Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 133-134 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Feuerbach, Ludwig Andreas - Feuerbach, Anshelm - Feuillantklubben

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

föreställningarna objektiverar detta behof. I
sin sanning fattad är all teologi antropologi,
ty någon Gud finnes ej, utom i människan själf,
i hennes behof och tankar. I sitt arbete "Das
wesen des christenthums" gifver han i enlighet
därmed en redogörelse för kristendomens innehåll,
under opposition mot hvarje försök att referera
de religiösa bestämningarna till ett verkligt
öfversinnligt väsen. Kristendomens Gud är i själfva
verket ingenting annat än människan, men befriad
från de inskränkningar, som äro en följd af hennes
individualitet. Denna befrielse vinner människan i den
lidande, försakande kärleken, hvadan Guds uppenbarelse
såsom människosläktets frälsare enligt kristendomen
är den människoblifne, lidande Guden. Den mänskliga
personlighetens behof af en annan person, hvilken
hon med sin kärlek kan omfatta, är grunden till den
kristna treenighetsläran. Särskild vikt lägges vidare
på behofvet af ett kvinnligt moment i gudomligheten,
hvilket den katolska kristendomen genom sin Mariakult
sökt tillfredsställa. - Jfr A. V. Bolin: "Ludwig
Feuerbach. Sein wirken und seine zeitgenossen"
(1891) och de af densamme utg. "Ausgewählte
briefe von und an F." (2 bd, 1904) med en det
förra arbetet kompletterande biografisk inledning.
L. H. Å.*


4. Anshelm F., son af F. 2, tysk målare, f. 12
sept. 1829 i Speier, d. 4 jan. 1880 i Venezia,
studerade i Düsseldorf (1845-47), München och
Antwerpen samt (1851-54) i Paris, där han var
elev af Couture. Han målade på denna tid porträtt,
naket, dekorativa bilder; af hans större målningar
visar Hafis i vinstugan (1852, vackert komponerad)
afgjord påverkan af Coutures målningssätt, medan
den s. å. utförda Pietro Aretinos död med sina många
figurer och sitt öfverflöd på stoff mera påminner
om Delaroche. 1855 begaf han sig till Italien och
vistades i Rom 1857-72. Där målade han romantiska och
idylliska motiv sådana som Ariostos trädgårdar, Hafis
vid brunnen, Lekande barn, Badande barn. En italiensk
moder med sina barn m. fl. i sin gynnare Schacks
galleri i München, där äfven En romarinna och Pietà
(båda från 1863) finnas. Sökandet efter en stor och
enkel stil uppenbaras i flera af dessa verk och har
framför allt i det sistnämnda ledt till ett särdeles
vackert resultat. F. vände sig ock till antika ämnen,
förstod antikens anda liksom dess formlif klarare och
djupare än flertalet af samtida konstnärer, sökte ett
plastiskt formspråk, en stor stiliserad hållning,
äfven i koloriten, lyckades ej alltid nå fram till
harmoni, men åstadkom likväl intresseväckande och
märkliga, i den samtida tyska konsten tämligen
ensamstående verk. "Af alla tyska historiemålare i
19:e årh. är han den ende, hvars verk besitta verklig
stil, äkta monumentalitet". Hans konst är alltigenom
aristokratisk, detta i motsättning till Böcklins
(denne var hans kamrat i Rom, och de båda påverkade
då hvarandra ömsesidigt). Bland F:s mest betydande
antika kompositioner äro Medeas flykt (skiss 1866
i Breslau, ofullbordad målning 1867 i Berlins
nationalgalleri, fullbordad med ändrad komposition
1870 i München, Nya pinakoteket), Platons gästabud
(1867, Karlsruhe, nytt exemplar, större och mera
praktfullt och mera monumentalt hållet, 1873,
Berlins nationalgalleri), Orfeus och Eurydike
(ett af F:s bästa verk, 1869, museet i Hagen), den
stolta, storslagna framställningen af Ifigeneia
(1871, Stuttgart), Amasonslaget (ett utkast från
1869 i Berlins nationalgalleri, utfördt med ändrad
komposition 1870-72, Nürnberg). Åren 1873-76 var
F. professor i Wien och målade under detta skede
Titanernas störtande (i olja 1874 i Nya pinakoteket,
München, takmålning i aulan i Wiens universitet,
aftäckt först 1893, sedan rummets dekorering i öfrigt
blifvit fullbordad af andra målare). Det stilla,
lugnt harmoniska och upphöjda var i själfva verket
hans bästa område - i våldsamma, rörliga kompositioner
som de sistnämnda kommer hans individuella läggning
föga till sin rätt. Från hans sista år stammar den
ofullbordade, i koloriten venezianska Konsert (1878,
Berlins nationalgalleri). Bland hans verk äro för
öfrigt att nämna den vackra, men föga själfständiga
Madonna (1860, Dresdengalleriet), Paris’ dom
(Hamburg), själfporträtt (flera, i München,
Berlin, det måleriskt bästa i Karlsruhes galleri),
flera damporträtt, bland dem den själfulla bilden af
hans styfmoder (1878).

F. var föga uppskattad och föga förstådd af sin
samtid. Hans riktning stod i skarp och oförsonlig
motsats till de härskande strömningarna, till den
historiska realism, som representerades af Piloty
och dennes skola, och till Makarts yppiga och ytliga
kolorism, som gaf Wienmåleriet dess karaktär. Hans
syn på antiken var olik de erkända klassicisternas,
han sökte antikens stilla lugn och jämvikt utan
att efterbilda dess former. Man förebrådde honom
hans taflors odramatiska innehåll, och man saknade
där den germanska karaktär, som man på denna tid
ville se, äfven i antika motiv. Sedan han brutit
med grefve Schack, fann han ingen köpare i Tyskland,
till museer sålde han summa två taflor - det är först
efter hans död, gallerierna täflat om att tillegna
sig hans kvarlåtenskap. Böcklins stigande rykte
öppnade tyskarnas ögon för ädelheten och noblessen
och för den starka och personliga konstnärliga
viljan i F:s förnäma och tillbakadragna konst. Nu
räknas han bland vägbrytarna inom den tyska konsten
och står som klassicismens främste representant i
det germanska måleriet. - Efter hans död utgaf hans
styfmoder under titeln Ein vermächtniss von Anshelm
Feuerbach hans bref, som väckte mycken uppmärksamhet
(5:e uppl. 1902). Senare har en kritiskt sofrad
samling af dessa bref, som nu egas af Berlins
nationalgalleri, blifvit utgifven af K. Neumann
1904. Monografier ha utkommit af J. Allgeyer (1894)
och T. Heyck (1905). sistnämnda år äfven "Aus
A. F:s jugendjahre" af A. v. Deckelhäuser. 33
teckningar af F. utgåfvos i München 1888.
G-g N.

Feuillantklubben [iöja’n>], fr. club des Feuillants,
fransk politisk klubb, som bildades 1791 af de
konstitutionelle monarkisterna inom jakobinklubben,
med Barère och Sieyès i spetsen, i syfte att verka
för författningens upprätthållande. Den fick

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>