Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiesole - Fiesole, Mino da, eg. Mino di Giovanni da - Fiévée, Joseph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moment. Äfven perspektivbehandlingen, fastän sällan
alldeles oklanderlig, tenderar i hans senare verk
förtjänstfullt till frigörelse från föregångarnas
otympliga uppradande af figurerna i ett och samma
plan. Kompositionen visar också i allmänhet långt
mindre stelhet än de nämnde konstnärernas ofta
schematiska gruppering. På några af hans målningar,
såsom Bebådelsen (i Florens’ S. Mareokloster,
nu omdanadt till ett helt Fra Angelico-museum)
och De saligas dans (ett parti af "Yttersta domen"
i Florens’ akademi), förekomma känsligt utförda
blomsterströdda gräsmattor eller blommande ängar med
lummiga träd, hvilket är ett af de tidigaste tecknen
till naturkänslans förnyelse inom den italienska
konsten och dessutom antyder en viss frändskap hos
F. med ungrenässansens stora naturefterbildande
målare. Emellertid tyckas Fra Angelicos landskap
tillhöra en annan, högre, så att säga paradisisk
sfär. För honom var konsten i bokstaflig mening en
gudstjänst, och det berättas, att han aldrig fattat
penseln för att måla utan föregående bön. Hans
skapelser äro ett fullödigt uttryck för medeltidens
renaste mystik och han själf hart när oöfverträfflig
som religiös målare. Men den innerliga andakt och
himmelska frid, som stråla från de flesta af hans
verk, utesluta ingalunda, att dessas själfulla skönhet
är sant mänsklig och gripande. Ej heller synes hans
svärmeri hemfalla åt nåson sjuklig öfverdrift. Genom
denna sällsynta sundhet är han i all sin medeltida,
öfversvinnliga idealism besläktad med de realistiske
renässanskonstnärerna. Framför allt några bilder från
korsgången och cellerna i S. Marcoklostret samt ett
par af de mest storartade freskerna i Orvieto och Rom
visa, att F. kunde utveckla en lika verklighetstrogen
karakteristik som dessa; i nyanseringen af personernas
själsuttryck torde han t. o. m. öfverträffa
många sina samtida och närmaste efterföljare
inom det italienska måleriet. Hans gestalter,
smärta, fina typer, ofta ljuslockiga med barnsligt
oskuldsfulla drag, äro höljda i sida, lätt veckade
draperier. De ännu något naivt tecknade figurerna
äro vanligen ordnade i härliga, rytmiskt afvägda
grupper, ej sällan sjungande och spelande. Färgerna,
lysande klara, utgöras hufvudsakligen af rosenrödt,
himmelsblått och guld. Tyvärr hai en del af F:s verk
underkastats en misslyckad restaurering, som skadat
i synnerhet bakgrunderna. - F. målade både taflor
och fresker. Bland de förra må främst nämnas Madonna
della stella (så kallad efter "stjärnan", it. stella,
på henne? hufvudkläde: nu i S. Marco i Florens; se
planschen), vidare Marias kröning (Louvre), Yttersta
domen (en framställning i Florens’ akademi, en annan
i Berlins museum), Tabernakelbilderna i Uffcierna och
Nedtagningen från korset (Florens’ akademi). Några af
sina yppersta fresker målade F. till uppbyggelse för
bröderna i S. Marcoklostret. Den stora väggmålningen
i kapitelsalen. Andakt vid korset, är F:s kanske
mest gripande verk. Bland korsgångens många ypperliga
lunettbilder (halfcirkelformiga fält öfver dörrarna)
märkes Aposteln Petrus’ martyrium, en genom både
fysionomiens och gestens uttrycksfullhet lika
beundransvärd framställning af tysthetslöftet. I
klostercellerna förekomma de mest liffulla och rörande
målningar, såsom Konungarnas tillbedjan. Kristi
