Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten. Offentliga inrättnignar. - Egypten. Konst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sönderföll ej i kaster, såsom man till följd af missförstånd
af de grekiske författarnas uppgifter påstått, utan på
sin höjd i klasser, eller korporationer. Utom rikets
stormän, kungliga anförvanter eller sådana personer,
som till belöning för sina förtjänster erhållit
jordförläningar, omfattade den egyptiska nationens
kärna krigarnas och prästernas stånd. Åt de förre voro
smärre landområden anvisade till underhåll. Efter
hand blefvo äfven några kufvade nationaliteter,
bl. a. libyerna, upptagna i den egyptiska hären. Denna
bestod i äldre tider endast af fotfolk, lättare
eller tyngre beväpnadt. Sedan man lärt känna hästen,
utbildade sig ett med stor framgång nyttjadt vapen,
vagnskämparnas. När farao själf drog i striden för
att bekämpa sina "usla" fiender, besteg han sin af
spann dragna stridsvagn, under hvars hjul människor i
tusental krossades (se pl. VI). Egypterna voro goda
fästningsbyggare; särskildt vid södra och nordöstra
gränsen hade de uppfört betydande bålverk. Om sjökrig
förekomma endast undantagsvis några antydningar på
monumenten. — Ett utomordentligt stort inflytande
utöfvade prästklassen. Denna hade E:s bildning sig
anförtrodd. I prästernas (se pl. III, fig. 4) med
templen förenade läroanstalter fick ungdomen såväl
elementär som högre undervisning. En hvar, som ville
blifva civil eller högre militär tjänsteman, måste
förvärfva sig värdigheten af skrifvare (se
Bildhuggarkonst, pl. I), hvilken aldrig uppnåddes
utan ihärdigt arbete, sällan utan försakelser. Äfven
kroppslig aga användes vid ungdomens uppfostran. "En
ung mans öron sitta på hans rygg", sade, betecknande
nog, de egyptiske skrifvarna. Prästerna bildade
tillsammans en mycket talrik hierarki, och ur
dess led valdes det ständiga utskott af "vise och
skriftlärde", som omgaf farao och hvilkas råd han
anlitade i kinkiga fall. Främst i den prästerliga
korporationen stod öfversteprästen vid riksgudens
tempel. Denne förvärfvade stundom ett inflytande, som
satte faraos egen säkerhet i fara. Under honom lydde
en skara "rena" af högre och lägre rang: profeter,
horoskoper, hierogrammater, stolister, heliga fäder
o. s. v., hvilkas uppgift det var att hafva vård om
templens skolor och bibliotek, recitera de liturgiska
styckena och sjunga hymnerna, anteckna astronomiska
observationer, efterse gudabilderna, sköta de
heliga djuren, föra räkenskaper öfver inkomsterna
från templens domäner, öfvervaka naturaleveransernas
riktiga aflämnande, o. s. v. Ur prästernas led valdes
domarna. Uti E:s öfverdomstol sutto delegerade från
de tre hufvudskolorna i Tebe, Memfis och Heliopolis,
hvilka själfva bland sig valde en ordförande. Äfven
läkarna framgingo ur prästklassen. Då all jord
antingen var statsdomän eller anvisad åt de
två inflytelserikaste stånden — templens områden
ökades oupphörligt genom donationer af faraonerna,
som på detta sätt ville vinna hierarkien —, funnos
inga egentligen fria jordbrukare. Troligen var den
åkerbrukande befolkningens lott i forntiden ej stort
bättre än fellahernas i det nya E. Många slag af
handtverkare och slöjdidkare: stenhuggare, timmermän,
snickare, bagare, bryggare och barberare m. fl.,
omtalas af inskrifterna. Deras arbeten illustreras
af målningar i grafvarna. Äfven i konsten att blåsa
glas voro fornegypterna väl förfarna (se pl. VIII),
men det lyckades dem ej att framställa glaset fullt
rent. De glaskärl (jfr pl. VIII), som finnas, skimra
alltid i grönt. Trälarna, som utgjorde en synnerligen
talrik samling, rekryterades flitigt från grannfolken,
i synnerhet från negrerna och semiterna.
