Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ferry, Jules - Fersala (Phersala). Se Farsalos - Fersan - Fersen, von - Fersen, Otto Vilhelm von - Fersen, Hans von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Franska Kongo. På Madagaskar upprätthöll han
energiskt de franska anspråken, lät i början af
1885 besätta hamnen Diego-Suares och utsände de
expeditioner, hvilka sedan ledde till afslutandet af
det Frankrikes inflytande på ön befästande fördraget
i Tamatave (17 dec. s. å.). Den tidigare uppkomna
konflikten med Annam ledde under F:s ministär
till det efter blodiga strider framtvingade
protektoratsfördraget af 6 juni 1884, föregånget
af ett 11 maj s. å. i Tientsin afslutadt fördrag
med Kina, som nödgades utlofva att omedelbart draga
sina trupper tillbaka från Annam och Tonkin. Tvister
om detta fördrags tillämpning framkallade i juni
s. å. en allvarlig sammanstötning mellan franska och
kinesiska trupper, och därur utvecklade sig småningom
ett vidtutseende, i Frankrike högeligen impopulärt
krig. Öfverdrifna uppgifter om en tillfällig
fransk motgång vid Langson (28 mars 1885) vållade i
deputeradekammaren en upphetsning, som till resultat
fick ett förkrossande misstroendevotum mot ministären
(30 mars), hvilken de hetsigaste radikalerna
t. o. m. sökte få ställd under åtal. Dagen därpå
erhöll den störtade F. telegram om, att de hemliga
underhandlingar han under bemedling af sir Robert Hart
(se d. o.) i jan. öppnat med kinesiska regeringen
ledt till godt resultat, och 4 april afslötos i
Peking för Frankrike förmånliga fredspreliminärer -
för sent för att rädda F:s ministär, hvars fall blef
inledningen till en ny parlamentarisk svaghetsperiod
och för åratal hämmade det franska kolonialväldets
utveckling.
Trots sin oerhörda impopularitet -
han öknämndes "tonkinesen’’, hvilket han själf
upptog som ett hedersnamn, och beskylldes bl. a. för
brottslig eftergifvenhet för Bismarck - tog F. de
följande åren verksam del i partilifvet genom att
kring sig samla de moderate republikanerna och i
en mängd politiska tal klart uppvisa den fara,
som hotade republiken från general Boulanger
(se d. o.) och dennes brokiga anhängarskara. Vid
presidenten Grévys nödtvungna afgång blef F. de
moderate republikanernas kandidat, men boulangisterna
hotade med uppror, om han valdes, och efter första
omröstningen, vid hvilken under inverkan häraf blott
212 af 885 valmän vågat rösta på honom, trädde han
frivilligt tillbaka för den af Clemenceau i sista
stund framkastade kompromisskandidatcn Sadi-Carnot (3
dec. 1887). De nya valen till deputeradekammaren 1889
utföllo ej minst genom F:s förtjänst förkrossande
för boulangisterna, men själf föll han igenom i
sin gamla valkrets, drog sig då tillbaka från
det parlamentariska lifvet och utarbetade en
försvarsskrift för sin kolonialpolitik i arbetet Le
Tonkin et la mère-patrie (1890). Upprättelsen kom,
då F. i febr. s. å. valdes till medlem af senaten
för Vosges och framför allt då han 24 febr. 1893
utsågs till senatens president. Några veckor senare
dukade emellertid F. under för ett hjärtlidande,
som anses ha framkallats af det attentat, för hvilket
han 1887 utsattes från en af de ständiga smädelserna
mot honom upphetsad dåres sida. I handlingskraftig
patriotism och parlamentarisk skicklighet har
F. i den tredje republiken haft få sina likar,
och han var måhända - åtminstone efter Gambettas
död - dess störste statsman. Minnesstoder öfver
honom äro resta i Saint-Dié, Tunis och Haiphong,
och en insamling pågår till ett hans minne egnadt
nationalmonument. Ch. Robiquet har utgifvit Discours
et opinions de Jules F. (l bd, 1893
-98). Jfr A. Rambauds förträffliga biografiska arbete
"J. F." (1903) och A. Billot, "J. F. Son œuvre
coloniale et diplomatique" (1904). V. S-g.
