Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ferdinand I - Ferdinand, Fredrik - Ferdinand, konungar af Neapel och af Bägge Sicilierna - Ferdinand I - Ferdinand II - Ferdinand I - Ferdinand II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upprorsförsöken och sammansvärjningarna inom landet
nedslogos med hård hand af premiärministern
Stambolov, hvilken länge var Bulgariens verklige
regent. F:s egen ställning fick emellertid också efter
hand större stadga, särskildt sedan han genom sitt
giftermål (20 apr. 1893) med prinsessan Maria Lovisa
af Bourbon-Parma (f. 1870, d. 1899, dotter till hertig
Robert af Parma och Maria Pia af Bägge Sicilierna)
och tronföljaren prins Boris’ födelse (30 jan. 1894)
grundat en dynasti, och i maj 1894 frigjorde han sig
från beroendet af Stambolov genom att gifva honom
afsked; behandlingen af den störtade statsmannen
utgör en outplånlig fläck på hans regering. Genom
att afgjordt närma sig Ryssland och slutligen
låta högtidligt upptaga den till romersk-katolska
läran döpte prins Boris i den ortodoxa kyrkan (14
febr. 1896) lyckades F. ändtligen 1896 vinna sultanens
stadfästelse och stormakternas erkännande. Hans
senare regering har varit jämförelsevis lugn, utan
att emellertid kunna uppvisa några större framgångar
vare sig utåt eller inåt. Vid sitt 20-års jubileum
som regent, 1907, skänkte han 4 mill. fr. till
lungsotssanatorier i furstendömet. Jfr vidare
Bulgarien.
H. B–n.
Ferdinand, Fredrik F., dansk arfprins, f. 22
nov. 1792, d. 29 juni 1863, yngste son till arfprins
Fredrik, visade hvarken som ung eller äldre något
sinne för allvarligare sysselsättningar, utan förde
tvärtom äfven som gammal man ett privatlif, som var
föga värdigt hans höga ställning. Redan 1814 fick
han titeln generallöjtnant och äktade 1829 konung
Fredrik VI:s äldsta dotter, Karolina. 1840 vardt han
general på Själland och fick säte i statsrådet. I
mars 1848 skall han ha tillrådt att använda trupperna
mot jäsningen bland folket i Köpenhamn och vägrade
okt. 1855 att underteckna helstatsförfattningen,
emedan han ansåg en paragraf strida mot den monarkiska
principen.
E. Ebg.
Ferdinand (it. Ferdinando, Ferrando),
konungar af Neapel och af Bägge Sicilierna:
1. F. I, konung af Neapel, f. 1423, d. 1494,
naturlig son till Alfons V af Aragonien, hvilken
tillika innehade Neapels tron, blef efter sin faders
död, 1458, af påfven erkänd som konung i sistnämnda
rike, men måste ända till 1465 kämpa om kronan med
hertig Johan af Kalabrien, Renés af Anjou son. F. var
en statsklok och energisk furste, som sökte förstärka
konungamakten genom att försvaga adelsväldet.
2. F. II, konung af Neapel, den föregåendes
sonson, Alfons II:s son, f. 1469, d. i okt. 1496,
efterträdde i jan. 1495 sin fader, men måste i maj
s. å. fly till Ischia för franske konungen Karl VIII,
som, understödd af den neapolitanska adeln, tog landet
i besittning och lät kröna sig såsom konung. Redan
i juli 1496 återtog dock F. sitt rike, med tillhjälp
af den berömde spanske fältherren Gonsalvo de Córdoba.
3. F. I, konung af Bägge Sicilierna (såsom
konung af Neapel F. IV), konung Karl III:s son,
f. 12 jan. 1751, d. 4 jan. 1825, efterträdde 1759
sin fader i Neapel, då denne blef konung i Spanien.
Under hans minderårighet fördes styrelsen af ett
regentskap under markis Tanucci, hvilken, äfven
sedan F. själf öfvertagit regeringen (1767), bibehöll
statsärendenas ledning. Efter 1777 blef konungens
gemål, Maria Karolina, den egentligen styrande,
men hon lämnade 1784 statens ledning åt sin gunstling,
engelsmannen Acton (se Acton 1). Denne skilde
Neapel från den spanska politiken och förband det
med England och Österrike, hvarigenom det indrogs
i krigen mot franska republiken. I slutet af 1798
besattes Neapel af franska trupper, hvarvid hofvet
flydde till Palermo. Under fransmännens skydd
proklamerades i Neapel "Parthenopeiska republiken"
(jan. 1799), men efter fransmännens aftåg besattes
hufvudstaden i juni s. å. af en kunglig armé under
kardinal Ruffo, och en blodig reaktion följde. 1800
återkom hofvet till Neapel.
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
