Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1451-1452 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egli ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

renässansens former. E:s förnämsta verk äro
Polyteknikum och Byggnadsskolans nya hus i Stuttgart,
båda från 1860-talet, Mariakyrkan därstädes i gotik
(1872—79) och Katolska kyrkan i Tübingen (1876—78).

Egli, Johann Heinrich, schweizisk tonsättare, f. 1742,
d. 1810 i Zürich, var i sitt fädernesland den
främste representanten för sångkompositionens starka
uppsving under senare hälften af 1700-talet. Han
utgaf bl. a. Sammlung geistlicher lieder (1779;
2:a uppl. 1791), Singkompositionen mit begleitung
von klavier (1785—86), "Schweizerische volkslieder"
(1788), Gellerts geistliche oden und lieder (1791) samt
Gesänge über leben, tod und unsterblichkeit (1792).

Egli, Johann Jakob, schweizisk geograf, f. 17
maj 1825, d. 24 aug. 1896 som professor i Zürich,
utöfvade en betydande verksamhet som författare. Hans
förnämsta arbeten inom geografien äro Neue erdkunde
(8:e uppl. 1894), Neue Schweizerkunde (8:e
uppl. 1890), Die handelsgeographie (8:e uppl. 1903;
"Naturalstrens, konstflitens och handelns geografi",
Stockholm 1865, 2:a uppl. 1875; "Ny handelsgeografi",
Helsingfors 1896), Taschenbuch schweizerischer
geographie, volkswirtschaft und kulturgeschichte
(1875; 2:a uppl. 1878) och Die Schweiz (i "Das wissen
der gegenwart", 1886). Af E:s läroböcker, af hvilka
många vunnit stor spridning och öfversatts på flera
språk, har på svenska utgifvits "Praktisk geografi
för läroverkens högre klasser" (öfv. af G. Thomée,
1866). E:s betydelse inskränker sig ej blott
till den egentliga geografien. På den geografiska
onomatologien (ortnamnsforskningen) har han utöfvat
ett grundläggande författarskap, äfven om han här
icke egde de vetenskapliga förutsättningarna. Af
betydenhet är hans Nomina geographica. Versuch einer
allgemeinen geographischen onomatologie (1872,
ny uppl. 1892—93), "Sprach- und sacherklärung von
42,000 geographischen namen aller erdräume", såsom
det själft anger sig, tills dato det enda försöket
till en allmän geografisk onomatologi. Jämte själfva
förklaringen af namnet lämnas också uppgift om ortens
läge och fysiska beskaffenhet och, där sådant låtit
sig göra, sammanhanget mellan dessa båda senare
faktorer och namnet, öfver det vidlyftiga verket
ligga stor flit och brinnande kärlek till uppgiften,
men mindre kritik, än man kunde önska. Arbetet
röjer mera geografen än språkmannen. — En alldeles
obestridlig betydelse däremot förvärfvade sig E. som
bibliograf och historiker inom ämnet. Som sådan har
han verkat i hög grad väckande på hela den hithörande
vetenskapen. Han har hållit forskaren à jour med
Die fortschritte in der geographischen namenkunde
genom sina, allt ifrån 1884 och till sin död, i
"Geographisches jahrbuch" hvartannat år införda
öfversikter, och han har lämnat den onomatologiske
vetenskapsidkaren en ypperlig historisk-bibliografisk
handbok i Geschichte der geographischen namenkunde
(1886).
V. G—l.

Eglon. 1. En konung i Moab på domaren Ehuds dagar. Se
Ehud. — 2. En kananeisk stad i Palestina, som
eröfrades af Israel under Josua. Jfr Jos. 10: 3, 34; 12: 12.
E. S—e.

Egmond. Se Egmont, L.

Egmond aan Zee [an se], Egmond aan den Hoef [hof]
och Egmond-Binnen, tre byar i
nederländska prov. Noord-Holland, den förstnämnda
(2,603 inv. 1901) 9 km. v. s. v. om Alkmaar, de
sistnämnda ett stycke från hafvet, n. ö. och s. ö. om
den förra. Vid E.-Binnen ligga ruiner af grefvarnas
af E. stamslott, som jämte grafkapell förstördes af
spanjorerna 1576.

Egmont. 1. Hamn på den västligaste af
Falklands-ögruppens tvenne större öar. —
2. (Nyzeeländska Pukehaupapa). Slocknad vulkan i
sydvästra hörnet af Nya Zeelands nordö, ö. om Kap
E. 2,520 m., däraf 500 m. äro täckta af evig snö. Den
upptäcktes och namngafs af Cook 1770.


Egmont l. Egmond, Lamoral, grefve af E., föddes 18
nov. 1522 i Hainaut och härstammade från en gammal
nederländsk adelssläkt. Redan tidigt förvärfvade
han, i flera af Karl V:s fälttåg, rykte såsom en
tapper krigare. Under Filip II:s krig med Frankrike
(1556—59) utmärkte han sig synnerligen i slaget
vid S:t-Quentin och vann åt Filip segern vid
Gravelingen. Han stod då på sin lyckas middagshöjd
och var sitt folks gunstling. 1559 utnämndes han
till ståthållare i Flandern och Artois. Stora
gåfvor hade han likväl endast för kriget. De
politiska svårigheter, i hvilka han kom genom den
i Nederländerna uppkomna frihetsrörelsen, var han
alls icke vuxen. I hög grad fåfäng, älskade han å
ena sidan att uppträda såsom folkledare, under det
att han å den andra sökte bevara sin trohet mot
Filip II. Mot dennes både på det borgerliga och
det kyrkliga området despotiska politik uppträdde
han i början af 1560-talet. Såsom en af ledarna för
den missnöjda nederländska adeln, hvilken såg sitt
inflytande på styrelsen hotadt genom Granvella,
medverkade han till dennes störtande. Då därefter
ett närmande inträdde mellan Margareta af Parma och
adelsoppositionen, sändes E. 1565 till Spanien för
att söka förmå Filip till eftergifter, men lyckades
ej däri. I "kompromissen" deltog han väl icke, men han
uppträdde mot de af Filip utfärdade befallningar, som
föranledde kompromissens stiftande. 1566 skilde han
sig mer och mer från sina politiska vänner. I samma
års oroligheter uppträdde han såsom en ytterst ifrig
katolik och rojalist. De tjänster han gjorde styrelsen
båtade honom dock föga. De insöfde honom själf i
säkerhet, men till följd af sin föregående opposition
var han i Filips ögon fortfarande en rebell. Då
den på E:s krigarära afundsjuke Alba 1567 anlände
till Nederländerna, lät han kasta "upprorsmakaren"
i fängelse och ställde honom inför "blodsdomstolen". 5
juni 1568 blef E. jämte grefve von Hoorn halshuggen i
Bruxelles. En staty af E. och Hoorn, rest i Bruxelles
1864, finnes afbildad i art. Bildhuggarkonst,
pl. VII. Poetiskt har E. behandlats af Goethe i
sorgespelet "Egmont". Litt.: Bavay, "Le procès du
comte d’E." (1854), och Juste, "Le comte E. et le
comte de Hornes" (1862).
Fr. W.

Egmont, Joost van l. — såsom han senare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>