskodlingsapparaterna,
och man har där med mycken framgång företagit odling
af såväl laxartade fiskar, särskildt foreller, som af
åtskilliga i Amerika inhemska fiskarter, speciellt the
shad (Alosa præstabilis, en till sillfamiljen hörande
fiskart, som från hafvet uppstiger i floderna),
hvilken värdefulla fiskart från Atlant-området
öfverförts till Stilla-hafs-staterna och dessas
kust, där den nu är allmän. Den förut för Nya världen
främmande karpen har från Tyskland planterats öfver
till Nord-Amerika och är där sedan några årtionden
tillbaka en mycket spridd fisk. I Förenta staterna
bedrifves fiskodling i allmänhet efter en mycket
storartad måttstock. Liksom vid Newfoundland, i Norge
m. fl. st. har man där företagit vidt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
