Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 109-110 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fersen, Fredrik Axel von - Fersen, Hans Axel von

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hufvudtemat i F:s politiska verksamhet, sjönk ned till en
underordnad vikt.

F:s hus var ett af den dåtida svenska adelns rikaste
och förnämsta. Själf hade han beklädt rikets högsta
värdigheter, var prydd med serafimerorden och
medlem af Sv. akad. ifrån dess stiftande. Fostrad
i beundran för Frankrike och fransk odling, var
han en själfskrifven representant för århundradets
modekultur. Men F. var för öfrigt ingen egentlig
kulturpersonlighet; hans intressen lågo väsentligen
åt politiken. Han är dock en af våra förnämsta
memoarförfattare. På äldre dagar sammanfattade
han ur anteckningar, bref, officiella akter och
personliga minnen ett vidlyftigt verk, utgifvet
af K. M. Klinckowström under titeln Riksrådet och
fältmarskalken A. F. von Fersens historiska skrifter
(8 dlr, 1867-72), hvilket afsåg att skildra Sveriges
politiska historia under den tid, han själf deltagit
däri. Det går tillbaka till frihetstidens början,
men skildrar hela denna epok ganska kort och behandlar
utförligt blott riksdagen 1755-56 och pommerska kriget
under åren 1757-60 (sistnämnda parti är skrifvet
på franska och bildar liksom ett verk för sig). Med
Gustaf III:s tronbestigning blir skildringen bredare
och framföres t. o. m. riksdagen 1789. Arbetet
innehåller en rikedom af viktiga upplysningar,
är försedt med vidlyftiga aktbilagor och bevarar
en mångfald personliga och intima drag från tidens
partistrider och hoflif, men det är också fullt af
misstag, obestyrkta rykten och anekdoter och afser
alltför tydligt att förhärliga F. och nedsätta
hans motståndare, framför allt Gustaf III. Det
kan därför endast med varsam kritik användas såsom
historisk källa. Men i all sin bristfällighet är det
ett förträffligt vittnesbörd om 1700-talets politiska
partianda, och genom sin läsbarhet har det intresserat
en stor publik och för den allmänna uppfattningen af
frihetstiden och gustavianska tiden spelat en stor
roll. - Om F:s dotter Eva Sofia se Piper.
L. S.


7. Hans Axel von F. (Axel F. d. y.), den föregåendes
son, grefve, riksmarskalk, f. 4 sept. 1755 i
Stockholm. Vid femton års ålder skickades han
att studera vid militärskolan i Braunschweig,
fulländade därefter sin bildning genom resor i
flera af Europas länder och hemkom 1775, hvarefter
han utnämndes till kapten vid Lifdragonerna. 1778
reste han till Frankrike, där han redan 1770 antagits
till löjtnant vid franska regementet Royal-Baviére,
och utnämndes till öfverste. Han blef mycket uppburen
inom Paris’ förnäma värld och hedrades med tillträde
till drottning Marie Antoinettes förtroligare
krets. Sistnämnda omständighet gaf anledning till
åtskilligt skvaller, och t. o. m. svenske ambassadören
G. F. Creutz uttryckte, i skrifvelse till Gustaf III,
den förmodan, att drottningen var förälskad i F. Såsom
adjutant hos grefve de Rochambeau deltog han 1780-83
i amerikanska frihetskriget, i hvilket han åtskilliga
gånger utmärkte sig,
särskildt 1781 vid belägringen af Yorktown,
och mycket användes af Rochambeau vid dennes
förhandlingar med Washington. 1783 blef F. öfverste
för ett eget regemente, Royal-Suédois. Samtidigt
avancerade han hemma, i det han 1782 blef öfverste
i armén, 1783 öfverstlöjtnant vid Lifdragonerna
och 1787 kaptenlöjtnant vid Lifdrabantkåren
samt öfverstelöjtnant vid Adelsfanan, i hvilken
egenskap han 1788 bevistade en del af finska
fälttåget. F. befordrades 1792 till generalmajor,
1802 till generallöjtnant och 1809 till general. 1799
utnämndes han till excellens samt kansler vid
Uppsala universitet och 1801 till riksmarskalk. Vid
åtskilliga tillfällen (1800, 1803, 1808 och 1809)
var F. tillförordnad medlem af regeringen. - F. var
en man af fin bildning, med ädelt utseende och ädelt
sinnelag, men af ett stolt, till och med högdraget
sätt. Vid franska hofvet (från slutet af 1788 till
juni 1791 vistades F. oafbrutet i Frankrike) var
han mycket uppburen och stod, såsom ofvan nämndes,
högt i gunst hos Marie Antoinette, hvilken han egnade
en nästan svärmisk tillgifvenhet. Att något ömmare
förhållande egt rum mellan drottningen och "le beau
Fersen" är icke troligt. Han var i motgången hennes
riddare utan fruktan, liksom i medgången hennes
riddare utan tadel. Gustaf III begagnade sig af
F:s ynnest hos den franska kungliga familjen för
att ha honom som mellanhand i sina underhandlingar
med densamma, vid sidan af Sveriges officielle
representant, Staël von Holstein. F. kom också att
på ett betydelsefullt sätt ingripa i det olyckliga
konungaparets förhållanden. Han var en af de tre
eller fyra förtrogne, som, efter den öfriga kungliga
familjens emigration, och då den ene efter den andre
af det gamla konungadömets vänner afföll, utgjorde
Ludvig XVI:s och Marie Antoinettes rådgifvare. Han
begrep emellertid föga af politiken och i sin
gränslösa harm öfver revolutionen och den kungliga
familjens förödmjukelser grep han till åtgärder,
som förrådde ett beundransvärdt mod och dödsförakt,
men liten klokhet. Allmänt bekant är hans anordnande
af och deltagande i konungafamiljens försök till
flykt (juni 1791), då han beledsagade de flyende
till Bondy, ett par mil från Paris, men sedan
tog en annan väg än de för att leda förföljare på
villospår. Då den kungliga familjen greps i Varennes,
var F. icke med; han hade lyckats rädda sig öfver
den franska gränsen in i Belgien, där han vistades
såsom svensk diplomatisk agent till 1794. Men inom
eller utom Frankrikes gränser sökte han rädda sina
gamla välgörare och deras sak, som i hans ögon var
den rättvisa. Efter flykten underhöll han hemliga
förbindelser med konungaparet och besökte det själf
förklädd och under lifsfara i Paris (febr. 1792),
där han med det rådslog om den politiska ställningen,
om ett nytt flyktförsök m. m. Han hade blifvit så
att säga den k. familjens utrikesminister. Han
uppsatte förslag till underhandlingar med de
främmande hofven. Han hoppades och arbetade på en
"väpnad kongress", en allmän europeisk koalition
till återställande af den franska monarkien i dess
gamla skick. Men hofvens oenighet och revolutionens
rastlösa gång gjorde hans ansträngningar om intet. Med
Marie Antoinetfces afrättning (16 okt. 1793)
brusto de band, som fäste honom vid Frankrike. 1794
rappellerades han, misstänkt för förbindelse med
Armfelt, af hertigen-regenten från Bruxelles.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>