Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finsk-ugriska språk, Finska, Ugriska, Finsk-ungerska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skandinaviska halfön, bott sydligare, afvika i
antropologiskt afseende betydligt från finnarna
och synas ha utbytt ett ursprungligen främmande
språk mot ett finsk-ugriskt. Lapskan sönderfaller
i flera från hvarandra mycket afvikande dialekter;
trots många likheter med finskan företräder den
en fullt egenartad typ, som ibland visar närmare
öfverensstämmelser med de öfriga finsk-ugriska
språken och erbjuder stort intresse i språkhistoriskt
afseende. 3) Mordvinska talas i två hufvuddialekter,
mokscha och ersa, af omkr. 1 1/4 mill. människor,
spridda och omgifna af ryssar på båda sidor om
Volga s. om dess krökning. Mordvinerna (på ryska
mordva, hos Jordanes mordens; mordvinerna själfva
använda blott namnen mokscha och ersa), ett tidigare
ganska betydande folk, ha ursprungligen bott endast
på Volgas högra strand; en nordvästlig förgrening af
mordvinerna synes man ha i ett för länge sedan utdödt
folk, som i de ryska krönikorna kallas muroma. 4)
Tjeremissiska talas i tre hufvuddialekter (ängs-,
bergs- och östtjeremissiska) v. om Kazan på båda
sidorna af Volga vid dess krökning samt i guv. Ufa och
Perm af omkr. 370,000 pers. (delvis hedningar). En
västlig förgrening af tjeremisserna (som själfva
kalla sig mari, människa) synas de utdöde
merierna (merja i de ryska krönikorna, merens
hos Jordanes) i de nuv. guv. Kostroma, Jaroslav och
Vladimir ha utgjort. 5) Den permiska gruppen omfattar
två systerspråk: votjakiska, som talas af
omkr. 440,000 pers. (delvis odöpta), boende mellan
Vjatka och Kama, samt syrjänska, hvilken är spridd
öfver ett mycket vidsträckt område, hufvudsakligen
vid floderna Vytjegda (jämte bifl. Sysola), Mesen,
Petjora (bifl. Isjma) och Karna. Syrjänerna, hvilka
sedan gamla tider idkat ganska omfattande handel,
äro till antalet omkr. 200.000; det är dessa,
som omtalas under namn af perem, perm i de ryska
krönikorna och bjarmar i de fornnordiska källorna
(ännu i dag kallas en del af syrjänerna permier). Af
det syrjänska språket ha bevarats några få äldre
minnesmärken med egna syrjänska bokstäfver, som
omkr. 1375 efter de kyrillisk-slaviska bildades
af syrjänernas missionär, den helige Stefan. 6)
Voguliska talas på båda sidorna om Ural
vid floderna Tavda (jämte bifl. Lozva och Pelym),
Konda och Sosva af – enligt de senaste beräkningarna
– endast 5,000 pers. (kallande sig mańsi, hvilket
namn torde stå i förbindelse med ungrarnas nationella
namn magyar). Jämförelsevis nära detta språk står: 7)
Ostjakiska, hvars språkområde ligger ö. om voguliskans
och omfattar floderna Obs och Irtysjs mellersta och
nedre lopp jämte bifloder och som talas af 18,000
pers. De bägge sistnämnda i fonetiskt och historiskt
afseende intressanta språken, som med raska steg
gå sin undergång till mötes, bilda tillsammans den
s. k. ob-ugriska språkgruppen. Voguler och ostjaker,
hvilka äro endast till namnet kristna, men i grund
och botten hedningar, idka uteslutande jakt och
fiske som näringsfång. 8) Ungerska l. magyariska
språket i Ungern, talas af omkr. 9 mill. människor,
är närmast besläktadt med de sistnämnda språken,
med hvilka det ofta hänföres till den s. k.
ugriska gruppen. Ungrarna ha ursprungligen haft sitt
hem i Volga-Ural-trakten, hvarifrån deras närmaste
släktingar synas ha blifvit trängda
norrut och barbariserade, medan ungrarna vandrade
mot s. och v. och kommo att spela en roll i historien
såsom intet annat finsk-ugriskt folk.
