Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 147-148 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fibula - Ficaria Dill., bot. Se Ranunculus - Fich, Alma Adèle, operasångerska. Se Almati - Fiche, fr. Se Fisch - Fichte, Johann Gottlieb

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

forntida folk brukligt, af brons, järn, silfver eller
guld förfärdigadt spänne, som begagnades till
klädedräktens sammanfästande. Se vidare Spänne. –
Om F. i anatomisk mening se Lägg.

Ficaria Dill., bot. Se Ranunculus.

Fich, Alma Adèle, operasångerska. Se Almati.

Fiche [fiʃ], fr. Se Fisch.


Fichte. 1. Johann Gottlieb F., tysk filosof,
f. 19 maj 1762 i Rammenau i Oberlausitz, d. 27
jan. 1814 i Berlin. Hans far, som var bandväfvare,
skall ha härstammat från en af Gustaf II Adolfs svenska
soldater, hvilken kvarstannat i Tyskland. Efter att ha
fått sin första undervisning i Meissen och Schulpforta
begaf F. sig 1780 till universitetet i Jena och därefter
till Leipzig. 1788 antog han en huslärarbefattning i
Zürich, hvarest han stiftade bekantskap med Lavater och
Pestalozzi samt med Klopstocks systerdotter, som senare
blef hans maka. 1790 lämnade han Schweiz och lefde
någon tid i Leipzig, där han studerade Kants filosofi.
1792 begaf han sig till Königsberg, och för att introducera
sig hos Kant skref han i hast och sände till denne
Versuch einer kritik aller offenbarung (1792; 2:a uppl. 1793).
Denna skrift, som genom ett förbiseende (eller en
förläggarfint) utkom utan författarnamn, utgick från
Kants allmänna filosofiska ståndpunkt, och då denne ännu
ej utgifvit någon religionsfilosofi, troddes allmänt Kant
vara skriftens författare. Då Kant namngaf den verklige
författaren, blef denne med ens en ryktbar man. Lifligt
påverkad af franska revolutionens idéer skref F.
Zurückforderung der denkfreiheit von den fürsten Europas (1793) och
Beiträge zur berichtigung der urtheile des publikums über die französische revolution (s. å.),
i hvilka han häfdade frihetssträfvandenas berättigande
gentemot den reaktion, som revolutionstidens terrorism
redan framkallat. 1794 kallades han till den efter Reinhold
lediga filos. professuren i Jena. Där utvecklade han en
lysande lärarverksamhet och ett energiskt författarskap.
Han framlade för första gången sitt själfständiga
filosofiska system i
Grundlage der gesamten wissenschaftslehre (1794)
samt sin rättslära och etik i
Grundlage des naturrechts (1796) och
System der sittenlehre (1798).
Emellertid kom han snart i stridigheter både med sina
ämbetsbröder – filosoferna kunde ej gilla hans reform af
kantianismen, och teologerna förargades öfver hans på
söndagarna hållna populära moralföreläsningar – och med
en del af studenterna, som han stötte genom sina angrepp
mot deras råa kårseder. Den sistnämnda konflikten gick så
långt, att F. blef öfverfallen i sitt hem och för en tid
måste lämna Jena. Men ödesdigrast blef för honom den s. k.
ateismstriden (1799). Anledningen till denna var en i den
af honom utgifna filosofiska tidskriften införd afhandling
Über den grund unseres glaubens an eine göttliche weltregierung (1798),
i hvilken Gud identifierades med den sedliga världsordningen.
Att människan personifierar denna är oskadligt, men när
hon föreställer sig Gud såsom en makt, genom hvars gunst
hon kan erhålla njutningar, så är det en afgud, hon dyrkar.
Den oändliga principen kan just på grund af sin oändlighet
ej begreppsmässigt fattas, ty att begripa är att begränsa.
Hvarje s. k. gudsbegrepp är därför, nödvändigt, begreppet
om en afgud. På grund af dessa uttalanden konfiskerades
tidskriftshäftet af den kursachsiska regeringen, och hos
myndigheterna i Weimar klagade denna regering öfver, att
ateistiska läror utbreddes vid universitetet i Jena.
F. svarade härpå med de hetsiga stridsskrifterna
Appellation an das publicum (1799) och
Gerichtliche verantwortungsschrift (s. å.).
I Weimar, inom hvars regering Goethe hade den ledande
ställningen, ville man helst tysta ned saken. Blott
F. hållit sig lugn, skulle han på sin höjd fått
en varning inför det akademiska konsistoriet. Men
detta ansåg han för en förödmjukelse, som han ej
var villig att underkasta sig, och därför skref han
ett trotsigt bref till en af regeringsmedlemmarna
i Weimar och hotade att genast begära sitt afsked,
om han skulle utsättas för något dylikt. Nu tröt
tålamodet äfven hos Goethe och den öfriga regeringen
i Weimar. Man tog F. på orden och gaf honom i skarpa
ordalag afsked. En följd af år lefde han sedan såsom
privatman i Berlin, sysselsatt med nya framställningar
af sitt system och med populära föreläsningar. När
efter slaget vid Jena (1806) Berlin blifvit besatt af
fransmännen, begaf sig F. till Königsberg, hvarest
han en tid undervisade vid universitetet. Då äfven
Königsberg föll i fiendernas händer, vistades F. en
tid i Köpenhamn. Men efter fredsslutet begaf han
sig åter till Berlin och höll där vintern 1807–08
under den franska garnisonens trumhvirflar sina
ryktbara Reden an die deutsche nation, i hvilka
han med lågande hänförelse hänvisade tyska folket
till en pånyttfödelse genom en totalt reformerad
uppfostran med andlig frihet och inre själfständighet
såsom mål för karaktärsbildningen. Då Berlins
universitet grundlagts, kallades F. till professor
(1810), och 1811 blef han det nya universitetets
förste valde rektor. När frihetsstriden bröt ut
(1813), ville han draga med i fält såsom religiös
talare. Ehuru denna plan ej kom till förverkligande,
blef han dock ett offer för kriget, i det han dog
i nervfeber, hvarmed han smittats af sin hustru,
hvilken såsom sjuksköterska vid fältlasaretten
ådragit sig denna sjukdom. – F:s filosofi är starkt
personligt färglagd genom hans oböjliga vilja och
hans af moralisk entusiasm burna karaktär. Sina
filosofiska öfvertygelser ville han tvinga på sina
läsare och åhörare. Men hans framställningssätt i de
vetenskapliga skrifterna var ytterligt abstrakt och
svårfattligt. Gång på gång omarbetade han därför sin
"vetenskapslära" och försåg den med nya "inledningar"
samt framställde sin världsåsikt äfven i populärare form i
Bestimmung des menschen (1800),
Über das wesen des gelehrten (1805) och
Anweisung zum seligen leben (1806).

Sin filosofiska uppfostran hade F. gjort under
inflytande af Spinozas världsåsikt. Sedermera blef han
bekant med kantianismen, hvars praktiska del gjorde
så mäktigt intryck på honom att, ehuru Spinozas
inflytande alltjämt är märkbart, den kantiska
världsåsikten likväl blef den egentliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>