Kvinnan intog som maka och moder en aktad ställning i
det egyptiska samhället. Monogamien var lagstadgad,
ehuru konkubinat var mycket gängse bland härskarna
och de förnäme. Äktenskap mellan syskon förekommo
ännu under Ptolemaierna, som själfva, ehuru greker,
upptagit äfven detta egyptiska bruk. Den gifta
kvinnan kallades "husets härskarinna", och barnen
lade, att döma af inskrifterna, ofta större vikt på
att anföra sin moders namn än sin faders. Kvinnorna
visade sig offentligt obeslöjade och deltogo med
männen fullkomligt obesväradt i de stora, stundom
orgiastiska, festerna till gudarnas ära. Icke allenast
sagogestalten Nitokris, utan äfven den historiska
Hatšepsu tala för den åsikten, att egyptiska
kvinnor funnits, som haft statens högsta ledning
sig anförtrodd. — De förmögnares boningar voro af
tegel och målade i brokiga färger samt prydda af
verandor, hvilka uppburos af pelare med lotus- eller
palmkapitäl. Byggnaderna (se Byggnadskonsten,
pl. 1), som voro uppförda i ett slags villastil,
omgåfvos af trädgårdar, med svalkande palmer och
kylande källsprång. De fattige bodde i kojor af
Nil-lera. Deras lott var troligen ganska dräglig,
enär jorden gaf dem det nödvändiga och för öfrigt
välgörenhet var en egyptisk kardinaldygd. — Sedan
gammalt funnos samlingar af moraliska bud i E. Dessa
bud visa, att egyptern var mäktig af stor humanitet
mot sin egen ras. Vördnad för öfverhet, föräldrar och
ålderstigna, kyskhet, tystlåtenhet, sanningskärlek,
tukt, mildhet mot underhafvande och barmhärtighet
mot nödställda äro bland sedelärans mest allmänna
föreskrifter. Uti inskrifterna återkomma ständigt
dessa ord: "Jag har mättat den hungrige, gifvit den
törstige dricka, höljt den nakne". Mot främlingar
däremot var egyptern i hög grad ofördragsam. Han sökte
afstänga sig från all beröring med sådana och detta
till sin egen skada, ty han gick därigenom miste om
många inflytelser, som kunnat inverka föryngrande
på hans egen ålderdomliga världsåskådning. Hela den
utländska handeln sköttes af fenicierna, hvilka mycket
tidigt koloniserade deltat. När en flotta fanns,
var den mycket obetydlig.
Konst. För egypterna, som genom sitt lands
beskaffenhet manades till byggnadsföretag —
strandvallar, fördämningar, kanalverk —, fick
arkitekturen (se pl. II samt Byggnadskonsten,
sp. 705—707 och pl. I) mycket snart en öfvervägande
betydelse, och i dess tjänst trädde måleriet och
skulpturen. De äldsta arkitektoniska minnesmärkena
i E. — liksom öfver hufvud i hela världen — äro
pyramiderna, grafkamrar för regenter af de första
dynastierna. På dessa gigantiska byggnader slösades
oerhördt med människokraft, och deras uppförande
var förenadt med stora tekniska svårigheter. Rundt
om pyramiderna träffas de äldsta privatgrafvarna,
som antingen äro i klippan urholkade kamrar eller
fritt uppförda byggnader, mastaba, till utseende
liknande stympade pyramider. I dessa grafvar möter man
för första gången pelare såsom takbärare. Pelaren,
ursprungligen ett osmyckadt skaft, antog snart den
form, som under namn af "protodorer" är känd från
12:e dynastiens grafvar, och erhöll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