Fersala (Phersala). Se Farsalos.
Fersan, farm., ett af nötkreaturs blodkroppar
framställdt järnpreparat för behandling af
bleksot o. d. Det erhålles genom inverkan af
saltsyra och utgör ett s. k. acidalbuminat,
ett chokoladfärgadt pulver, innehållande blott
0,37 proc. järn. Det har gifvits i doser
af 1-2 teskedar intill 3 gånger dagligen.
C. G. S.
Fersen, von, svensk adlig ätt, skall enligt en
sägen ha härstammat från en urgammal skotsk släkt,
Mac Pherson. Äldste kände stamfadern, Alexander
von Versen, lefde i början af 1200-talet och
hans stamgods torde ha varit Versen (nu Veersen)
vid Uelzen i Lüneburg. I slutet af 1200-talet kom
släkten till Hinter-Pommern, och en gren af densamma
lefver ännu i Tyskland under namnet von Versen. En
annan gren af ätten bosatte sig (före 1535) under
namnet von Fersen i Estland, där den kom till stort
anseende. När Estland (efter 1561) kom under svenskt
välde, blefvo flera medlemmar af ätten svenska
undersåtar. Estländska landtrådet Fabian von F:s
(f. 1568) sonsöner Herman, Otto Vilhelm (se F. 1),
Hans (se F. 2). och Fabian (se F. 3) fingo 1674
svensk friherrlig värdighet (friherrar von F. till
Cronendahl). Hermans efterkommande bosatte sig först
i Mecklenburg, sedan i Slesvig (denna friherrliga
linje utdog på svärdssidan 1804); Otto Vilhelm och
Fabian slöto själfva sina ättegrenar. Friherre Hans’
ättegren upphöjdes med hans son, Reinhold Johan
(se F. 4), 1712 i grefligt stånd, och från honom
härstammade grefliga ätten von F., som 1839 utgick på
manssidan med Reinhold Johans sonsons sonson, majoren
Gustaf Hans, och 1879 på kvinnolinjen med dennes
syster, grefvinnan Louise Gyldenstolpe. Ätten von
F. fortlefver i Östersjöprovinserna, förande delvis
friherrlig, delvis (sedan 1795) rysk greflig titel.
1. Otto Vilhelm von F., friherre,
fältmarskalk, f. 25 juli 1623 i Reval, d.
23 april 1703 på Kurnal (nära Reval),
kom vid 18 års ålder öfver till Sverige.
1643 blef han kornett. Han deltog i danska
fälttåget 1643-45 samt i de sista träffningarna
under trettioåriga kriget och avancerade
därunder till ryttmästare. Efter fredsslutet 1648
begaf han sig i fransk krigstjänst, utmärkte sig
för tapperhet och befordrades 1650 till major; efter
återkomsten till Sverige blef han 1654 kammarherre
hos Karl X Gustaf. F. deltog sedan i denne konungs
polska och danska fälttåg och steg 1657 till öfverste.
F. utnämndes 1660 till landtråd i Estland, 1672
till generalmajor och 1674 till generallöjtnant.
Såsom sådan blef han i slaget vid Lund 1676
sårad och fången samt fördes till Danmark,
men deltog 1678 i marschen till Preussen. 1691
utnämndes F. till generalguvernör öfver Ingermanland
och Keksholms län och 1693 till fältmarskalk.
1674 hade han upphöjts i friherrligt stånd.
2. Hans von F., friherre, den föregåendes
syskonbarn, krigare, ämbetsman, f. 1625, d. 1683,
var redan 1643 kaptenlöjtnant, blef 1655 öfverste
för Västra Nylands regemente, 1665 generalmajor och
1674 generallöjtnant. 1675 utnämndes han till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
