Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 963-964 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estrup, Jakob Brönnum Scavenius - E-sträng - Estsvenskar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kongsdal i Holbæks amt samt 1852 köpte Skaffögaard
i Randers amt, där han vann rykte för att vara en
skicklig jordbrukare.

Under den politiska striden
mot ministären Örsted lät han i dec. 1854 välja
in sig i folketinget och var med om att kräfva
anklagelse inför riksrätt, särskildt för de militära
utgifter, som ministrarna gjort tvärtemot riksdagens
nej. Efter ett halfår drog han sig likväl tillbaka
från det offentliga lifvet. 1864 invaldes han i
riksrådets landsting och vardt där godsegarnas
ordförande. Han hade väsentlig del i grundlagens
revision och landstingets nya sammansättning, hvilken
tillförsäkrade godsegarna en betydande politisk
makt. I nov. 1865 vardt han inrikesminister,
genomförde en utvidgning af järnvägsnätet,
väghållningens öfverflyttande till amten, anläggningen
af Esbjergs hamn och ny kommunallagstiftning för både
städer och landsbygd. Han afgick 1869 och var ånyo
godsegarnas ordförande i landstinget, bl. a. 1872 vid
försvaret af deras makt öfver fæstegodsen. I juni
1875 vardt han konseljpresident och finansminister
samt förde sedan under 19 år en hårdnackad strid mot
vänsterns yrkande på ett parlamentariskt statsskick,
i det han häfdade landstingets likaberättigande
med folketinget och konungamaktens politiska
själfständighet. Han vardt därigenom högerns mest
firade man och vann konungens obetingade tillit
(vardt 1878 elefantriddare och fick vid sin afgång
1894 rang öfver ministrarna), men det mål han satt
sig, att främja en lugn utveckling i konservativ
anda, nådde han ingalunda. Snarare kan man säga,
att den utveckling, som under hans styrelse egde rum
i landet, försiggick utan honom, ja delvis i trots
af honom. Utfärdandet af den första provisoriska
finanslagen 1877 skaffade honom visserligen seger och
sprängde vänstern, men E. förstod icke att begagna
sin seger, och några få år senare stod vänstern ånyo
samlad, nu med större anslutning bland folket än
förut. Vänstern fick stor spridning i Köpenhamn och
städerna. Samtidigt växte socialdemokratien från en
ringa början till en betydande styrka. I stället för
att i tid lämna sin plats, klamrade sig E. fast vid
makten, i hårdnackad öfvertygelse om, att han kunde få
stämningen ombytt. Han drog sig icke för att använda
ytterlighetsmedel och styrde i nio år (1885-94)
utan laglig finansbevillning, i det han begagnade
statens öfverskottsmedel från föregående år för att
fullborda Köpenhamns befästande från landsidan, tvärt
emot folketingets vägran, men med landstingets tysta
samtycke. Misstämningen mot E. vardt ständigt bittrare
bland folkets stora flertal, medan ett dåraktigt
mordförsök mot E. (21 okt. 1885) ökade hans prestige
hos högern. Då det slutligen erkändes bland högern,
att man måste söka åstadkomma en politisk förlikning,
gaf E. endast motsträfvigt efter och lämnade sin plats
på sommaren 1894 på sina egna partivänners bestämda
fordran. Genom att förhala sin afgång
och genom sitt inflytande på den nya ministärens
sammansättning fick han ett slags hämd på den moderata
vänstern, som närmast vållat hans fall, och drog
icke heller senare i betänkande att sätta krokben för
sina efterträdare i regeringen. 1898 önskade han icke
återval till landstinget, som han oafbrutet tillhört i
32 år, men återvände dit 1900 såsom kungavald medlem,
likväl utan att öfva sitt forna inflytande. 1907
öfverlämnade E. sina två herrgårdar åt sina bägge
söner. E. Ebg.

E-sträng, på violinen den första (högsta)
strängen, äfven kallad "kvinten"; på
kontrabasen den fjärde (djupaste) strängen.
A. L.*

Estsvenskar, svenskarna i Estland, utgöra f. n. (1907)
något öfver 6,000 personer. Närmare 5,000 äro bosatta
på ett tämligen enhetligt område på och invid Estlands
västra kust: ön Ormsö (ty. Worms(ö), bebodd af 2,200
svenskar och 3 à 400 ester) samt Nuckö socken
(2,700 svenskar mot 1,700 ester); till den senare
räknas utom den gamla ön Nuckö, hvilken numera i
följd af den baltiska landhöjningen är förenad med
fastlandet, äfven två kommuner på kuststräckan,
Rickholtz (öfvervägande svensk) och Suttlep, samt
den lilla, rent svenska ön Odensholm. - Utom
Nuckö-Ormsö-området finnes verkligt lifskraftig svensk
befolkning egentligen blott på de båda Rågöarna, strax
utanför Baltischport (tills. 350 sv.), och på Nargö,
n. om Reval (omkr. 330 sv.). -

Estsvenska folkdräkter på Rågö.

Till Revals svensk-finska församling, S:t Michael, höra
(utom 100 från Finland eller Sverige stammande
svenskar) omkr. 400 medlemmar af baltisksvensk
nationalitet, hvilka numera bättre än förr bevara sitt
språk mot hotande förtyskning eller estnisering. Till
denna S:t Michaels församling i Reval räknas ock
Nargö- och Rågösvenskarna. - Äfven i den lilla staden
Hapsal, på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>