Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fennomani - Fenol - Fennoskandia. Se Finland (Naturbeskaffenhet) - Fenolftalein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhandlingarna fördes, medan det ännu medgafs högre
ämbetsverk och myndigheter att själfva bestämma om
det ena eller andra språkets användande.
1880-talet var för fennomanien en segervinningarnas
tid. Vid universitetet i Helsingfors och särskildt
hos pluraliteten af dess studerande ungdom gjorde sig
det fennomanska uppfattningssättet med allt större
kraft gällande. Den finskspråkiga tidningspressen
var i oaflåtlig tillväxt, och de flesta af dess
organ arbetade med växande agitatorisk ifver
för de fennomanska tendensernas spridning. I
elementarläroverken, såväl goss- och flickskolor som
samskolor, fick finska språket en allt vidsträcktare
användning såsom undervisningsspråk. 1885 hade
bland 263 nyinskrifna studenter 168 utgått från
svenskspråkiga och 95 från finskspråkiga läroverk,
1895 resp. 201 och 183, 1900 resp. 218 och 273
samt 1905 resp. 247 och 467 (se äfven Finland,
Undervisningsväsen).
Emellertid samlade sig fennomaniens motståndare i
slutna grupper, bland hvilka tvenne riktningar kunde
märkas: den liberala, som i sitt program af 1880
yrkade på arbete för det gemensamma fosterlandet,
oafsedt alla språkliga olikheter, och den svekomanska,
som verkade för upprätthållandet och stärkandet af det
svenska elementet i Finland. I tidningspressen fördes
de olika gruppernas talan af "Helsingfors Dagblad"
(lib.), "Uusi Suometar" (fenn.) och "Nya pressen"
(svek.). Svekomanerna antoge namnet "Svenska partiet",
vunno allt större inflytande i borgarståndet och
adeln samt sökte vid landtdagarna bl. a. bekämpa
fennomanernas sträfvan att genom sänkandet af
röstskalan för val inom borgarståndet förfinska
detta stånd.
Förryskningsåtgärderna på 1890-talet framkallade
splittring inom fennomaniens leder. De gamle ledarna
med Yrjö-Koskinen i spetsen förhöllo sig undfallande
mot de ryska tendenserna, medan "de unga" ville
samarbeta med det svenska partiet i kampen för
Finlands författning. Generalguvernören Bobrikovs
(se d. o.) politik föranledde en sammanslutning
af "de unga" och flertalet svensksinnade till ett
"konstitutionellt" parti. Någon egentlig eftergift
i språkfrågan ville "de unga" emellertid icke
göra. En förordn. af 19 juni 1902, som i hufvudsak
genomförde kommunalspråksprincipen äfven vid de
högre ämbetsverken, hälsades af dem med bifall. Genom
landtdagsordningen af 20 juli 1906 blef det finska
språket afgjordt förhärskande inom representationen.
M. G. S.
Fenol (af grek. fainein, upplysa, emedan den erhålles
som biprodukt vid lysgasberedning), kem., farm.,
kallas ett hydroxylderivat af bensol, sammansatt
efter formeln C6H5OH. Den erhålles ur en genom
destillering af stenkolstjära erhållen fraktion,
kallad kreosotolja. Den senare utgöres af fenol och
åtskilliga kolväten, som afskiljas genom oljans
behandling med natronlut, hvaraf fenolen, men ej
kolvätena, upplöses. Genom den alkaliska lösningens
neutralisering med svafvelsyra eller saltsyra erhåller
man oren fenol i form af en olja, som renas genom
upprepade destilleringar. I rent tillstånd bildar
fenol långa och färglösa, vid 42° C. smältande nålar,
utmärkta af en mycket intensiv lukt af rök och af
skarpt brännande smak. Fenol kokar vid 180° C.,
löses föga i vatten, är giftig och ett förträffligt
antiseptiskt medel. Fenol är en mycket svag syra, som
ger fasta salter blott med alkalierna. Fenol kallas
i dagligt tal vanligen karbolsyra. - Fenol
är typen för en stor klass mycket viktiga
organiska (aromatiska) ämnen, på sätt och vis
till sammansättningsart analoga med alkoholerna,
från hvilka de skiljas därigenom, att de ej
kunna oxideras till aldehyder, ketoner eller
syror. De äro liksom alkoholerna hydroxylderivat,
men härstamma från aromatiska kolväten. De kunna
liksom alkoholerna vara enatomiga, med 1 grupp
OH, t. ex. fenol, tvåatomiga, med 2 grupper OH,
t. ex. resorcin, hydrokinon, alizarin m. fl.,
treatomiga, t. ex. pyrogallussyra, floroglucin. Många
fenoler förekomma färdigbildade i växtrikets eteriska
oljor, t. ex. karvakrol i kumminolja, tymol i
timjamolja, eugenol i kryddnejlikolja. Ofta
utmärkas de af antiseptiska egenskaper.
