Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten. Kronologi och historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringens råd i viktiga statsangelägenheter måste
följas och att "de ministrar och provinsguvernörer,
som icke foga sig därefter, måste upphöra att
inneha sina ämbeten". Det engelska inflytandet
på E:s styrelse inskränktes emellertid, i
synnerhet i början, af flera omständigheter,
t. ex. hänsyn till utländska undersåtars många på de
s. k. "kapitulationerna" grundade privilegier inom
det turkiska riket, hvaraf E. till namnet utgör en
del, det starka inflytande den internationella
skuldförvaltningen (caisse de la dette)
utöfvade öfver statsinkomsternas användning,
vidare kedivens, ämbetsmännens och befolkningens
misstro mot främlingarna samt den franska
diplomatiens ständiga försök att bereda de engelske
maktinnehafvarna svårigheter. Likvidationslagen
(af juli 1880) inskränkte äfven, i statens
europeiska fordringsegares intresse, väsentligt
den egyptiska regeringens och dess rådgifvares
finansiella handlingsfrihet. — Som utomordentlig
brittisk kommissarie i E. (okt. 1882—apr. 1883)
inledde lord Dufferin den nya reform-eran, men hans
optimism motsvarades ej af verkligheten. En häftig
koleraepidemi och det fruktansvärda upproret i Sudan
beredde 1883 regeringen oanade svårigheter. Den till
"mahdi" utropade upprorsledaren Muhammed Ahmed
(se d. o.) tillintetgjorde vid Kashgil i Kordofan
(5 nov.) den af Hicks pascha anförda här, som afsändts
att betvinga honom. Då Gladstones ministär ville
undvika allt ansvar för Sudan och E. själf saknade
de militära och ekonomiska förutsättningarna för
att på egen hand kufva upproret, genomdref Baring
enligt order hemifrån, att egyptiska regeringen beslöt
Sudans uppgifvande (efter en ministerkris i jan. 1884,
då Nubbar pascha blef konseljpresident). För att
återhämta de i Sudan ännu kvarvarande garnisonerna
(särskildt den i Kartum), utsändes general Gordon,
hvilken emellertid i stället själf blef där innesluten
af mahdisterna. Kartums trångmål nödgade engelska
regeringen att ingripa, men den för sent utsända och
illa planerade undsättningsexpeditionen hann ej fram;
Kartum föll, och Gordon stupade (26 jan. 1885). Efter
denna katastrof voro de brittisk-egyptiska trupperna
för otillräckliga för att gå anfallsvis till väga mot
"mahdin". Man måste inskränka sig till att skydda
själfva E. och hindra mahdistskarorna att nedtränga
n. om Wadi Halfa (se närmare Sudan). — Under
dessa motgångens år lades i stillhet grundvalarna
till den nya egyptiska samhällsordningen. Den
demoraliserade egyptiska armén reorganiserades
grundligt af dess nye öfverbefälhafvare ("sirdar")
sir Evelyn Wood, hvilkens verk sedan fortsattes af
hans efterträdare, generalerna Grenfell, Kitchener
och Wingate, så att hären ej blott blifvit fullt
dugande att fylla sin främsta uppgift, E:s försvar,
utan äfven förmått utföra Sudans återeröfring. Än
märkligare är den enastående förbättring, som trots
ogynnsamma omständigheter snart började inträda i
E:s finanser. Sedan "the dual control" afskaffats
i jan. 1883, har högsta finansledningen utöfvats
af statens engelske "finansielle rådgifvare",
hvilken post fått en rad synnerligen skickliga
innehafvare (sir Auckland Colvin, sir Edgar Vincent,
sir Eldon Gorst m. fl.), och dessutom ha som
understatssekreterare i finansdepartementet skickliga
europeiska finansmän, såsom österrikaren Blum pascha,
sir (nu lord) Alfred Milner m. fl., uppburit denna
den mödosammaste af egyptiska förvaltningsgrenar.
