Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1861 ett utskott af landets ständer, hvilken åtgärd
föranledde fruktan, att utskottet skulle träda i
stället för den grundlagsenliga folkrepresentationen,
men oron skingrades genom en kejserlig förklaring, att
utskottet endast skulle ha att förbereda den blifvande
landtdagens arbeten. Utskottet, som med anledning af
att det sammanträdde i januari 1862 blifvit kalladt
"Januariutskottet", inskränkte sig till allmänna
uttalanden i de förelagda frågorna. Efter dessa
förarbeten sammankallade kejsaren-storfursten till
Helsingfors en landtdag, hvilken af honom öppnades
18 sept. 1863 och varade i sju månader. Landtdagen
utgjordes enligt den ordning, som vid de svenska
riksdagarna varit rådande, af själfskrifna medlemmar
af adeln samt valda representanter för präste-,
borgar- och bondestånden; adeln var fördelad i tre
klasser, hvilka vid voteringarna hade hvar sin röst. I
trontalet lofvade Alexander II att efter tre år åter
sammankalla ständerna, hvarjämte förhoppning gafs om
landtdagarnas periodicitet. När ständerna 1867 åter
sammanträdde, förelades dem en ny landtdagsordning,
hvilken stadfästes 15 april 1869 och stadgade,
att landtdag skulle hållas minst hvart femte
år. Klassindelningen på riddarhuset afskaffades, och
valrätten samt valbarheten inom de ofrälse stånden
utvidgades i betydlig mån.
I kriget mellan Ryssland och Turkiet 1877–78 deltog
F. genom Finska gardesbataljonen, som utkommenderades
till krigsskådeplatsen. Vid 1877–78 års landtdag
framlades proposition om allmän värnplikt. Stånden
förenade sig om afskaffandet af indelningsverket och
upprättandet af en värnpliktig armé, bestående af
aktiva trupper, reserv och landtvärn. Värnpliktslagen
utfärdades 18 dec. 1878. Medan häri enighet vanns,
framkallade språkstriden (jfr Fennomani)
en allt djupare söndring i sinnena. Förordningen
af 1 aug. 1863 om finskans användande vid domstolar
och ämbetsverk tillfredsställde icke fennomanerna,
som under Yrjö-Koskinens ledning yrkade på
finskans herravälde i det officiella lifvet och
såsom bildningsspråk. Det liberala partiets (se
d. o.) förmedlingsprogram af 1880 ledde icke till
den åsyftade sammanslutningen mellan de skilda
grupperna. Den s. k. Vikingagruppen (se Vikingen)
utvidgade sig till ett "svenskt parti", som inom
kort vann majoritet inom ridderskapet och adeln samt
borgarståndet vid landtdagarna. Efter Alexander II:s
mord (13 mars 1881) undertecknade efterträdaren,
Alexander III (1881–94), sin regentförsäkran till F:s
invånare. Tillika skedde flera personalförändringar
inom styrelsen. Generalguvernören grefve
N. Adlerberg efterträddes af grefve F. Heiden
(1881–97) och ministerstatssekreteraren
frih. K. K. E. Stjernvall-Walleen af T. Bruun
(1881–88). Ledarna för det fennomanska partiet
G. Z. Yrjö-Koskinen och för det liberala
L. Mechelin kallades 1882 till ledamöter af
Senaten. Oaktadt Heiden ansågs vara en afgjord
anhängare af den nationell-ryska meningsriktningen,
fortgick utvecklingen under några år framåt i de
gamla spåren. Under medverkan af ständerna, som
numera sammanträdde hvart tredje år (1882, 1885,
1888, 1891, 1894, 1897), genomfördes flera
lagstiftningsåtgärder. Vid 1885 års landtdag
slutfördes frågan om motionsrätt, hvarigenom
ständerna fingo rätt att framlägga definitivt
affattade lagförslag. 1889 utfärdades på grund af
ett ständerbeslut en dissenterlag, som medgaf
protestantiska religionssamfund, stående på bibelns
och den apostoliska bekännelsens grund, rättighet
att såsom dissenterförsamlingar offentligt utöfva sin
religion. Indragningen af de åt rusthållen anslagna
räntorna genomfördes fr. o. m. 1889 på grund af 1888
års landtdags beslut. Efter baron Bruuns död utnämndes
general J. K. Ehrnrooth till ministerstatssekreterare
(1888–91).
Emellertid hade från den nationalistiskt sinnade
ryska tidningspressens sida en fejd öppnats
mot F:s konstitutionella ställning, hvilken
med ökad skärpa fullföljdes, medan de finska
tidningarna tillbakavisade angreppen. Sedan en
af det ryska nationalpartiets män, K. Ordin, 1889
offentliggjort sin bok "Finlands underkufvande",
antog polemiken en mera vetenskaplig karaktär. Bland
ryska statsrättsliga skriftställare, som uppträdde,
må nämnas Korkunov, medan Mechelin, J. R. Danielson
("Finlands förening med ryska riket") och R. Hermanson
("Finlands statsrättsliga ställning") vederlade
deras påståenden. Att den ryska nationalistiska
tidningspressens yrkanden vunnit anslutning äfven
i ryska regeringskretsar, visade sig genom de
hinder, som mötte vid utfärdandet af den länge
förberedda strafflagen. Sedan densamma, godkänd
af ständerna, i dec. 1889 blifvit offentliggjord,
inhiberades verkställigheten på grund af att ryska
myndigheter gjort anmärkningar mot lagen såsom icke
öfverensstämmande med Rysslands intressen. Efter
förnyad behandling vid landtdagarna 1891 och
1894 kunde den först 21 april 1894 påbjudas
till efterlefnad vid domstolarna. I samband med
behandlingen af denna fråga erhöll general Ehrnrooth
afsked från ministerstatssekreterarämbetet och
efterträddes af general W. K. v. Daehn (1891–98);
Kommittén för finska ärenden i Petersburg
upplöstes samtidigt. Redan tidigare hade den
invecklade frågan om kodifikation af F:s grundlagar
under v. Weissenbergs ledning behandlats i en
finsk kommitté, hvars förslag dock i Petersburg
förkastades. Sedan Senaten i Helsingfors yttrat
sig därom, sammanträdde 1891 i Petersburg en
grundlagskodifikationskommitté under presidium af
ryske ministern Bunge; ett förslag till "reglemente
för storfurstendömet F:s förenade provinser", som
generalguvernören Heiden i egenskap af medlem af
denna kommitté framlade, blef bekant i F. och väckte
allmän förbittring, såsom afseende en förintelse
af F:s konstitution. Ställningen karakteriserades
äfven därigenom, att pressen öfvervakades med
skärpt stränghet och gen.-guvernören fick makt
att godtyckligt indraga tidningar, samt genom
åtgärder för befordrandet af rysk språkkunskap
inom ämbetsmannakåren. I jan. 1890 tillkännagafs,
att kejsaren anbefallt nedsättandet af tre särskilda
kommissioner, sammansatta af finska och ryska högre
ämbetsmän under gen.-guvernörens ordförandeskap,
för utarbetandet af förslag till post-, tull-
och myntväsendets bringande i öfverensstämmelse
med motsvarande institutioner i kejsardömet. Endast
postkommissionen slutförde sitt arbete, hvars resultat
framträdde i postmanifestet af 12 juni 1890, hvilket
bestämde, att ledningen af finska postverket skulle
"koncentreras" i inrikesministeriet i kejsardömet
samt öfverstyrelsen för posten och telegrafen
därstädes. Senatorn L. Mechelin och prokuratorn
A. B. v. Weissenberg, hvilka sökt motverka
manifestet, nödgades taga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
