Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filigran - Filikromen - Filinto Elysio. Se Manoël do Nascimento - Filioque - Filip - Filip, hertigar af Burgund - Filip I, den djärfve - Filip II, den gode
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
insmälta. Denna teknik var känd redan af de gamle
romarna och nådde sedermera i Venezia under 1500- och
1600-talen sin högsta grad af fulländning. Prof
finnas i de flesta konstindustriella samlingar, jämväl
i svenska statens i Nationalmuseum och å Ulriksdal.
Ungefärligen likbetydande benämningar äro it. vitro
di trina, a ritorti, a reticelli. – 3. (Jfr Filagram)
Vattenstämpel å papper. Se Vattenstämpel.
Upk.*
Filikromen, benämning på en ryktbar gatmusikant
i Stockholm på 1810-talet, om hvars lefnadsöden
man ej vet mera, än att han var f. d. gardist.
”Ehuru han blott för den lägsta folkklassen var
rolighetsminister, smögo sig dock mången gång vettet
och bildningen för att göra några minuters bekantskap
med denna parodi på folksångare, hvilken med
alla segertecken af en Bacchi hjälte, fastän själf ett
krigsbyte för den milde gudens eröfringar, stod där
– vild, rödbrusig och försupen – bland en troget
lyssnande folkskara och under de sällsammaste
åtbörder, det våldsammaste ansiktsspel sjöng till sin
skorrande fiol allehanda visor och slagdängor,
somliga af egen tillverkning, merendels utmärkta af en
förvånande oförskämdhet och inblandning af Filikromens
beryktade namn” (Rydqvist). – Namnet F.
gafs sedermera åt en samling skämtsamma visor,
utgifna af pseudonymen Axel I. Ståhl (L. Th. Öberg)
1850–65 (9 h., ord och musik; delvis flera
uppl.).
A. L.*
Filinto Elysio. Se Manoël do Nascimento.
Filioque [filiåkve], lat. (”och af Sonen”), ord,
som det inom den västerländska kyrkan, under
inflytande af Augustinus’ treenighetslära, småningom
blef öfligt att tillägga till den punkt i den
nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen, som ursprungligen
lärde den Helige andes utgående endast ”af
Fadern”. Tillägget synes ursprungligen ha gjorts utan
någon mot den österländska kyrkan polemisk syftning,
men fasthölls trots den lifliga anstöt det där
väckte, vann slutligen officiell kyrklig stadfästelse
och blef en af anledningarna till schismen mellan
grekisk-katolska och romersk-katolska kyrkorna. Än
i dag spelar denna punkt en roll i de båda
kyrkornas inbördes polemik, och den härpå syftande
beskyllningen för ”symbolförfalskning” hör till
den grekiska kyrkans hufvudanklagelser mot den
romerska.
(E. Bg.)
Filip, svensk konung, var son till Inge d. ä:s
broder och medregent Halsten samt efterträdde, jämte
sin broder Inge d. y., konung Inge d. ä. vid dennes
frånfälle. I Västgötalagens konungalängd heter det
om de båda bröderna, att ”de foro väl med
Sverige”, och om F. säges, att ”ingen kunde beskylla
honom för lagkränkning”. Han var enligt en nära
samtidig, till Hervararsaga fogad konungalängd
gift med den norska konungadottern Ingegärd (se
denna) samt endast kort tid konung och afled 1118,
hvarefter brodern var ensam konung. Öfver huru stor
del af riket de rådde, är svårt att veta.
V. S–g.
Filip (fr. Philippe), hertigar af Burgund.
1. <sp>F. I, den djärfve</b>, stiftare af det yngre
huset Burgund, f. 15 jan. 1342, d. 27 april 1404,
var fjärde sonen till franske konungen Johan den
gode. Redan vid 14 års ålder förvärfvade han sig
genom sin i slaget vid Poitiers (1356) ådagalagda
tapperhet tillnamnet den djärfve. Han blef
emellertid vid detta tillfälle tillfångatagen och återvann
friheten först genom freden i Brétigny 1360.
 |
| Filip den djärfve. Efter en målning af Jan van Eyck. |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