P. T. C.*
Fenol är ett lokalt retande, i stark lösning
etsande medel, som angriper äfven huden och under
brännande smärta bringar denna att skrumpna,
t. o. m. att aflösas; känseln nedsättes på det
angripna stället. Ännu häftigare är verkan på
slemhinnor; äfven i små doser och i icke etsande form
framkallar fenol vid intagning lätt aptitlöshet,
magsmärtor och kräkningar. Fenol uppsuges lätt
och förorsakar genom att först reta, därefter
förlama centrala nervsystemet, särskildt förlängda
märgen, darrning, muskelryckningar och kramp med
hastig, försvårad andning och stegradt blodtryck,
hvarefter följa förlamning och stark sänkning af
blodtrycket, ledande till svår kollaps och död genom
kväfning. Förgiftning hos människa kan framkallas ej
blott genom nedsväljning, utan äfven genom oförsiktig
användning af fenollösning i sår, till sköljning
af kroppshålor, till omslag, ja t. o. m. genom
långvarig inandning af ångor från fenol. Symtomen
äro hufvudvärk, svindel, matthet, bedöfning,
delirier, svår kollaps och förlamning. Spott- och
svettsekretionerna äro ökade. Urinen färgas mörk,
dragande i brunt eller grönaktigt. Fenol bindes
(paras) i kroppen dels vid svafvelsyra, dels vid
glykuronsyra och öfvergår såsom salt af sådana parade
föreningar i urinen. En del af fenolen oxideras till
hydrokinon (se ofvan) och närstående produkter, hvilka
förorsaka urinens mörka färg. - Bruk af fenol invärtes
(mycket försiktigt i dos af 1-10 cg.), till pensling
på slemhinnor (difteri) och sköljning förekommer vid
vissa infektionssjukdomar. Oftare nyttjas medlet
utvärtes såsom antisepticum, mest i 5 proc. eller
svagare lösning vid behandling särskildt af
infekterade sår, bulnader o. d. samt till desinfektion
af en del instrument. På grund af sin giftighet och
sina lokalt retande egenskaper har dock fenolen numera
för många ändamål blifvit ersatt af andra medel. -
Utom fenol (det rena, kristalliniska preparatet,
lösligt i 13 delar vatten) upptager Sv. farmakopén
äfven preparatet Phenolum liquefactum, flytande fenol
1. flytande karbolsyra, som erhålles, om 9 delar
fenol smältas och blandas med 1 del destilleradt
vatten. Det är en färglös eller svagt rödaktig,
oljig vätska af stark fenollukt samt utgör en för
uppvägning och lösning mer handterlig form än den
kristalliniska fenolen. I stället för den förr använda
s. k. råa karbolsyran har i Sv. farmakopén upptagits
rå kresol (se Kresol) för gröfre desinfektionsändamål.
C. G. S.
Fennoskandia. Se Finland (Naturbeskaffenhet).
Fenolftalein, en af de viktigaste ftaleinerna (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
