Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 7-8 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Felicia - Felicissima notte! - Felicitas - Felicitas, martyr. Se Perpetua - Felicitas Julia - Felicitera - Felina, zool. Se kattdjuren - Felinski, Aloizy - Felipe, den spanska namnformen av Filip - Felipe, San. Se Jativa - Felis. Se kattsläktet - Feliu y Codina, José - Felix, Antonius (l. Claudius?) - Felix, martyr. Se Adauctus - Felix, romerska påfvar - Felix I. - Felix II - Felix III - Felix IV - Felix V. Se Amadeus 2.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

prydnadsväxter, t. ex. F. amellodes och F. microphylla
(båda äfven kallade Aster capensis). G. L-m.

Felicissima notte! [-tji’ssima nå’tte], it., god
natt! (eg. den lyckligaste natt).

Felicitas, rom. myt., fruktbarhetens och öfver
hufvud den gynnsamma utgångens eller lyckans
gudinna (motsv. grekernas Eutychia), brukar
af den bildande konsten (i synnerhet ofta på mynt)
framställas såsom en rikt draperad romersk matrona
med ymnighetshorn och häroldsstaf (caduceus). Från
ödets eller slumpens gudinna (Fors l. Fortuna)
skiljer hon sig därigenom, att denna
representerar äfven den oblida skickelsen. F. hade
i Rom ett af Lucullus grundlagdt tempel,
hvilket nedbrann under kejsar Claudius (41-54
e. Kr.). Jfr Agatodemon och Bonus eventus.

Felicitas. Efter ett antikt mynt.

A. M. A.

Fellcitas, martyr. Se Perpetua.

Felicitas Julia, romarnas benämning på Lissabon.

Felicitera (fr; féliciter, af lat. félix, lycklig),
lyckönska, gratulera.

Felina, zool. Se Kattdjuren.

Felinski, Aloizy, polsk skald och pedagog,
f. 1771, d. 1820 såsom lärare i polska språket
vid och direktör för gymnasiet i Krzemieniec,
öfversatte flera franska diktverk samt skref
sorgespelet Barbara Radziwillovna (1811). Hans
ryktbaraste dikt är den polska folkhymnen
Boze coz Polske ("Polens frihetsbön", öfv.
af H. Wieselgren), hvilket gripande stycke
vid resningen 1861 blef en verklig folksång,
som af tusentals sorgklädda uppstämdes i kyrkorna
och sedermera införlifvats med den europeiska
litteraturen. F:s samlade arbeten utgåfvos
1816-21 (ny uppl. i 2 dlr 1840).
(A-d J.)

Felipe, den spanska namnformen för Filip.

Felipe, San. Se Jativa.

Felis. Se Kattsläktet. - F. caracal. Se
Karakalen. - F. concolor. Se Puman - F. irbis. Se
Irbis. - F. onca. Se Jaguaren. - F. pajeros. Se
Pampaskatten. - F. pardalis. Se Ozeloten. -
F. viverrina. Se Mårdkatten.

Fellu y Codina, José, spansk-katalansk dramatiker,
f. 1845 i Barcelona, d. 1897 i Madrid, egnade sig åt
tidningarna och teatern och bidrog verksamt att höja
den katalanska teatern genom sina dramer på vers
och prosa, företrädesvis skildrande folkets seder
och bruk i olika delar af Spanien, som han flitigt
genomreste. Af hans arbeten på katalanska äro att
nämna: <i>Lo senyor padri, La rambla de las Flores, Los
fadrins externs, Lo tamboriner, Lo pont de diable, Lo
rabadá, Lo mestre de minyóns, Cofis y mofis, La bolva
d’or, Lo más perdut, A cá la sonámbula, L’espaver,
Un pis al ensanche> Del on al son</i> och Lo gra de mesch
(några af dessa äro förf. tills. med Federico Soler,
de flesta öfv. till kastilianska). El testamento
de un brujo, El buen callar (1889), Un libro viejo
(1891), Miel de la Alcarria (1896), Maria del carmen och Boca
del fraile äro skrifna på kastilianska. F:s
naturalistiska 3-akts-drama La Dolores (1892) vann
en kolossal framgång och anses vara hans bästa
arbete. La dida och Lo rector de Vallfogona
äro romaner, som af Soler dramatiserats.
Ad. H-n.