förklaring, Noli me tangere m. fl. En bland F:s mest
storslagna kompositioner, hvalfmålningen
Yttersta tingen (med världsdomaren, profeternas och
apostlarnas körer) i Cappella di S. Brizio i Orvietos
domkyrka, är delvis efter mästarens kartonger utförd
af lärjungen Benozzo Gozzoli, delvis fullbordad af
L. Signorelli, Michelangelos föregångare. Han smyckade
slutligen påfven Nikolaus V:s kapell i Vatikanen
med de härligaste fresker. Särskildt är bland dessa
Allmoseutdelningen (ur ärkediakonen S. Laurentius’
legend) med sin harmoniska komposition och sina
underbart individualiserade och karakteriserade
figurer, en ädel förening af konstnärlig idealitet och
realism, ej blott ett af F:s, utan hela det italienska
väggmåleriets förnämsta mästerverk vid midten af
Quattrocento. Litt.: Förster, "Leben und werke des
Fra Giov. da F." (1859). Ley, "Fiesole" (1886),
Beissel, "Fra Giovanni da Fiesole’1 (1895), Supino,
"Beato Angelico" (1898), Rothes, "Die darstellungen
des Fra Giovanni Angelico aus dem leben Christi und
Maria" (1902), M. Wingenroth, "Angelico da Fiesole’-
(1906). C. R. N. (E. A-ie.)
Fiesole [-esåle], Mino da, eg. Mino
di Giovanni da F., italiensk bildhuggare, f. 1431 i
Fiesole, d. 1484 i Florens, arbetade i Florens (hos
Desiderio da Settignano) och sedan 1471 i Rom samt är
anmärkningsvärd genom förträffliga porträttbyster,
som han utförde i täflan med Benedetto da Majano
och sina, visserligen ibland något svagt uppbyggda,
men med förrenässansens alla dekorationsmotiv
smyckade tabernakel, altare och grafvårdar och
den utomordentliga produktivitet, genom hvilken
han kraftigast befordrade utbredningen af en ny
stil. Han efterlämnade en mängd grafmonument (den
praktfulla, 1466 utförda vården öfver biskop Salulati,
i Fiesoles domkyrka, m. fl.) och i synnerhet
förträffliga porträttbyster (Piero och Giovanni de’
Medici i Florens’ nationalmuseum, Niccolo Strozzi,
af år 1454, i Berlins museum, m. fl.). Märkligast och
själfullast är F. i sina sistnämnda ungdomsverk. Med
åren blef hans konst flackare, hvilket kanske mest
berodde däraf, att han alltmer begagnade sig af
medhjälpare vid utarbetandet af sina skulpturer.
(O. G-g.>
Fiévée [-ve], Joseph, fransk skriftställare, f. 1767
i Paris, d. 1839 därstädes, var en tid medarbetare
i den inflytelserika "Chronique de Paris" och i
flera moderata tidningar. Efter 9 thermidor år II
(27 juli 1794) uppträdde han synnerligen häftigt mot
konventet och skref den antirevolutionära broschyren
Sur la nécessité d’une religion (1795). Till följd
af statskuppen 18 fructidor år V (4 sept. 1797) kom
han för ett år i fängelse i Temple, där han skref
den täcka, med stort bifall mottagna romanen La dot
de Suzette (1798; öfv. till flera språk). Sedermera
bekant med Bonaparte, sändes F. af denne i särskildt
uppdrag till England och nedskref till hans tjänst
sina intryck därifrån i Lettres sur l’Angleterre
et reflexions sur la philosophie du XVIII:e siécle
(1802). För sin lifliga intelligens och skickliga
penna uppskattades F. af Napoleon och blef 1805
censor och redaktör för "Journal de l’empire" samt
senare prefekt i dep. Nièvre. Under restaurationen
var han först ifrig rojalist, men då han 1818
dömdes till tre månaders fängelse på grund af
arbetet Correspondance politique et administrative
(1817), gick han öfver till oppositionen och blef
medarbetare i dess tidningar "National" och "Journal
des débats". F. skref äfven romanen Frédéric
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