Genom Londonkonventionen af 1885 medgafs någon
lindring i den stränga likvidationslagen af 1880
och erhölls ett af stormakterna garanteradt
lån på 9 mill. pd st., hvaraf 1 mill. trots
den rådande finansnöden anslogs till storartade
vattenbyggnadsföretag. Dessas gynnsamma återverkan på
jordbrukets ställning och en genomgripande förändring
i skattläggning och skatteuppbörd ha möjliggjort en
rask tillväxt i statens inkomster, utan att den förut
ständigt utpinade bondebefolkningen därigenom oskäligt
betungats. Vattenbyggnadsföretagen ha ledts af
framstående engelska fackmän, bland hvilka må nämnas
sir Colin Scott Moncrieff, som först organiserade
denna förvaltningsgren och iordningställde den
förut obrukbara, af Mougel bey på 1860-talet byggda
stora Nildammen ("Barrage du Nil") i deltat, öfver
Rosette- och Damiettearmarna, och sir William Garstin,
skaparen af de stora dammbyggnaderna vid Assuan
(se Assuandammen) och Siut (se pl. I, fig. 2)
i Öfre Egypten. Polisväsendet har omorganiserats
af Baker pascha, och äfven inom rättskipning
och undervisningsväsen ha genomgripande reformer
genomförts. — Till följd af meningsskiljaktigheter
med Baring afgingo såväl Nubar pascha (1888)
som hans efterträdare Riaz pascha (1891) från
konseljpresidentsämbetet, men dessa konflikter
voro af ringa betydelse i jämförelse med den, som
utbröt, då kediven Tevfiks son och efterträdare,
Abbas Hilmi, som besteg tronen vid faderns död
7 jan. 1892, började systematiskt motarbeta sina
mäktige engelske "rådgifvare". Han afskedade plötsligt
den engelskvänlige konseljpresidenten Mustafa pascha
Fehmi (jan. 1893) och tillsatte en annan, hvilken han
dock genom lord Cromers ingripande genast nödgades
utbyta mot Riaz pascha. (Riaz efterträddes sedermera
af Nubar, apr. 1894—nov. 1895, och denne af Mustafa
Fehmi, som ännu är ministärens chef.) Än svårare blef
konflikten, då den unge kediven sökte undergräfva
disciplinen inom armén och de brittiske officerarnas
prestige bland de infödde soldaterna. Han nödgades då
— våren 1894 — af Cromer att utfärda en generalorder,
innehållande ampla loford öfver tillståndet i
armén och uttalande hans tillfredsställelse med de
brittiske officerarnas verksamhet. Sedan dess ha inga
svårare konflikter mellan kediven och det engelska
inflytandets representanter inträffat. Abbas har
med åren lärt sig uppskatta detta inflytandes många
goda sidor, och afslutandet af den engelsk-franska
öfverenskommelsen af april 1904 ("ententen") har
tryggat engelsmännens ställning i E. mot alla direkta
och indirekta angrepp från franskt håll. Genom denna
öfverenskommelse modifierades äfven — med senare
vunnet samtycke af öfriga makter — Londonkonventionen
därhän, att "caisse de la dette" förlorade sitt forna
inflytande öfver förvaltningen och statsinkomsternas
användning samt hänvisades till sin ursprungliga
uppgift att tillvarataga statens fordringsägares
intressen. En gränskonflikt med Turkiet (på
Sinaihalfön), ej utan samband med "panislamitiska"
sträfvanden att höja sultanens auktoritet äfven i
E. på "de otrognes" bekostnad, löstes 1906 genom
brittisk påtryckning på sultanen till E:s förmån. —
Om Sudans återeröfring genom de båda "sirdarerna",
Kitchener, som 2 sept. 1898 slog den mahdistiske
kalifen vid Omdurman samt återtog Kartum, och sir
Reginald Wingate, som 25 nov. 1899 tillintetgjorde
dervischernas härsmakt vid Om Dubreikat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