Felix, Antonius (l. Claudius?), romersk frigifven,
broder till Pallas (en af Neros gunstlingar)
och förmäld med tre kvinnor af furstlig släkt,
bland dem Drusilla, dotterdotter till triumviren
M. Antonius och Kleopatra, samt en annan Drusilla,
dotter till Herodes Agrippa. F. var från 48 l. 52 till
61 e. Kr. ståthållare i kejsarens ställe i Judéen,
där han gjorde sig hatad genom en egenmäktig och
tyrannisk förvaltning. Denna oroades äfven af inre
strider, hvilka slutligen kufvades med hjälp af
ståthållaren i Syrien, Quadratus. Troligen genom
sin mäktige broders beskydd undgick F. straffet
för sina dåd. F. är den ståthållare, som omtalas
i Apg. 23 och 24 och till hvilken Paulus fördes
häktad från Jerusalem till Cæsarea år 59 e. Kr.
R. Tdh.

Felix, martyr. Se Adauctus.

Felix, romerska påfvar.

1. F. I. Under hans påfvedöme, 269-274, afgjorde
kejsar Aurelianus biskopsstriden i Antiokia så, att
kyrkan skulle upplåtas åt den biskop, med hvilken
biskoparna i Italien och i staden Rom stodo i kyrklig
förbindelse. Uppgiften om F:s martyrskap beror på
en förväxling med en annan F. (se F. II).

2. F. II valdes 355 till påfve, sedan Liberius
förvisats, och ehuru F. och prästerskapet i Rom
edligen förpliktat sig att ej erkänna någon annan än
Liberius såsom biskop. Ehuru ej själf arian, fogade
han sig efter kejsar Konstantius’ kyrkopolitik
och trädde i förbindelse med arianerna. Han
fick prästerskapet på sin sida, men folket höll
hårdnackadt fast vid Liberius. Denne försonade
sig med kejsaren och tilläts återvända för att
regera tillsammans med F. Den sistnämnde blef dock
före Liberius’ återkomst 358 fördrifven och dog i
Porto 365. F. hyllades från 500-talet såsom helgon
och martyr (åminnelsedag 29 juli), såsom Döllinger
antager på grund af förväxling med en afrikansk biskop
Felix, som lidit martyrdöden.

3. F. III är framför allt bekant för sitt envisa
motstånd mot kejsar Zenos monofysitiska kyrkopolitik.
Kort före F:s val, 483, hade kejsaren utfärdat
det s. k. henotikon och på patriarken Acacius’
råd gjort monofysiten Petrus till patriark i
Alexandria. F. fordrade nu Petrus’ afsättning
och instämde Acacius inför sin domstol. Striden
tillspetsade sig, och 484 förklarade F. Acacius
afsatt, och afsättningen bekräftades af en romersk
synod 485. Detta gaf anledning till en mer än
trettioårig schism mellan den österländska och den
västerländska kyrkan. F. dog 492 och hyllades såsom
helgon (åminnelsedag 25 febr.).

4. F. IV uppsattes 526 af Teoderik på påfvestolen
efter den i fängelset aflidne Johannes I. F. deltog
i den semipelagianska striden, godkände
Cæsarius’ af Arles skrift om nåden och den fria
viljan och sände till de sydgalliske biskoparna
de capitula, som 529 promulgerades såsom beslut på
kyrkomötet i Arles. Död 530.

5. F. V. Se Amadeus 2.

Litt.: Langen, "Geschichte der römischen kirche

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>