Den finsk-ugriska språkfamiljen bildar ett skarpt
afgränsadt helt, men frågan om dess ställning till
öfriga språkgrupper står allt fortfarande öppen. De
ha vanligen tillsammans med de samojediska, turkiska,
mongoliska och mandschu-tungusiska språken hänförts
till en enhet, till den s. k.
ural-altaiska språkstammen; dessa språks – i synnerhet de
tre sistnämnda språkfamiljernas – samhörighet med
den finsk-ugriska är likväl ännu obevisad. Det
har äfven anförts, delvis på fullt vetenskapliga
grunder, öfverensstämmelser med de indoeuropeiska
språken; man torde dock ha skäl att tills vidare
vara något reserverad med afseende å slutsatserna
af dessa likheter. Med de sistnämnda språken ha de
finsk-ugriska i alla fall mycket tidigt – också redan
i sitt urhem (i mellersta eller sydöstra Europeiska
Ryssland, v. om Volga?) – haft lifliga beröringar och
från dem upptagit lån, hvilka äro egnade att i hög
grad belysa dessa språks äldre historia. Det är att
beklaga, att de äldsta af de indoeuropeiska lånen,
de ariska eller indoiranska, icke blifvit på ett
tillfredsställande sätt behandlade (det på ungerska
1901 utkomna arbetet af Munkácsi öfver dessa lån
förtjänar beaktande såsom rikhaltig materialsamling,
men icke såsom metodisk undersökning). Man synes
ha skäl att antaga, att de ariska lånen härstamma
från iranskan; det är dock att märka, att en
del af dessa hänvisar till ett ariskt språk, som
står indiskan närmare än något af de äldsta kända
iranska språken (t. ex. fi. sata, af *sata, hundra, =
ind. çata, mordv. pavas, lycka, gud, = ind. bhaga-s,
mordv. azoro, herre, gud, ind. asura-); om dessa lån
verkligen äro af iransk härkomst, måste de vara mycket
gamla. Det förekommer äfven några indoeuropeiska
ord med vokalismen o och e (i st. f. ariskt a),
t. ex. fi. mehiläinen, bi, mordv. mäkš, meš, jfr
ind. makša, fluga, makšikā, fluga, bi; fi. ora, borr,
jfr ind. ārā; fi. orpo, föräldralös, jfr armen.
orb, grek. ὀρφανός; fi. onki, krok, metkrok,
jfr grek. ὄγκος, ind. anka, dessa förutsätta
följaktligen en arisk språkform, där o och e icke
öfvergått till a, ifall de icke härstamma från något
obekant indoeuropeiskt språk (tracisk-frygiskt?). Jfr
E. N. Setälä, "Smirnovs untersuchungen über die
ostfinnen" (s. 30–32). Äfven de senare beröringarna
med indoeuropeiska språk: de finska språkens med de
baltiska, germanska och slaviska (se Finska språket)
samt ungerskans med de slaviska (undersökta af
Miklosich, senare af Ásbóth och Melich) och äfven
med de germanska, ha visat sig vara en gifvande källa
för den finsk-ugriska språkforskningen; detsamma kan
sägas äfven om de enskilda finsk-ugriska språkens
beröringar med turkiska språk, hvilka delvis äro rätt
gamla (med volga-bulgariskan, resp. tjuvasjiskan
o. a.). Jfr undersökningar af Wichmann, Paasonen,
Munkácsi, Gombocz o. a.
Jämte lånorden utgör jämförelsen mellan de olika
finsk-ugriska språken inbördes den viktigaste källan
för finsk-ugrisk språkhistoria. Härvid är man mest
hänvisad till de nu lefvande dialekterna af dessa
språk, ty få af dem ha litterära minnesmärken, och
ej heller dessa äro gamla. Det äldsta sammanhängande
språkliga minnesmärket på ungerska är från förra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
