Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finsk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medeltiden. Först mot slutet af 18:e årh. byggdes
gamla hofrättshuset i Vasa af K. F. Adelcrantz
och den efter mönster af Pantheon i Rom uppförda
kyrkan i Tavastehus. Akademihuset i Åbo (1802–15)
af Ch. Bassi är till det yttre en torr
kasernbyggnad i empire, men solennitetssalen däri är väl
proportionerad och vackert dekorerad. De sex
mycket medelmåttiga basreliefer med ämnen från
den finska myten och historien, hvilka Sergels elev,
finnen E. Cainberg (1771–1816), utförde på
väggarna i nämnda sal, äro de enda skulpturverk
man känner från denna period. – Tidehvarfvets i
viss mening blomstrande kyrkomåleri hade sin enda
skolbildade representant i M. Toppelius
(1734–1821), skalden Topelius’ farfar. I ett fyrtiotal
kyrkor i Österbotten och Savolaks träffar man på
hans yppiga och färgrika rokokogestalter i ofta
summariska, men alltid fantasirika sammanställningar.
19:e–20:e seklet. Byggnadskonsten. Uppbyggandet
af den efter föreningen med Ryssland utsedda
nya hufvudstaden Helsingfors uppdrogs åt den tyske
arkitekten J. K. L. Engel (1778–1840), hvilken i
sina palatsbyggnader för senaten och universitetet
ansluter sig till den fransk-romerska renässansen, i
bibliotekshuset och Nikolaikyrkan åter närmar sig
den af Schinkel i Berlin odlade grekiska stilen.
Svensken Th. Chiewitz (1815–62), som byggde
Riddarhuset och Svenska teatern i Helsingfors,
samt A. H. Dalström (1829–82), som uppförde
Studenthuset, företräda en rätt torr eklekticism. I
den åt ungrenässansen hängifne F. A. Sjöström
(1840–85) fick Engel en värdig efterföljare. I hans
spår ha gått hans lärjungar K. G. Nyström (f.
1856), hvilken i en mängd betydande uppgifter
(Statsarkivet, Ständerhuset) lagt i dagen en alltmer
frigjord grekisk formbildning, och S. Gripenberg
(f. 1850). En jämförelsevis själfständig ställning
intar Th. Höijer (f. 1843) med sina pittoreska
renässansbyggnader. Sekelskiftet betecknar en
vändpunkt i den finska byggnadskonstens historia. Täflan
för den för världsutställningen i Paris 1900 afsedda
finska paviljongen frambragte ett utkast, hvilket
inleder en ny riktning inom den inhemska arkitekturen.
Det var någonting af gråstenskyrka och fornborg i
utkastet, ehuru de medeltida motiven med skicklig
fantasi blifvit lämpade efter det nya ändamålet.
Paviljongens upphofsmän och den nya
nationellromantiska riktningens banerförare, arkitekturfirman
Gesellius, Lindgren och Saarinen,
söka i den finska medeltiden förebilder för sina
fasadskisser, medan de i det inre tillämpa ändamålsenlighet
och en enkel och originell dekoration. Den nya
stilen behärskar redan delvis hela stadsdelar, t. ex.
Skatudden i Helsingfors. T. o. m. i stadsplaner göra
sig de nya grundsatserna gällande i ett efter
terrängförhållandena lämpadt gatunät med måleriska, om de
medeltida stadsvyerna påminnande interiörer.
Afvikande från den romantisk-arkeologiserande
riktningen företräder L. Sonck (f. 1870), segraren i
täflan om stadsplan för området Fjälldal i Helsingfors,
i sina kyrkobyggnader och offentliga hus en åt
den nybelgiska rationalismen i viss mån lutande egenart.
Hans byggnader sakna nästan fullständigt yttre
dekoration, de afse en samklang mellan linjer och
ytor, ett ackord af tak- och väggfärger, åstadkommet
såvidt möjligt genom pietetsfullt behandladt naturligt
material. Äfven W. Jung (f. 1879) har med framgång
arbetat i samma anda.
Skulpturen. Först efter konstföreningens stiftelse
1846 och under inflytande af den stora väckelsen på
den nationella kulturens alla områden började skulpturen
småningom spira upp i Finland. Af intresse
för denna kultur, men närmast för att utföra en
minnesstod öfver Porthan (aftäckt i Åbo 1864) kom
1856 den svenske bildhuggaren K. E. Sjöstrand
(1828–1906) öfver till Finland. Han blef banbrytare
för den moderna finska bildhuggarkonsten och nationell
i sin tids mening redan därför, att han hämtade
ämnen till sina förnämsta verk ur ”Kalevala”. I hans
ateljé och hos R. V. Ekman i Åbo fick V. Runeberg
(f. 1838) sina första konstnärsimpulser. Under
fortsatta studier hos U. V. Bissen i Köpenhamn, i
Rom och Paris har Runeberg i en rad framställningar
ur den antika myten såväl hvad beträffar
uppfattningens idealitet som formbehandlingens något
opersonliga, men ädla skönhet visat sig såsom en
anhängare af den Thorvaldsenska skolan. Hans
monumentalverk från senare tid (J. L. Runebergs
och Alexander II:s statyer i Helsingfors och Per
Brahes staty i Åbo) och många porträttbyster
röja i individualiseringen inflytande af den franska
realismen. J. Takanen (1849–85) studerade
hos Sjöstrand och Bissen, reste 1873 till Rom
och anslöt sig i sina kvinnofigurer afgjordt till
den moderna skolan. En realist med dragning
åt det dramatiskt lidelsefulla är R. Stigell
(f. 1852). Äfven V. Vallgrens (f. 1855) tidigare
arbeten förråda i sin sträfvan efter kraftig
karakteristik franska läromästares inflytande. Men från
senare hälften af 1880-talet arbetar sig Vallgren
under en flitig produktion (bl. a. Eko, Staty öfver
Torkel Knutsson, Mariatta) fram till en egen graciös och
förandligad form, hvilken han utvecklat äfven i små
stiliserade natursymbolistiska bronsarbeten för
konstindustriella ändamål. E. Wikström (f. 1864)
har i sin konst kommit den moderna naturalismen
närmast. I början af sin bana upptog han med
förkärlek de för tiden kännetecknande nationella ämnena
och ådagalade i dem liksom i sina monumentala verk
(Lönnrotsstatyn och Ständerhusets gafvelgrupp i
Helsingfors) kraft i karakteristiken och fantasi i
framställningen. Den åt det nationella skattande
naturalismen har inom den yngsta bildhuggargenerationen
fått många anhängare (E. Halonen m. fl.),
medan andra (V. Malmberg, F. Nylund, E.
Cedercreutz o. a.) söka förebilder inom den
skandinaviska eller franska konsten.
Målarkonsten. Dyster tedde sig det finska måleriets
framtid under hela den långa tidrymd, som ligger
mellan Finlands förening med Ryssland och Finska
konstföreningens stiftelse (1846). De verkliga
förmågorna måste i främmande länder söka sin utkomst,
så A. Lauréus (1783–1823), hvars af det
holländska måleriet påverkade konst helt och hållet
utvecklade sig på utländsk grund. G. V. Finnberg
(1784–1833) måste med gäckade konstnärsdrömmar
lämna fosterjorden och dog i armod i Stockholm.
Först R. V. Ekman (1808–73) lyckades
bryta sig en bana i eget land. Efter långa
studier i utlandet (bl. a. hos Delaroche i Paris)
slog han sig 1845 varaktigt ned i Finland och
började under inflytande af den rådande nationella
entusiasmen än i genrens, än i historiemålningens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
